Och så var det med den saken.

Jag var på vårdcentralen idag. Efter ett drygt år med höftsmärtor och sömnlösa nätter har det till slut satt sig i knät också, så jag kände att det var dags att sluta spekulera och istället fråga någon som vet. Efter två halvmaror och en hel kände jag att det inte är värt att ha ont längre, vad nu den som vet än säger. Den som vet kände och klämde och tryckte, och sen sa hon att jag har inflammation i slemkuddarna i höftet/sätet. ”Vad bra”, tänkte jag, ”hit med lite piller så ringer jag om två veckor ifall jag fortfarande känner av det”. Jag hann inte riktigt säga det innan hon fortsatte med att förklara att det tar väldigt lång tid innan det går över, ifall det nu gör det, det var inte heller helt säkert tydligen. ”Oj, en hel månad”, tänkte jag, innan hon som vet konstaterade att hon aldrig träffat någon som har blivit av med det på mindre än ett halvår. Om jag inte visste bättre (vilket jag ju sällan gör) så kan jag svära på att jag hörde en utmaning. I vilket fall så gick jag därifrån med ett recept på diklofenak och en uppmaning om att ringa sjukgymnasten. Imorgon bitti ska jag göra precis just det, och sen ska jag göra som jag blir tillsagd (av sjukgymnasten då givetvis, för att undvika eventuella missförstånd här). Förhoppningsvis innebär det att jag i framtiden kan få ta en löprunda, helt utan att känna smärta. Det har inte inträffat på över ett år, och det mina vänner, det är mitt nya mål.

Annonser

Jag behöver mina nya skor. Igen.

Innan läggdags igår sa Johan att han kunde börja lite senare så att vi kunde äta frukost ihop idag. ”Perfekt!” sa jag då, ”jag börjar nio och ska ut och springa innan”. Och på den vägen är det. Imorses innan vi gav oss iväg bad han om högre tempo än sist. Vi skulle utmana lite, tyckte han. Sagt och gjort. Han gjorde lite suspekta läten under tiden, och några gånger fick han ur sig saker som ”hur fort går det?” och ”dra iväg om du känner dig stark”, men det slutade med att han slog nytt pers på 48.35 och mådde så illa att han knappt kunde käka frukost. Det är ju lite så det blir när man hetsar.

Efter en bra dag på jobbet kom jag hem, tjoffade i mig en tallrik gröt och snörade på mig löparpjuxen igen. Jag skulle ”ut och jogga” lite, rensa tankarna och bara andas. Jag tänkte att jag skulle hålla max 5.30-tempo, bara få lite luft. Men så var det ju barmark och soligt och jag hade en del att springa ifrån, så efter femtio minuter hade jag sprungit en mil och kutade upp för trapporna igen. Nu är jag lite mör i benen, men jag tänker att det är helt okej. Imorgon börjar jag kl åtta, så jag skippar morgonlöpningen och satsar allt på intervallerna efter jobbet. Jag får sällskap av Victoria och jag kommer längta hela dagen.

Jag äter, tränar, vilar och tränar lite till. Lite för att det är det jag älskar.

Som vanligt på måndagar vankades det cirkel och spinning igår eftermiddag, och trots att jag var totalt opepp innan så tryckte jag ändå på ganska bra. Lite för att det är så jag gör. Jag kan inte gå till gymmet och köra på halvfart, jag hatar att känna att jag kastat bort 1-2 timmar på att känna efter och fjanta runt och vara bekväm. Så trots att jag kände på cirkeln att jag inte var mitt vanliga jag så tryckte jag på så gott jag kunde, och trots Hannas uppmaning före spinningen att jag skulle ta det iaf liiite lugnt så lät jag Andreas hetsa mig till tunnelseende. Lite för att det är sån han är. Jag kände mig lite ”småseg” imorses när jag vaknade, men jag pallrade mig ändå bort till gymmet och löpbandet. Tänkte att en mil var fullt godkänt, men när jag började hänga med huvudet och fundera på om det inte räckte med en kortare sträcka trots allt, så förlängde jag till 12 km. Lite för att det är så jag jobbar. Det gick ju vägen, och det var en mental seger. Nu i eftermiddag var jag tillbaka på gymmet för att köra lite cardio med Hanna. Jag fick sällskap i 30 minuter på crosstrainern, körde 15 på egen hand, och sen avslutade jag med 15 minuter på treadclimbern. Jag höll på att avlida i ren tristess, men jag tog mig såklart igenom alltihop ändå. Lite för att älskar att testa mina egna gränser.

JW ringde från Honolulu för att säga hej. Jag var på cykeln hem från gymmet i kolmörker och snålblåst. Kontrasterna.

Det blev ett härligt styrkepass igår morses, och det avslutades med 15 (sjukt långa) minuter på stakmaskinen. Sen var det full rulle hela dagen, med tvätt, städ, fika hos pappa och alla andra såna där saker man passar på att göra när man är ledig. Kvällen avslutades sedan med tidernas jobbigaste spinningpass. Det var rent överjävligt, och självklart alldeles, alldeles underbart. Jag skulle ju ljuga om jag sa att jag inte hade önskat mig det av Andreas innan passet. Och jag fattar inte riktigt vart jag fick alla krafter ifrån, men jag körde med allt jag hade från början till slut. Ett tag kände jag bara mjölksyran, och då kopplade jag på huvudet och fokuserade mig igenom det. Tänkte att det värsta som kunde hända var att det sved lite extra i låren, eller att jag skulle kräkas. Smärta kan man ju dock tänka bort, och kräkset kan man svälja ner innan det kommer upp. Det var bara att köra på alltså, och herregud som jag dog på styret efteråt.

Idag jobbade jag dag, så jag hoppade morgonträning. Tog med mig frukosyen till jobbet, och efter att ha städat konditionsmaskiner och dammsugit gymmet i ett par timmar så var jag ju assketahungrig. FATTA katastrofen då när jag upptäcker att jag inte har någon mjölk till gröten. Det var ju helt hemskt!! Slängde iväg ett sms till Johan och föreslog förmiddagsträning, men sjusovarn svarade inte förrän långt senare, och då med ett ”hoppas det gick bra att äta gröten ändå”. Say what?! ÄNDÅ?!? Gröt utan mjölk?! Troligt! Fick käka mellanmål till frukost, lunch till mellanmål och frukost till lunch (eftersom Johan var så snäll och hade med sig mjölk sen när han till slut kom och tränade, och jag därför äntligen kunde få äta min gröt).

När jag slutade vid 16 var det så fint väder att jag var sugen på en löprunda innan spinningen, men jag tvingade mig själv att vara förståndig, så jag åkte hem och tryckte i mig ett extra mellanmål istället. Måste släppa diettänket och börja stärka kroppen nu, nästa säsong ska jag vara superstark och jättesnabb, och då måste jag nog äta lite mer nu, UTAN att för den sakens skull träna mer. Okej, jag ska vara superstark iaf, och kunna springa jättelångt. Hur snabbt det går har ju aldrig riktigt spelat någon roll.

Körde spinningen nu på kvällen, med lite nya låtar, ny energi och härliga deltagare. Imorgon bitti är det dags igen, och jag tänker mig att jag ska köra ett styrkepass innan. Axlar tror jag, igen. Jag har blivit lite fixerad vid snygga axlar. Och ben. Och armar. Men imorgon blir det nog axlar. Och spinning.

Men jag har haft en bra dag, det har jag.

Det blev ingen morgonjogg. Det blev en snorig promenad på hal is, och det blev varmt kaffe i bilen till Ikea. Sen blev det införskaffning av värmeljus, blockljus, kronljus och lite dagsljus, och sen blev det en hängig Madde som i bilen hem mer kände för godis i soffan, än spinninghets i en svettig gymlokal. Dock kan man ju som instruktör inte välja att banga i sista stund, så off I went. Inte bara klarade jag av att ta mig igenom hela passet, jag lyckades även med bedriften att byta ljudkälla från cd-skiva till iPhone till cd-skiva till iPhone och sen tillbaka till cd-skiva igen, och dessutom fortsätta hetsa de stackars deltagarna under tiden. Jag är nöjd, och nu hoppas jag på att jag fixar samma visa igen imorgon bitti. Egentligen orkar jag inte köra nåt spinningpass. Egentligen orkar jag bara ligga i soffan under en filt och tycka synd om mig själv. Ha lite glass och en serie att titta på, ett gäng Alvedon och någon som passar upp. Men min morgondag ser lite annorlunda ut, jag ska köra det där passet och sen ska jag börja jobba kl 14, hela vägen till stängning. Jag ska spinninghetsa och jag ska ha instruktioner och peppa våra medlemmar till att hålla i med sin träning, jag ska stå i receptionen och vara glad och trevlig, och sen ska jag städa omklädningsrummen och avsluta kvällen med att slänga sopor innan jag går hem. Om jag är bitter? Jag är ”sjuk”.

Jag kan erkänna att jag är ”något” sliten.

Nä men alltså jag gick och la mig och ”vilade ögonen” (ett annat ord för tokdäcka, det användes väldigt frekvent i det forna bruttanhood på tiden då det begav sig) efter jag skrev förut, och vaknade till liv vid halvnio. Det tog mig då en halvtimme bara att ta mig ur sängen, och jag var ju sådär sugen på att åka iväg och köra spinning efter det. Drog i mig lite gröt och satte av iaf, och det var tre tappra deltagare på citys lunchpass idag. Jag hoppas jag har lite fler än så på mitt ordinarie pass ikväll, annars kan det bli lite kämpigt att tagga till. Skulle börja jobba nu kl 14, men jag är ju helt väck, så lyckades byta tid och börjar 16 istället. Antingen är jag övertränad eller så har jag en förkylning i kroppen (så vi tror givetvis på det förstnämnda, jag blir inte sjuk), jag vet inte riktigt än, men efter kvällens och morgondagens pass tänker jag att jag vilar i en dag eller två (jag skulle tippa på att det blir en, let’s be realistic, som de säger). Har kört ganska hårt det sista, och kroppen känns helt mörbultad just precis nu. Ska försöka tagga till inför jobbet och spinningen nu, kan tänka mig att det blir ett par st koffeintabletter eller så. Det som inte kommer inifrån får ju komma utifrån liksom. Typ så.

Jag tror jag är allergisk igen. Kan man vara det i september?

Dagarna går i ett kan man säga. Hoppade in och jobbade igår, fick 4-5 timmars sömn och knarkade koffein hela dagen för att orka morgonspinningen, jobbet och cirkelpasset på eftermiddagen. Jag var trött så jag mådde illa och jag trodde jag skulle kräkas under passet, men jag tryckte på bättre än på länge och herregud som jag tog ut mig. Det kan ju ha hjälpt att jag utmanade till tävling, jag och Lars mot Åsis och J. Jag tror vi kom fram till att det blev oavgjort, men vi körde ju på något sjukt allihopa.

Inatt sov jag iaf åtta timmar, men har känt mig som i en bubbla hela dagen. Har varit och myst hos syrran och kidsen och haft det bra, och när jag kom hem gav jag mig fan på att få in bokhyllan jag ska skänka till gengåvan, i mammas och pappas bil. Det gick, givetvis, hur bra som helst. Jag är en hejare på det där med att lasta grejer i bilar, helt enkelt (vilket ju antagligen kommer från att jag har flyttat fem gånger på sex år). Nu ska jag fortsätta hålla mig borta från all typ av träning idag. Jag har lyckats skitbra idag ju, bara några timmar kvar nu så kan jag gå och lägga mig sen.

20120920-174248.jpg