Jag har nog egentligen mest tränat tålamodet.

Låt oss säga såhär: tre år, ett giftermål, två avkommor. Det kan sammanfattas som att jag inte är riktigt lika vältränad som sist. Jag ”tränade” mitt första pass igår sedan avkomma nummer två kom till världen för sju veckor sedan. ”” för att det var ett rörlighetspass på FMTK-appen. Det räknas således inte som riktig träning. Lik förbannat har jag sån träningsvärk idag att jag i största möjliga mån undvikit att sätta mig ner. Dels för att det gör så sjukt ont, dels för att jag är rädd att inte komma upp igen (vilket förvisso vore okej om det inte var för att jag har en galen tvååring som skulle kunna riva hela huset om han fick chansen). Hur som helst så trotsade jag idag träningsvärken och gav mig ut på en powerwalk. En ”barnvagnspromenad” som det så fint innebär nu för tiden. Med dubbelvagn. Så det där med ”power” kan väl diskuteras. Men lite psyke finns nog kvar där ändå (det som inte förbrukats av nämnda tvååring). Så jag tänkte bli vältränad igen. Kanske springa Göteborgsvarvet nästa år. Och om jag hinner och inte glömmer bort alla ord hela tiden kanske jag bloggar lite på vägen. När jag får feeling, så att säga.

Lite vilja bara så ordnar det sig alltid.

Okej så det blev inga två mil, men väl 16 km i ett tempo som till och med Madde 1.0 skulle vara tillfreds med. Jag tog ut mig tills det inte fanns något mer att ta ut, och jag utmanade gång på gång på gång. Hemligheten var tydligen att springa på en bilväg. Ni förstår att fördelarna med att springa på en bilväg är att oavsett hur mycket möte man får är det ingen som hör en. Och fördelen med att ingen hör en när man springer är att man kan låta som att man är döende utan att behöva bekymra sig för att någon jävel ringer ambulans innan man har sprungit klart. Så jag lät, och jag sprang klart. Sen störtade jag in hos mamma och pappa, slängde mig så där dramatiskt på golvet och skrek ”VATTEN” så högt jag kunde. Så som man gör när man har kämpat på trots att man trott att man inte kommer orka. När man har varit på väg att vika ner sig men sen kommit på att man aldrig blir bättre om man håller på och ger upp hela tiden så fort det blir lite jobbigt. Det var obekvämt att springa idag, obekvämt och helt jävla fantastiskt.

Man kanske kan ansöka till det där ”spårlöst” eller nåt.

Favorit i repris. Vaknade för tidigt och stämplade in på jobbet 06.22. DOCK överlistade jag mig själv och packade med mig träningskläder till jobbet, och har man väskan bredvid sig i bilen så finns det ju inte på kartan att man åker direkt hem utan att passera gå. Jag tog mig därmed till Actic för att springa lite intervaller. 3-2-1-stegen, mer känt som ”döden” (det är antingen intervallstegen eller bussen, man får ta det lite i sitt sammanhang) blev det, och det var inte förrän jag AV MISSTAG råkade höja hastigheten med ett heltal i sista rundan som jag fattade att jag har hållit på och mesat. Vad fan?! Här går jag omkring och undrar vart mitt psyke har tagit vägen, grubblar över att jag inte blir så där ”antingen-kräks-jag-eller-så-dör-jag”-trött längre, och så beror det på att jag helt enkelt inte vågar försöka. Det är ju skandal!! Vad gör jag åt det här? Snörar på mig skorna och vägrar komma hem innan jag har sprungit två mil? Tvingar upp mig varje morgon klockan fem och springer temporundor innan jobbet? Anlitar en pt och ber om att bli hetsad tills jag gråter, bara det att jag är för utmattad för att gråta så jag istället bara gnyr sådär fjantigt samtidigt som jag ligger i en hög på golvet och funderar på att bosätta mig just på den där fläcken eftersom jag aldrig kommer orka ta mig därifrån? Det här får vi ju bara lösa, mitt psyke och jag. Prata ihop oss och reda ut problemen och ta i hand och gå vidare. Konflikthantering.

Grattis på fettisdagen!

Eftersom jag av någon outgrundlig anledning vaknade kl 04.20 igår, inte kunde somna om och följaktligen var på jobbet tretton minuter över sex, så var jag ganska trött när jag kom hem (läs: helt väck). Jag tänkte att jag skulle vara smart och ta en powernap innan spinningen, men så blev det ju sådär som det blir ibland med powernaps. It backfired. Man kan inte veta det innan, det är alltid en chansning det där, ibland vaknar man upp och känner sig som Hacke Hackspett på amfetamin och andra gånger är man lika med i matchen som jag kan tänka mig att Ior är efter en dos Zolpidem. Igår inträffade alltså det sistnämnda, vilket ledde till att jag, utan att jag egentligen fattade det själv, struntade i att åka och träna. Jag tog tillbaka kommandot idag dock, ställde klockan på 5 och hurtade ut och gick. Som om inte det var nog (när är det nånsin nog) så körde jag ett cirkelpass med min vältränade arbetskamrat A-S efter jobbet. Hon är lika knäpp i huvudet som jag är vad det gäller att lyssna på kroppen och bara köra på, så det leder ju givetvis till att vi mest triggar varandra till att bli ännu mer dumma i huvudet. Fantastiskt det där.

Givetvis har jag ätit en semla idag. Jag fick en på jobbet, och ungefär så lätt är det ju att få mig att sälja min själ och lova att stanna kvar där tills jag dör.

Jag måste verkligen gå i terapi för det där.

Precis som med alla andra svagheter jag har skyller jag gärna det här på min sambo. Det ligger så nära till hands, liksom.

När jag inte tränar är jag ganska bra på att hålla kosten. När jag tränar äter jag semlor (hemmagjorda, givetvis, jag skulle vilja påstå att de även kalorimässigt sopar banan med de där köpta) till mellanmål. Slå upp ordet tajming i en ordbok (ja eller googla då, jag antar att ordboksanvändandet har minskat drastiskt sen det där ”internet” uppfanns) och du får med all sannolikhet se en bild på mig. Från och med nu ska jag lyckas med både träning och kost, samtidigt. Förutom på tisdag då, det är ju semledagen på tisdag. Röd dag i min almanacka. Dessvärre är det inte det i min chefs almanacka, så jag får väl snällt pallra mig till jobbet ändå (de skulle visst servera semlor på morgonfikat, hade ju varit farligt nära sjukskrivning annars).

Men ja, jag har tränat fem pass den här veckan. Och det är ju bra för någon som försöker hitta tillbaka till känslan utan att kliva över gränsen till besatthet. Nästa vecka ska jag köra fem pass till, lite hårdare givetvis.

Att fettisdagen inte är en röd dag än är ju SKANDAL!!

Power, spinning, challenge, spinning, semla, och imorgon spinning igen. Bra vecka minsann. Mest tack vare den där semlan givetvis, det är ju fantastiskt det där att man kan köpa ingredienser och måtta efter egna proportioner (lika delar grädde och mandelmassa, det där med bullen är inte så noga, och så toppa med en touch av florsocker), men även för att jag har tränat bra och ändå inte känner mig som ett ursketet äpplamos (vilket man ju skulle kunna härleda till att jag egentligen inte tränat så värst hårt, men det fattar ju vem som helst att så inte är fallet. Jag förespråkar kvalitet före kvantitet, så att säga. Eller både ock helst (vilket givetvis gäller för både träning och semlor)). Det var till och med så att jag, utav bara farten, erbjöd mig att hoppa in och köra fredagsspinningen denna veckan. Och DESSUTOM har jag inte ångrat mig än. Nu jävlar minsann, nu är jag snart vältränad igen.

Ergonomi är A och O när man kontorsarbetar.

Skrivbordet är sänkt till knähöjd idag eftersom jag inte, hur mycket jag än försöker, kan hålla överkroppen upprätt. Vi kan väl således nöja oss med att konstatera att jag har ”en del” träningsvärk idag.

Man ska ju sikta mot stjärnorna, som det heter. Med mjölksyran i mina lår är jag mest glad om jag kommer till övervåningen.

Det här med hybris verkar vara ett ganska starkt personlighetsdrag hos mig. Jag har inte vett nog att inse mina egna begränsningar, och det är ju bra. Emellanåt. Jag mjukstartade träningsåret lite fint förra veckan, två veckor senare än alla andra, med två löppass och två spinningpass. Jag kände mig givetvis som en maskin (utan hjul och utan däck och motorn den är väck), så det var ju inte utan att mitt självförtroende växte ohälsosamt mycket. Igår fortsatte det med ett intervallpass som visserligen gick bättre än på länge, men som knappast hade fått Madde 1.0 att brista ut i spontan applåd. Det ledde hur som helst till att jag imorses gick in på Actic-appen och bokade in mig på tabata cardio direkt efter mitt redan inbokade challengepass. Som om jag var oövervinnerlig. Till min kropps stora lycka ringde dock min syster och bad om barnvakt till sina avkommor, så jag fick ganska omgående gå in och avboka det där andra passet, och således nöja mig med challenge.

Det räckte, så att säga.

När instruktören möter en med orden ”nu blir det kräks” är det ju bara att göra som han säger

Man vet vad som väntar, ändå går man dit, vecka efter vecka efter vecka. Det märktes att det var ett tag sedan nu dock, och just av den anledningen tänkte jag innan passet att jag skulle ta det lite lugnt. Det gick ju, som ni kanske förstår, lite så där med den saken. Det räcker ju med att gå in den där salen så sitter han där på axeln, den lilla djävulen som hetsar och provocerar och får en att aldrig bli nöjd. Jag cyklade för kung och fosterland (och kanske mest för att Andreas skrek MERA så fort jag ens närmade mig en tanke om att sakta ner för en sekund) och när det var över hade jag till och med ont i huden, för att inte tala om den där eldbollen som fastnat i bröstet. Underbart ändå, det är ju som bekant lite så det ska kännas. Och jag har ändå omeprazol på recept.

Jag var ju inte som blixten direkt men jag hade visserligen en gul reflexväst på mig.

Första löprundan sedan julafton och pass nummer 3 för i år avklarat. Det var ju inte direkt som på mina glansdagar men med lite vilja kan det nog klassas som löpning i alla fall. 8,5 km blev det och det är ju bra med tanke på att jag blir andfådd av att gå upp för trappan. Jag är mest glad att det inte tog stopp efter 300 meter. Dessutom gick blodsmaken i munnen över nästan direkt när jag kom hem. Bådar gott inför framtiden det här, det må jag säga.

Imorgon står spinning med Andreas på schemat. Jag är nervös.