Man ska ju sikta mot stjärnorna, som det heter. Med mjölksyran i mina lår är jag mest glad om jag kommer till övervåningen.

Det här med hybris verkar vara ett ganska starkt personlighetsdrag hos mig. Jag har inte vett nog att inse mina egna begränsningar, och det är ju bra. Emellanåt. Jag mjukstartade träningsåret lite fint förra veckan, två veckor senare än alla andra, med två löppass och två spinningpass. Jag kände mig givetvis som en maskin (utan hjul och utan däck och motorn den är väck), så det var ju inte utan att mitt självförtroende växte ohälsosamt mycket. Igår fortsatte det med ett intervallpass som visserligen gick bättre än på länge, men som knappast hade fått Madde 1.0 att brista ut i spontan applåd. Det ledde hur som helst till att jag imorses gick in på Actic-appen och bokade in mig på tabata cardio direkt efter mitt redan inbokade challengepass. Som om jag var oövervinnerlig. Till min kropps stora lycka ringde dock min syster och bad om barnvakt till sina avkommor, så jag fick ganska omgående gå in och avboka det där andra passet, och således nöja mig med challenge.

Det räckte, så att säga.

Annonser

När instruktören möter en med orden ”nu blir det kräks” är det ju bara att göra som han säger

Man vet vad som väntar, ändå går man dit, vecka efter vecka efter vecka. Det märktes att det var ett tag sedan nu dock, och just av den anledningen tänkte jag innan passet att jag skulle ta det lite lugnt. Det gick ju, som ni kanske förstår, lite så där med den saken. Det räcker ju med att gå in den där salen så sitter han där på axeln, den lilla djävulen som hetsar och provocerar och får en att aldrig bli nöjd. Jag cyklade för kung och fosterland (och kanske mest för att Andreas skrek MERA så fort jag ens närmade mig en tanke om att sakta ner för en sekund) och när det var över hade jag till och med ont i huden, för att inte tala om den där eldbollen som fastnat i bröstet. Underbart ändå, det är ju som bekant lite så det ska kännas. Och jag har ändå omeprazol på recept.

Jag var ju inte som blixten direkt men jag hade visserligen en gul reflexväst på mig.

Första löprundan sedan julafton och pass nummer 3 för i år avklarat. Det var ju inte direkt som på mina glansdagar men med lite vilja kan det nog klassas som löpning i alla fall. 8,5 km blev det och det är ju bra med tanke på att jag blir andfådd av att gå upp för trappan. Jag är mest glad att det inte tog stopp efter 300 meter. Dessutom gick blodsmaken i munnen över nästan direkt när jag kom hem. Bådar gott inför framtiden det här, det må jag säga.

Imorgon står spinning med Andreas på schemat. Jag är nervös.

Micken neråt och andas uppåt bara.

Två veckors förkylning och en sväng bältros senare har jag genomfört både pass 1 och 2 på 2015. Jag mjukstartade lite igår med ett hemmapass ben/rumpa. Ja givetvis har jag träningsvärk, det hade räckt med ett par vändor upp och ner i trappen för att få till det. Så gjorde jag även ca 7,5 situps och nu sträcker det som helskotta så fort jag försöker så mycket som tänka lite på hållningen.
Nåväl, idag comebackade jag på spinningcykeln, och det klart att det kanske inte var min mest stabila insats som instruktör någonsin. Men det gick helt okej om man tänker på att min kondition ligger i något jävla snytpapper någonstans på soptippen och att jag blev klar med passet ungefär 47 sekunder innan jag åkte hemifrån. Jag försökte ta det lite lugnt åtminstone, lite för min egen skull men mest för att skona deltagarna från att ljudet av mitt flåsande skulle överrösta musiken.

Nu är jag igång i alla fall, det känns ju bra.

Ja nej men ha de så gött ni. Så väntar jag här så länge.

2 januari. Jag ser bilder överallt från folk som är på gymmen och infriar nyårslöften, som detoxar och som sååå glada att ha börjat ett nytt sundare liv. ”TÖNTAR!!!” tänker jag där ligger, med en näsa full av snor och ögonlock som bara vill slutas. Jag är så jävla avundsjuk. Jag vill också springa tills jag stupar och lyfta tills jag kräks. Ett tag funderade jag på att byta om till träningskläder bara för att få in känslan, men så orkade jag inte gå ner i källaren och hämta kläderna så då sprack ju den idén. Jävla skitförkylning.

Jag återkommer när jag är frisk. Och på bättre humör.

Jo förstår ni, Fit2015 2.0

Jag har gått all in på jobbet det här året kan man säga. Och det är ju både bra och dåligt. Min arbetsgivare skulle nog säga bra, min sambo dåligt, och min kropp..ja, alltså jag fick ont i halsen så fort jag var ledig i några dagar och slappnade av litegrann. Jag vet inte om det är ett straff för att jag är ledig eller en påminnelse om att jag borde slappna av lite oftare?

Hursomhelst. Jag tänker att eftersom 2013 var ett sånt där år när jag var supernykär och ville spendera varenda sekund med min fjantiga sambo, och 2014 ett år då all fokus låg på jobbet, så ska 2015 bli ett år där jag satsar på mig själv, och då såklart på träningen. Jag ska fortfarande vara kär såklart, och jobba kan jag väl inte direkt sluta göra heller (eftersom jag ju inte är ekonomiskt oberoende), men jag ska tänka lite mer på vad jag vill och vad jag mår bra av. Så nu är jag supertaggad (så till den grad att jag använder ord som supertaggad) för att träna och träna och äta sunt och vara sådär positiv som jag kan vara om jag inte lämnar huvudet kvar på jobbet varenda dag. Jag ska inte bara springa heller, nej förstår ni, jag ska ha ”balans”. Träna styrka och spinning och springa och kanske gå en promenad ibland (typ om jag har ont i halsen, jag ser ingen anledning till att promenera om jag inte är sjuk eller har ont nånstans). Till och med squats ska jag göra (knäböj heter det väl egentligen, men alla coola människor med vältränade rumpor säger squats, och det är ju viktigt att komma i rätt stämning tänker jag), och armhävningar.

Först ska jag blir frisk bara, fira nyår och äta bakispizza och se på ivanhoe. Alla vet ju att året börjar den 2 januari.

Det var tydligen nånting som skulle hämtas idag, med släpkärra. Hur kontrar man på det liksom.

Jag har vissa, om man säger, betänkligheter med det här med att åka buss, har det visat sig. Framförallt tycker jag att det suger, och jag skulle hellre gå till jobbet varje dag om det inte vore för att det tar 45 minuter och jag kommer fram svettig. Så jag tar ju förstås bilen (förutom när min töntiga sambo får för sig att han behöver den mer) och mitt dåliga samvete övervägs ganska enkelt av den delen av mig som inte vill dö av att ha hoppat av bussen i farten.

Nåväl. Förra veckan sprang jag höstens härligaste runda, 13 km minsann, och det var en sån där runda som man har i tankarna under skitpassen. En sån som är värd att jobba för. Sen körde jag bålstyrka i fredags och det var tydligen ganska välbehövligt eftersom jag fortfarande har träningsvärk. Idag ska jag och A-S köra ”filthy fifty” efter jobbet. Jag kommer antagligen stryka med nånstans där i mitten, men då behöver jag ju åtminstone inte ta bussen hem.