Jag blir sådär trotsig när kroppen bara vill ge upp. Någon jävla fason får det väl ändå vara.

Jag hängde med min svåger upp till berget i lördags, vi skulle springa långpass. Samuel, som sprang Lidingö förrförra helgen, tyckte att det var en bra idé att springa lila+gröna milen. Jag, som lagt på mig åtta kg och inte sprungit två mil sen Göteborgsvarvet, tyckte att gröna milen+ en behaglig stretch hade varit mer passande. Trots det hörde jag mig själv svara ”det blir skitbra” så fort jag kunde innan jag hann ångra mig och var tvungen att svälja den lilla stolthet jag har kvar. Så vi gav oss av, glada i hågen med solen i ögonen, jag flåsandes och Samuel oberört småpratandes bredvid. Lila milen är ju som bekant fyra km balans mellan backar och raksträckor, följt av sex km ren och skär ångest. Det finns inte en plan sträcka. Efter första milen passerade vi starten igen, och där blev jag genast oproportionerligt trött. Skitstel i höftböjarna, stum i vaderna och fullt med mjölksyra i låren. Det var fantastiskt roligt att springa långpass med andra ord.

Igår gav jag mig ut på en ”lättare jogg”, vilket innebar att jag höll ett tempo som innebar att min arbetskamrats hund tydligen skulle kunna gå ikapp mig (det ska tilläggas att hunden visserligen ”går väldigt fort”). Det var en mil av att inse att jag visst inte återhämtar mig lika snabbt som förut.

Idag satte jag mig på cykeln och dog spinningdöden igen, och eftersom Andreas tydligen blir mer och mer taggad för varje vecka så innebär det att passet blir mer och mer kräkjobbigt. I mitten för nånstans ville jag mest bara smälta ner och förtvina in i min egen svettpöl, men jag bet ihop och körde lite hårdare istället. Det är huvudet som bestämmer, inte kroppen. Det är viktigt att komma ihåg det.

Just därför har jag bestämt mig för att springa maraton nästa år. Det får liksom vara bra med det här mesandet nu.

Annonser

Sambosar.

Alarmet ringde kl sju igår, så jag gick upp, svidade om och gick ut och sprang en mil. Det var tungt och jobbigt och allergiskt, men det gick ändå på under 49 min så det var ju bra. Sen åt jag en extra stor frukost innan våra fina päron och Hulken kom och hjälpte oss med flyttlassen (det var något om att vi till varje pris ville undvika ett blodsockerfall på mig). Det tog fem timmar, sen var vi klara. Ihopflyttade. Dock ihopflyttade utan säng, det här med första maj gjorde att leveransen fick vänta tills idag, så det blev till att sova första natten i lägenheten på en luftmadrass. ”Sova”. Det var trångt, obekvämt och genererade i ca sex timmars vila. Jag tror jag slumrade till någon gång vid halvfem, men hela dagen har varit ett konstant kämpande mot tunga ögonlock. Det blev ingen träning idag, just därför. Sängen har dock kommit nu, så jag ska däcka lite fint och inte vakna förrän halvsju. Godnatt.

Jag funderar på att köra slappardag imorgon, det känns spännande.

Jag vaknade imorses med tanken om att jag skulle springa volvorundan och avsluta med strupen. Jag svidade om, drack lite aminosyror, kopplade ihop iPhonen med lurarna och kände sen hur osugen jag var. Jag längtade redan hem igen, och även om man måste göra såna rundor ibland också (jo, det måste man, mental träning kallar vi det), så hade jag ingen lust med det idag. Fick den briljanta idén att springa ut till mamma och pappa istället, så jag ringde och förvarnade, snörade på mig pjuxen och gav mig iväg. Det var jätteroligt. Jag blev glad ända in i själen och det var så härligt att jag liksom bara pinnade på. Hade tänkt mig ett lugnt 5.30-tempo eftersom jag inte käkat frukost eller nåt, men det slutade på 17,5 km i 4.45-tempo. Jag är nöjd.

Mamma hälsade välkommen med vatten och frukost, och sen blev jag hemskjutsad för att möta tristessen i att flyttpacka. Slängde på lite Håkan Hellström på högsta volym och satte igång, och jag tror faktiskt att jag är i stort sett klar. Mia kom förbi och sällskapade en sväng, och när vi kom överens om att jag var klar gick jag hem och väckte nattjobbarn, tjoffade i mig lite gröt och åkte till gymmet. Jag, Mia och Johan körde funktionell styrka, och jag har ju insett på sistone hur mycket jag har saknat den typen av styrketräning. Det är ju jätteroligt! Iaf, nu är det sent och jag ska sova. Om tre dagar är det slut på flyttkaoset, fi faan som jag längtar.

Jag känner mig upprymd, och jag längtar till imorgon när jag får träna igen.

Bästa spinningpasset på väldigt länge, och även om jag saknade Lars så var det bra för mig att jag gick själv. Och det passade perfekt att det var Micke som hade passet, det var precis vad jag behövde. Ta ut mig max utan att bli hetsad. Bara få gå in i mig själv och fokusera. Jag var grym idag. Alldeles fantastisk. Men ännu bättre än min insats på spinningcykeln var insikten jag fick när jag satt på den. Jag hittade tråden igen, jag fick tillbaka gnistan och det kändes som om allt plötsligt bara föll på plats. Jag insåg att jag tränat på rutin på sistone. Passionen och glädjen har kvävts av någon slags strävan efter förnöjsamhet, och det slog mig idag att jag inte är en sån som är nöjer mig. Jag har aldrig varit det. Jag vill utvecklas, jag vill genom kaklet, jag vill ha blodsmak i munnen och svettas tills det svider i ögonen. Jag tränar inte för att hålla mig i form, jag tränar för att utvecklas och för att det är det bästa jag vet. Det är därför jag ler när jag springer, utmanar i alla etapper på spinningen och alltid vill köra en intervall extra på cirkelträningen. För att det är så man blir bättre. Så nu får det vara bra med det där nöjdhetssnacket, jag är inte en sån som är nöjd. Jag ska framåt.

Det kanske finns någon slags form därinne nånstans trots allt.

Den där vilodagen i fredags gjorde ju sitt till kan man säga. Jag har känt mig OERHÖRT pigg och fräsch sedan dess, och morgonrundan med Mia igår morses gick ju som smort, som de säger. Vips så var vi tillbaka vid wienerbageriet där allting startade, och vi hade så mycket att säga att vi planerade in tacohäng på kvällen. Egentligen kanske det inte var så mycket vilodagen per se som gjorde att löpningen gick bra alltså, det kanske mer var det faktum att vi pratade konstant som gjorde att vi inte riktigt reflekterade över själva löpdelen i umgänget.

Idag vaknade jag av mig själv kl 06.37, med Törnrosa lite fint snarkandes bredvid mig. Tre timmars löst slumrande senare fick jag nog och hörde av mig till Mia, och ytterligare en timma senare stod jag redo på gymmet med gröten i magen. Vi körde funktionell styrka, 3 övningar, 3 varv, 3 omgångar. När jag kom hem vid halvett hade sjusovarn inte vaknat än, så jag fick köra den sedvanliga ”men vad faan, harunte gått upp ÄN?!!”, för att överhuvudtaget få lite lunchsällskap.

Efter lunch, flyttplanering och fikastund tryckte jag i mig en tallrik gröt och svidande om till löparoutfittan. Jag hade lovat mamma att hjälpa till med den nya telefonen, och hon hade lovat mat i utbyte. Vad vore väl bättre än att ta ett långpass dit då, tänkte jag, laddade hem runkeeper (eftersom jag givetvis glömt ladda klockjäveln (jo alltså jag hittar ju vanligtvis till mamma och pappa även utan gps, men jag är ju inte direkt den pålitligaste indianen i lådan)) och gav mig iväg. Det gick alla tiders minsann (så fort jag vant mig vid den där lite konstiga avdomnade känslan jag hade i vänsterfoten och upp till knät), och den där käcka damen i runkeeper var ju helfestlig. Det var som att ha sällskap men ändå inte, kan man säga. Med 300 meter kvar fick jag ännu mer sällskap då raggarn cruisade förbi och ropade hejaramsor. Vi var rörande överens om att jag var grym, och när vi kom fram (ungefär samtidigt, eftersom jag var snabb som vinden, och cruising inte går skitfort) så stod maten på bordet och jag slapp duscha eftersom Chelsea så vänligt slickade bort allt mitt svett. Bra söndag!

20130414-235751.jpg

Maskinen var tillbaka litegrann, jag kände glimtar av den.

Alarmet ringde 05.30 och jag tvekade i ungefär två minuter, sökte lite bekräftelse hos Johan (ja jag kanske ”råkade” väcka honom en smula), och fick ”spring” till svar. Precis vad jag ville höra, så jag kastade på mig outfittan (prydligt iordninghängd kvällen innan) och skyndade mig ut. Kutade en mil på knappa 50 minuter och kom in med världens bästa känsla. Herreguud vad jag älskar att springa! Och herreguud vad jag har saknat de där tidiga morgonrundorna när stan inte har vaknat än.

Johan åkte till jobbet strax efter jag kom in, men han hann med ett ”du är ju fan sjuk i huvudet” som respons på mitt glädjerus över hur gött det var att springa milen kvart i sex innan jobbet. Jag tar det som en komplimang. Den bästa.

Det var precis lika ljuvligt som det alltid är.

Det råkade visst bli ett cirkelpass också, så jag tänker att jag däckar i sängen nu. Löpning, cirkel och spinning fick jag till idag, och det är vid såna här tillfällen jag saknar 2012 års Madde lite. Då när det var mer regel än undantag att jag tränade mer än vad jag inte tränade. Imorgon är jag ledig så då blir det ett par pass till. Springa ska jag göra, det är ju det bästa som finns.