Hunger står för det mesta i mitt liv, både positivt och negativt.

Efter en del om och men och velande fram och tillbaka tog jag mig ut och sprang imorses. Eller ja, det var imorses när jag började fundera på det, man kan nog i ärlighetens namn säga att det var förmiddag när jag väl gjorde slag i saken. Som framgått tidigare i den här bloggen är jag ju ett fan av träning innan frukost, men det finns ju en ganska hårfin gräns mellan att vara lite jag-har-inte-ätit-sen-igår-kväll-hungrig och bara allmänt vrålhungrig. Jag märkte efter sisådär tre km att jag var det sistnämnda, och det var ju inte utan att jag förbannade mig själv lite för att jag velat så innan kom iväg. Men å andra sidan, är Madde hungrig vill Madde komma hem och äta, och det resulterade i att jag äntligen är tillbaka under 50-sträcket igen. Eller så var det det faktum att en av ungdomarna på jobbet igår frågade mig hur snabbt jag springer milen, och jag sa ”typ femtio”. Man kan ju inte hålla på och ljuga för ungdomar liksom, det var ju bara att bita ihop och springa lite fortare.

20130911-161851.jpg

Annonser

Det har väl typ liksom legat i luften ett tag, men det är ju som med det där berömda plåstret, tänker jag.

Min uppdateringstakt här för tillfället är ju ungefär lika frekvent som mina dopp under badsäsongen, jag är väl medveten om det. Det är bara det att den här bloggen skapades av en galen träningsnarkoman vars främsta mål var att komma över mållinjen på Berlin maraton, med ett leende på läpparna och en känsla av att vara oövervinnelig. Och det blev så. Det var helt fantastiskt och jag älskade varje steg. Vägen dit var upp och ner, det var smärta och bit ihop och det var träningspass lika härliga som den ljuvligaste sommardag, men det som är gemensamt för alltihop är att det var förra året. Det var en satsning och det blev bättre än jag nånsin kunnat drömma om, men det är inte synonymt med resten av livet, även om jag kanske trodde det då.

Som en märklig slump hände en massa annat precis efter att den där maratondrömmen var uppfylld. Jag blev kär och jag fick ett fast jobb på ett ställe där svett och kosttillskott inte var det viktigaste av allt, och någonstans mitt i allt det där så ändrades mina prioriteringar. Det har varit en ganska omtumlande process och den här våren har varit en konstant jakt på förra årets resultat, men med en ovilja att göra samma uppoffringar. Jag har så smått börjat inse att jag inte tycker att det är värt det längre, de tidiga morgnarna, den strikta kosthållningen och de dubbla träningspassen. Det finns så mycket annat som jag vill lägga min tid på, saker som ger mig mer utifrån där jag är idag. Därmed inte sagt att jag har slutat träna, herregud, men istället för att ånga på som en elitidrottare har jag dragit ner till 6-7 pass/vecka. Lite som normala människor gör. Jag trodde aldrig jag skulle degradera träningen till ”inte viktigast”, men faktum är att jag känner mig oväntad nöjd över det. Sju kilo tyngre, och glad i själen. Jag tycker om löprundor utan klocka, vin på fredagar och tid till annat.

Träningen är liksom inte vägen till målet längre, den är någonting som bara finns med. Den är lustfylld och på mina premisser, och jag har slutat trixa och böja mig baklänges för att hinna med den. Ibland kör jag tre pass på en dag, ibland inga alls under flera dagar i rad.

Om jag ska ha en blogg som heter ”i huvudet på en träningsnarkoman”, så ska jag brinna för träningen på ett sätt som gör att jag gärna försakar andra saker. Det ska inte kännas som att jag gör uppoffringar och det ska inte vara svårt. Det är inte så längre, och bloggen hänger mest med som ett dåligt samvete över alla träningspass jag borde ha genomfört om jag var som förut.

Var sak har sin tid, liksom.

Så vad jag ville ha sagt var väl ungefär något i stil med att det slutar här. Eftersom jag älskar att skriva är risken ganska överhängande att jag dyker upp någon annanstans, tills dess finns jag på Instagram (madlin86) och Twitter (madlin86).

Och så var det med den saken.

Jag var på vårdcentralen idag. Efter ett drygt år med höftsmärtor och sömnlösa nätter har det till slut satt sig i knät också, så jag kände att det var dags att sluta spekulera och istället fråga någon som vet. Efter två halvmaror och en hel kände jag att det inte är värt att ha ont längre, vad nu den som vet än säger. Den som vet kände och klämde och tryckte, och sen sa hon att jag har inflammation i slemkuddarna i höftet/sätet. ”Vad bra”, tänkte jag, ”hit med lite piller så ringer jag om två veckor ifall jag fortfarande känner av det”. Jag hann inte riktigt säga det innan hon fortsatte med att förklara att det tar väldigt lång tid innan det går över, ifall det nu gör det, det var inte heller helt säkert tydligen. ”Oj, en hel månad”, tänkte jag, innan hon som vet konstaterade att hon aldrig träffat någon som har blivit av med det på mindre än ett halvår. Om jag inte visste bättre (vilket jag ju sällan gör) så kan jag svära på att jag hörde en utmaning. I vilket fall så gick jag därifrån med ett recept på diklofenak och en uppmaning om att ringa sjukgymnasten. Imorgon bitti ska jag göra precis just det, och sen ska jag göra som jag blir tillsagd (av sjukgymnasten då givetvis, för att undvika eventuella missförstånd här). Förhoppningsvis innebär det att jag i framtiden kan få ta en löprunda, helt utan att känna smärta. Det har inte inträffat på över ett år, och det mina vänner, det är mitt nya mål.

Jag har liksom inte träffat mig på ett tag. Alla vet ju att det är viktigt med kvalitetstid.

Jag har träningsvärk i hela kroppen. Löprundor, spinningpass och diverse funktionella styrkepass har liksom satt sina spår. Min och Mias lilla lufspromenad igår kväll fick styras om till parkbänkshäng för att jag var för trött i benen. Det är så det kan bli ibland. I vilket fall som helst så ser det ut att bli ännu mer funktionell träning i eftermiddag. Och sen efter det, bara för att jag har en ledig kväll och det regnar, så ska jag inte sätta min fot utanför dörren mer ikväll. Bara vara hemma, umgås med mig.

Det här med vila och återhämtning till förbannelse är inget som jag direkt anammat. Nånsin.

Så vi stannade kvar i Göteborg igår. Tog sovmorgon, åt frukost med alla de andra och tog sen svängen förbi mässan innan vi landade hos Anna och Anton. Vi blev bjudna på lunch och hemmagjord mangoglass och skratt och fint sällskap, och det var bara sådär härligt som det alltid är när man får umgås med sin bästa vän. Fröer det var jag en snäll flickvän och kompenserade lite för det där med massagen i tisdags, så jag lovade att vi skulle stanna kvar i Göteborg och hå på fotboll. Johan var som ett barn på julafton, och trots magont, hunger och trötthet så var det himla värt det när jag såg hur glad han var över allt det där fotbolliga.

Idag tog vi visst sovmorgon, så vi hann mest bara med ett träningspass (funktionell styrka, fokus bål/ben) och en återlämning av päronens bil innan Johan fick stressa iväg till jobbet. Jag stressade ingenting jag, jag åt i lugn och ro, tvättade litegrann, filosoferade en smula och cyklade till slut iväg till gymmet för att återigen dö spinningdöden. Det var tropisk värme i spinningsalen och Andreas var lika bra som vanligt, så det var ju liksom bäddat för att det skulle bli asjobbigt. Jag var inte jätteledsen när passet var över, det ska jag villigt erkänna. Jag var en blöt fläck på golvet kan man säga, och det känns ju skönt att ha fått till två så bra pass såhär två dagar efter varvet. Det tyder på att jag har bra kondition, tänker jag.

Hade jag orkat över räcket så hade jag hoppat från älvsborgsbron bara för att få svalka mig.

I år var inte året man skulle ha ett tidigt startnummer. Jag startade 13 minuter efter eliten, och även om det var något visst med att få springa samtidigt som de allra bästa, så innebar det också att jag hann i mål innan det blev molnigt och regn. Jag fick springa 21097 meter i stekande sol och typ en miljard plusgrader. Det var lite ljummet kan man säga. Tungt. Det var, sammanfattningsvis, rent vidrigt och jag hade inte roligt en enda gång. Det tog mig fyra km innan jag började fundera på att bryta, sju km innan jag bestämde mig, och ytterligare tre km tills jag bestämde mig för att ge det en chans ändå. Jag kunde ju springa långsamt, dricka vatten vid alla vätskestationer och ta vägen igenom alla vattenspridare. Så jag höll ut lite till, och på avenyn fick jag fina hejarop som tog mig hela vägen till götaplatsen, där stod Anna och Anton och ropade, så då orkade jag lite till. Efter tortyren på Vasagatan så spänstade (smått överdrivet möjligtvis) jag upp för backen på övre husar, och där stod syrran med familjen och min alldeles egna materialare och hejade. Det (ihop med druvsockret som Johan så fint tryckte ner i handen på mig) bar mig hela vägen in i mål, 1 h 49min och åtta sekunder senare. Såhär i efterhand är jag nöjd med både tid och genomförande, och jag är glad att jag pushade mig själv istället för att bryta. Grillbuffén och vinet hade inte varit lika gott då.

20130518-220258.jpg