Dessutom sitter min kille alldeles bredvid. Som ett gammalt gift par är vi. Är det inte fantastiskt.

Post workout. Jag sitter i vår akademiska hörna och dricker ett glas vin. Det kanske inte är den bästa återhämtningen rent fysiskt, men är det något jag lärt mig det senaste året är det att man måste njuta lite ibland. Det är bara det där med att inte låta det gå till överdrift som är hemligheten.

Jag har alltså tränat idag. Jag har gjort det alla dagar den här veckan. Alla utom igår. Igår hade vi mötesdag på jobbet, precis som vi alltid har på torsdagar. Och precis som alltid på torsdagar var jag helt slut när jag kom hem. Det spelar ingen roll hur höga ambitioner man har, att få till ett träningspass på torsdagar är som att bestiga ett berg. Jag brukar tillåta mig att strunta i träningen på torsdagar. Det känns sunt.

Hur som helst, jag har blivit medlem på ett gym (det känns fantastiskt skönt att träna på ett gym som jag inte har jobbat på), och jag har testat gruppträningen ”en del” den här veckan. Och hur bra jag än tycker om gymmet i övrigt så kan jag inte säga att jag är så imponerad av klasserna. Därför var det med ganska lätta steg jag styrde kosan mot Actic efter jobbet, powern är fantastiskt rolig jämfört med body pump, och spinningen är inte ens i samma kategori som ”cykel”. Det var dessutom Mikael Sannerud som hade passet ikväll, och jag älskar hans pass ungefär nästan lika mycket som jag älskar Andreas på måndagar kl 18. Jag blir så glad. Deras pass är upplagda på helt olika sätt, lockar fram helt olika tankar, men får mig ändå att gå ifrån den där spinningsalen med precis samma känsla av fullkomlighet. Oavsett vad jag känner när jag kommer dit, vilket jag humör jag är på, så går jag alltid därifrån med lite lättare steg. Det är alltid värt tiden.

Så jag har tränat två pass idag. Jobbat åtta timmar. Och jag sitter i vår akademiska hörna med ett glas vin.

Annonser

Nu såg jag ju mest asfalt när jag sprang sist, men det är bara vetskapen om att det är fint runtomkring som spelar roll.

Så jag har alltså anmält mig till Berlin marathon. Nu ligger det till så som såhär att alla som anmäler sig ändå inte får vara med att springa, startplatserna kommer att lottas ut. Jag behöver därför en plan B. Eftersom jag är en del kräsen vad gäller det här med lopp så kan ju inte sagda plan se ut precis hur som helst. Nej nej, loppet ska gå i ett enda varv, under den andra halvan av året och helst i en stad som är värd att lägga en weekend på. Än så länge har jag bara Dublin som förslag. Jag skulle kunna tänka mig ett tips eller två. Tack.

Jag blir sådär trotsig när kroppen bara vill ge upp. Någon jävla fason får det väl ändå vara.

Jag hängde med min svåger upp till berget i lördags, vi skulle springa långpass. Samuel, som sprang Lidingö förrförra helgen, tyckte att det var en bra idé att springa lila+gröna milen. Jag, som lagt på mig åtta kg och inte sprungit två mil sen Göteborgsvarvet, tyckte att gröna milen+ en behaglig stretch hade varit mer passande. Trots det hörde jag mig själv svara ”det blir skitbra” så fort jag kunde innan jag hann ångra mig och var tvungen att svälja den lilla stolthet jag har kvar. Så vi gav oss av, glada i hågen med solen i ögonen, jag flåsandes och Samuel oberört småpratandes bredvid. Lila milen är ju som bekant fyra km balans mellan backar och raksträckor, följt av sex km ren och skär ångest. Det finns inte en plan sträcka. Efter första milen passerade vi starten igen, och där blev jag genast oproportionerligt trött. Skitstel i höftböjarna, stum i vaderna och fullt med mjölksyra i låren. Det var fantastiskt roligt att springa långpass med andra ord.

Igår gav jag mig ut på en ”lättare jogg”, vilket innebar att jag höll ett tempo som innebar att min arbetskamrats hund tydligen skulle kunna gå ikapp mig (det ska tilläggas att hunden visserligen ”går väldigt fort”). Det var en mil av att inse att jag visst inte återhämtar mig lika snabbt som förut.

Idag satte jag mig på cykeln och dog spinningdöden igen, och eftersom Andreas tydligen blir mer och mer taggad för varje vecka så innebär det att passet blir mer och mer kräkjobbigt. I mitten för nånstans ville jag mest bara smälta ner och förtvina in i min egen svettpöl, men jag bet ihop och körde lite hårdare istället. Det är huvudet som bestämmer, inte kroppen. Det är viktigt att komma ihåg det.

Just därför har jag bestämt mig för att springa maraton nästa år. Det får liksom vara bra med det här mesandet nu.

Man måste hitta det där som gör att man växer, sen är det bara att fortsätta göra just det.

Jag vet jag vet, jag har tjatat om det i oändlighet, men det är ju lite grejen med den där Andreas och hans spinningpass. De är fantastiska. Både Andreas och passen. Igår kväll var inget undantag, det var sådär svinaktigt jobbigt att det känns ända in i själen, och det är något visst med att ta i tills man inte har någon känsel kvar. Man lär sig saker om sig själv i det där gränslandet mellan smärta och avdomnande. Det kändes som om jag blev lite starkare där, och som att det där som inte riktigt fungerar i mitt liv nu kommer att ordna sig snart. Det är alltså inte bara ett spinningpass det där, det är terapi.

Helt slut i kroppen trodde jag att jag skulle däcka hur lätt som helst, men vid ett låg jag fortfarande klarvaken. Klockan fyra hade jag somnat, men vaknade lite fint och sen en halvtimme senare stapplade Johan in genom dörren. Han skulle vara på jobbet så medan jag sträckte mig efter första bästa vassa föremål så mumlade han något om ryggskott, vilket ju var skönt för mig (som slapp slå ihjäl diverse inbrottstjuvar) men inte lika mycket för honom. Efter lite zon-salva och tycka-synd-om fick jag ett ”grattis”. Det syftade till att jag alldeles idag har stått ut med johan i ett helt år. sen sa han att han ville vara ihop i fyrtio år till, vilket fick mig att fundera på om han då tänkt lämna mig för en yngre förmåga när han fyllt 69. ”Femtio år då, sen borde jag la va dö ändå?”, och den revideringen gjorde mig väl mest fundersam över om jag borde lämna honom för en yngre förmåga redan nu.

Någon gång vid sex lyckades jag somna lite igen, och det var ju fantastiskt härligt det klart. Jag bokade tvättid när jag vaknade. Grattis.