Hey I made it, I’m the worlds greatest.

Jag sprang, herregud som jag sprang. Solen strålade, mina fantastiska vänner servade som om de aldrig gjort annat och jag njöt av varenda meter. Jag har spenderat eftermiddagen med att vila och äta godis, och nu ska jag njuta av min maratonmiddag ihop med världens bästa brudar.

20120930-201822.jpg

Annonser

Jag är inte lika snabb på det här med att riva forten dock.

Jag har en tendens att sprida ut mig litegrann närhelst jag kommer nånstans. Nu har jag spenderat halva dagen på hotellrummet, och ni vet ju, jag var ju givetvis tvungen att skapa mig ett fort. En yta där jag har allt inom räckhåll och som gör att jag inte behöver resa mig mer än för toabesök, kylskåpsplundring och eventuella inköp på h&m. Jag har gjort mig hemmastadd, kan man säga.

20120929-165428.jpg

Såhär dagen innan.

På ett hotellrum i Berlin. Ja, vi fick ett hotellrum. Tre, om man ska vara exakt. Det kände jag för att vara igår när vi kom hit, och receptionisten sa ”Lindholm? Yes, one room”. Min respons? ”Eeeeh, no THREE rooms, THREE!!!”. ”Maybe in another name?”, försökte hon, och då försökte jag med Johansson. En tredjedel av oss heter ju ändå det i efternamn, så chansen var ju ganska stor att träffa rätt, tänkte jag. Det fanns inget rum på någon Johansson. Nähe. ”Löfving?”. Okej, inte det heller. Hade två namn kvar att försöka med, båda funkade och vips så satte mitt hjärta igång igen.

Idag ringde klockan redan kvart över sju. Hanna, Mia och Jenny körde morgonlöpning med kartläsning, jag skippade – av naturliga orsaker – löpningen och hängde med Sandra och Martina på en morgonpromenad istället. Skön start på dagen, och ännu bättre blev det när vi hittade till frukostbuffén. Sen var det hög tid för de andra att åka iväg på sin guidade cykeltur, medan jag åkte bort till marathonmässan och hämtade ut min nummerlapp (vilket ju, i ärlighetens namn, började med att jag så att säga hade med mig fel papper. Efter några hyperventileringar från min sida kom Mia med ett lugnande ”de kan säkert skriva ut det i receptionen”. Det kunde dem. End of story, nu pratar vi inte mer om det). Det hade placerat utlämningen så långt in man kunde komma, såklart, men det gick fort och lätt och utan köer, och damen i utlämningen var trevlig så det förslog. Efter att jag hade fått ut allt skulle jag bege mig utåt igen, men så fick jag syn på en annan kö, en topphemlig en där folk gick fram med sina nummerlappar och fick nya startgrupper. Jag vill också ha en ny startgrupp, tänkte jag, oj vad välkommet det vore att slippa powerwalkarna som tydligen ska starta i min grupp. Det visade sig att jag ju visst kan använda mitt resultat från göteborgsvarvet för att seeda upp mig, problemet var bara att jag var tvungen att bevisa att jag hade en tid därifrån. Inget wifi fanns och jag började förbereda mig på att få ragga upp någon i kön och låna internetet i dens telefon. Som tur var – eftersom jag inte raggar, som ni vet- så löste jag det ändå, kvicktänkt som jag är. Så fram i kön, visa upp min tid, och VIPS!! Nu startar jag i grupp E istället för H. Tjohoo. Ringde mamma och tjötade lite och sen gick jag ut från mässan och kände mig on top of the world. Så on top att jag liksom tänkte att jag ju kunde ta U-bahnen tillbaka till hotellet (trots att jag ju inte hade riktigt stenkoll på vart jag egentligen skulle). Nöjt spatsterade jag trappan ner till perrongen, då det slog mig (samtidigt som någon hostade upp en slemboll) att det här kanske inte var det bästa för min hypokondri. Jag andades genom min halsduk hela vägen tillbaka, och kände mig inte fullt så on top längre.

Nu ligger jag på hotellsängen och varvar ner, försöker landa i känslan av att vara här, att ha fått rum, att ha hämtat ut nummerlappen, och att det inte finns någonting i vägen nu. Jag försöker även landa i känslan av att vara omgiven av världens bästa människor. All den kärlek och omtanke jag fått öst över mig den senaste veckan gör ju att till och med jag har svårt att vara cynisk. Det är en överväldigande känsla att känna att det är så många som bryr sig, och jag kan inte riktigt fatta hur just jag har förtjänat all denna kärlek. Varenda lycka till har gått trakt in i hjärtat, och jag ska njuta av varenda meter jag springer i imorgon.

Äntligen på väg, luften bor i mina steg.

Jag sitter med en kaffe i handen och försöker andas kontrollerat för första gången sen igår morse. Jag har nog glömt en massa saker, men jag tänker att jag får upptäcka det efterhand. Det viktigaste ligger i tryggt förvar i handbagaget. Skorna, löparkläderna, plånboken och passet. Allt annat går ju faktiskt att ersätta om det skulle vara så. Jag var hispig och säkert inte jätterolig att ha att göra med igår, men det är kanske inte så konstigt ändå. Ett år har gått sen jag anmälde mig och nu är den här, Helgen med stort H.

Jag var ute och sprang igår morse. Tänkte att jag skulle känna på det lite, en lägesrapport, om man så vill. Läget? Jag hade jätteont i baksidan och känningar i vaden på det andra benet, och om jag kände efter riktigt ordentligt (vilket jag givetvis gjorde) så hade jag en släng av lunginflammation också. Men som kloka Victoria sa, genrepet SKA gå dåligt. Jag vet det ju sen innan, det var ju lite samma sak inför göteborgsvarvet.

Nu guppar det jättemycket i bilen, jag har sovit sisådär femton timmar på tre dygn och jag är åksjuk av naturen. Återkommer när jag har blundat lite. Alternativt kräkts upp allt maginnehåll.

Vi lär ju inte ta något tåg på fredag i alla fall.

Ni kan ju kanske förstå att jag efter ett års väntan på Berlin Marathon är en aning.. lättstressad, såhär fem dagar innan. Ni kan ju vidare kanske också förstå ungefär hur reaktionen på ett samtal som lät ungefär ”Hello, my name is Darina, I’m calling for expedia regarding your stay at art’otel in Berlin. I have bad news, unfortunately the hotel is overbooked and cannot acommodate you”, var. Eeh.. okej.. say what!? Nej men alltså jag såg ju mest mitt maraton glida mig ur händerna, funderade ut alternativa lösningar, såsom vandrarhem, tält och i värsta fall, dagstur med cykeln tur och retur (det går ju ändå neråt till Berlin, hur lång tid kan det ta?). Nej, det slog mig inte att de kanske är skyldiga att fixa ett annat hotell eftersom vi ändå har betalat, jag var i full färd med innovativa lösningar. Men ja, denna Darina var ett föredöme för alla kundtjänstarbetare, och hon ringde fram och tillbaka fyra gånger för att försäkra sig om att hitta det bästa alternativet för oss (eftersom hon antagligen hörde desperationen i min röst när jag panikartat sa ”but I’m participating in the marathon on sunday”). Allting löste sig alltså på bästa sätt, och hon önskade mig lycka till på söndag. Med tanke på vart mina nerver befinner sig nu så kan jag behöva det. Jag vill helst stänga in mig i min lägenhet fram till fredag och skydda mig från omvärlden. Tydligen måste jag ägna mig åt det här ”jobba” i tre kvällar i rad, så det går ju dock inte. Jag måste helt enkelt utsätta mig för världen. Vi kan ju försöka hjälpas åt för att göra det så smärtfritt som möjligt, så vad som än händer eller så, RÖR MIG INTE!

Det här med att städning också är en form av träning..jag vet inte det jag..

Vaknade upp till ett pass yogalates imorses, världens bästa yogainstruktör Ulrika la in övningar som passade extra bra för mig och Hanna, och det var en skön start på dagen. Sen fortsatte det med frukost, lunch med min älskade mamma och sen till sist middag och soffhäng med J. Kändes ju väldigt märkligt att bara vara hemma och vänta på att han skulle bli färdigtränad, det händer ju inte jätteofta att jag inte är den som tränar. Men så är det ju bara sex dagar kvar nu, det är ju inte läge att dumträna. Nej, jag skulle vara hemma och göra minsta möjliga bestämde jag. Jag provade det i ungefär tre minuter innan jag blev rastlös och bestämde mig för att göra något annat. Smsade både Hanna (som för övrigt tyckte att jag skulle ta tillfället i akt att ”slappa”) och Johan om promenad, men nej nej, det var träning och det var jobba över och även om Johan ringde upp och tjötade bort en stund så hade jag ju ändå skitmycket tid till att göra ingenting kvar när vi la på. Bestämde mig för att städa lite i köket, gå över diskbänken lite liksom. Det slutade givetvis med att skåpsluckorna och diskhoarna var kliniskt rena, och att ugnen blänkte som aldrig förr. ”Vad fan har du gjort med den, den ser ju ut som ny?!”, var väl den ungefärliga responsen när jag visade upp resultatet för J, och det säger väl litegrann om hur bra jag är på det där med att ”slappa”. Kan det inte bara bli söndag snart så att jag kan börja träna som vanligt igen. Det är ju inte normalt att ha såhär mycket tid över.

Kärlek.

Tillbringade eftermiddagen och halva kvällen hemma hos mamma och pappa. Hängde med pappa framför fotbollen och svor lite vid felpassningar och missade avslut, innan jag gick vidare och lekte frisör genom att slinga mammas hår. Sen fick jag jättegod mat och så umgicks vi sådär härligt som man bara kan göra med sina päron på en söndagskväll. Sen när jag började längta hem igen så packade jag ihop en matlåda, fick lite tomater från pappas odling och blev hemskjutsad av mamma. Sen slogs jag av hur jag har världens bästa mamma och pappa och att jag är glad över att jag tycker att det är så härligt att umgås med dem. Fina dem.

20120923-233013.jpg