Lite vilja bara så ordnar det sig alltid.

Okej så det blev inga två mil, men väl 16 km i ett tempo som till och med Madde 1.0 skulle vara tillfreds med. Jag tog ut mig tills det inte fanns något mer att ta ut, och jag utmanade gång på gång på gång. Hemligheten var tydligen att springa på en bilväg. Ni förstår att fördelarna med att springa på en bilväg är att oavsett hur mycket möte man får är det ingen som hör en. Och fördelen med att ingen hör en när man springer är att man kan låta som att man är döende utan att behöva bekymra sig för att någon jävel ringer ambulans innan man har sprungit klart. Så jag lät, och jag sprang klart. Sen störtade jag in hos mamma och pappa, slängde mig så där dramatiskt på golvet och skrek ”VATTEN” så högt jag kunde. Så som man gör när man har kämpat på trots att man trott att man inte kommer orka. När man har varit på väg att vika ner sig men sen kommit på att man aldrig blir bättre om man håller på och ger upp hela tiden så fort det blir lite jobbigt. Det var obekvämt att springa idag, obekvämt och helt jävla fantastiskt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s