Jag blir sådär trotsig när kroppen bara vill ge upp. Någon jävla fason får det väl ändå vara.

Jag hängde med min svåger upp till berget i lördags, vi skulle springa långpass. Samuel, som sprang Lidingö förrförra helgen, tyckte att det var en bra idé att springa lila+gröna milen. Jag, som lagt på mig åtta kg och inte sprungit två mil sen Göteborgsvarvet, tyckte att gröna milen+ en behaglig stretch hade varit mer passande. Trots det hörde jag mig själv svara ”det blir skitbra” så fort jag kunde innan jag hann ångra mig och var tvungen att svälja den lilla stolthet jag har kvar. Så vi gav oss av, glada i hågen med solen i ögonen, jag flåsandes och Samuel oberört småpratandes bredvid. Lila milen är ju som bekant fyra km balans mellan backar och raksträckor, följt av sex km ren och skär ångest. Det finns inte en plan sträcka. Efter första milen passerade vi starten igen, och där blev jag genast oproportionerligt trött. Skitstel i höftböjarna, stum i vaderna och fullt med mjölksyra i låren. Det var fantastiskt roligt att springa långpass med andra ord.

Igår gav jag mig ut på en ”lättare jogg”, vilket innebar att jag höll ett tempo som innebar att min arbetskamrats hund tydligen skulle kunna gå ikapp mig (det ska tilläggas att hunden visserligen ”går väldigt fort”). Det var en mil av att inse att jag visst inte återhämtar mig lika snabbt som förut.

Idag satte jag mig på cykeln och dog spinningdöden igen, och eftersom Andreas tydligen blir mer och mer taggad för varje vecka så innebär det att passet blir mer och mer kräkjobbigt. I mitten för nånstans ville jag mest bara smälta ner och förtvina in i min egen svettpöl, men jag bet ihop och körde lite hårdare istället. Det är huvudet som bestämmer, inte kroppen. Det är viktigt att komma ihåg det.

Just därför har jag bestämt mig för att springa maraton nästa år. Det får liksom vara bra med det här mesandet nu.

Annonser

Man måste hitta det där som gör att man växer, sen är det bara att fortsätta göra just det.

Jag vet jag vet, jag har tjatat om det i oändlighet, men det är ju lite grejen med den där Andreas och hans spinningpass. De är fantastiska. Både Andreas och passen. Igår kväll var inget undantag, det var sådär svinaktigt jobbigt att det känns ända in i själen, och det är något visst med att ta i tills man inte har någon känsel kvar. Man lär sig saker om sig själv i det där gränslandet mellan smärta och avdomnande. Det kändes som om jag blev lite starkare där, och som att det där som inte riktigt fungerar i mitt liv nu kommer att ordna sig snart. Det är alltså inte bara ett spinningpass det där, det är terapi.

Helt slut i kroppen trodde jag att jag skulle däcka hur lätt som helst, men vid ett låg jag fortfarande klarvaken. Klockan fyra hade jag somnat, men vaknade lite fint och sen en halvtimme senare stapplade Johan in genom dörren. Han skulle vara på jobbet så medan jag sträckte mig efter första bästa vassa föremål så mumlade han något om ryggskott, vilket ju var skönt för mig (som slapp slå ihjäl diverse inbrottstjuvar) men inte lika mycket för honom. Efter lite zon-salva och tycka-synd-om fick jag ett ”grattis”. Det syftade till att jag alldeles idag har stått ut med johan i ett helt år. sen sa han att han ville vara ihop i fyrtio år till, vilket fick mig att fundera på om han då tänkt lämna mig för en yngre förmåga när han fyllt 69. ”Femtio år då, sen borde jag la va dö ändå?”, och den revideringen gjorde mig väl mest fundersam över om jag borde lämna honom för en yngre förmåga redan nu.

Någon gång vid sex lyckades jag somna lite igen, och det var ju fantastiskt härligt det klart. Jag bokade tvättid när jag vaknade. Grattis.

När man redan i första övningen längtar efter avslutningen vet man att man slarvat med sommarträningen

Jag följde upp den där löprundan med ett litet cirkelpass nu på eftermiddagen. Även idag ackompanjerad av Tommy, äntrade jag gruppträningssalen full av självförtroende och med huvudet högt. Med handen på hjärtat var det väl inte alls så. I själva verket kände jag mig trött och håglös, inte alls sugen på att bli hetsad två varv runt en bana med fullkomligt vidriga övningar, den ena jobbigare än den andra. Tommy var ju inte mycket till energiknippe han heller, så det övergick ju ganska snabbt från hetsstämning till ”skit-i-allt-nu-överlever-vi-det-här”-pepp. Det är inte alls såhär jag minns cirkelpassen. Jag har för mig att jag tyckte de var jätteroliga förut. Att jag av någon outgrundlig anledning längtade efter dem och ständigt önskade övningar som skulle göra passen jobbigare än vad de redan var. Är det i såna här lägen man skyller på tillfällig sinnesförvirring eller var jag bara rakt uppochner dum i huvudet?

Hursomhelst så överlevde jag det där passet och jag tror bestämt att jag har bokat in mig till nästa vecka igen. Jag fattar ingenting.

Jag har liksom inte träffat mig på ett tag. Alla vet ju att det är viktigt med kvalitetstid.

Jag har träningsvärk i hela kroppen. Löprundor, spinningpass och diverse funktionella styrkepass har liksom satt sina spår. Min och Mias lilla lufspromenad igår kväll fick styras om till parkbänkshäng för att jag var för trött i benen. Det är så det kan bli ibland. I vilket fall som helst så ser det ut att bli ännu mer funktionell träning i eftermiddag. Och sen efter det, bara för att jag har en ledig kväll och det regnar, så ska jag inte sätta min fot utanför dörren mer ikväll. Bara vara hemma, umgås med mig.

Det här med vila och återhämtning till förbannelse är inget som jag direkt anammat. Nånsin.

Så vi stannade kvar i Göteborg igår. Tog sovmorgon, åt frukost med alla de andra och tog sen svängen förbi mässan innan vi landade hos Anna och Anton. Vi blev bjudna på lunch och hemmagjord mangoglass och skratt och fint sällskap, och det var bara sådär härligt som det alltid är när man får umgås med sin bästa vän. Fröer det var jag en snäll flickvän och kompenserade lite för det där med massagen i tisdags, så jag lovade att vi skulle stanna kvar i Göteborg och hå på fotboll. Johan var som ett barn på julafton, och trots magont, hunger och trötthet så var det himla värt det när jag såg hur glad han var över allt det där fotbolliga.

Idag tog vi visst sovmorgon, så vi hann mest bara med ett träningspass (funktionell styrka, fokus bål/ben) och en återlämning av päronens bil innan Johan fick stressa iväg till jobbet. Jag stressade ingenting jag, jag åt i lugn och ro, tvättade litegrann, filosoferade en smula och cyklade till slut iväg till gymmet för att återigen dö spinningdöden. Det var tropisk värme i spinningsalen och Andreas var lika bra som vanligt, så det var ju liksom bäddat för att det skulle bli asjobbigt. Jag var inte jätteledsen när passet var över, det ska jag villigt erkänna. Jag var en blöt fläck på golvet kan man säga, och det känns ju skönt att ha fått till två så bra pass såhär två dagar efter varvet. Det tyder på att jag har bra kondition, tänker jag.

Vissa människor gör helt enkelt att man mår bättre, bara genom sin närvaro.

Av diverse anledningar var jag i stort sett gråtfärdig när jag klev in på gymmet igår kväll. Gick och tog mig en cykel i spinningsalen, lyckades spilla ut desinfektionsmedel på golvet och insåg att jag glömt min vattenflaska. Det blev inte bättre alltså. Men så in kom Andreas med all sin värme och sitt lugn, småpratade lite, och frågade sen om han skulle vara snäll idag. ”Nej, var stenhård”, svarade jag, och insåg att jag nog skulle få chansen att ta ut varenda aggression jag hade i kroppen på det där spinningpasset. Det fick jag såklart. Andreas var lika fantastisk som alltid, på något sätt lyckades han hetsa utan att göra mig ännu mer arg, och jag var helt slut när jag gick av den där cykeln 60 minuter senare. Dagar som igår är de där passen guld värda, det är som att kroppen orkar hur mycket som helst när tankarna rensas.

Idag är det vilodag, jag jobbar 8-23.30 så jag slipper flyttkaoset och lämnar finliret till min blivande sambo. Imorgon går flyttlasset, äntligen.

Jag funderar på att köra slappardag imorgon, det känns spännande.

Jag vaknade imorses med tanken om att jag skulle springa volvorundan och avsluta med strupen. Jag svidade om, drack lite aminosyror, kopplade ihop iPhonen med lurarna och kände sen hur osugen jag var. Jag längtade redan hem igen, och även om man måste göra såna rundor ibland också (jo, det måste man, mental träning kallar vi det), så hade jag ingen lust med det idag. Fick den briljanta idén att springa ut till mamma och pappa istället, så jag ringde och förvarnade, snörade på mig pjuxen och gav mig iväg. Det var jätteroligt. Jag blev glad ända in i själen och det var så härligt att jag liksom bara pinnade på. Hade tänkt mig ett lugnt 5.30-tempo eftersom jag inte käkat frukost eller nåt, men det slutade på 17,5 km i 4.45-tempo. Jag är nöjd.

Mamma hälsade välkommen med vatten och frukost, och sen blev jag hemskjutsad för att möta tristessen i att flyttpacka. Slängde på lite Håkan Hellström på högsta volym och satte igång, och jag tror faktiskt att jag är i stort sett klar. Mia kom förbi och sällskapade en sväng, och när vi kom överens om att jag var klar gick jag hem och väckte nattjobbarn, tjoffade i mig lite gröt och åkte till gymmet. Jag, Mia och Johan körde funktionell styrka, och jag har ju insett på sistone hur mycket jag har saknat den typen av styrketräning. Det är ju jätteroligt! Iaf, nu är det sent och jag ska sova. Om tre dagar är det slut på flyttkaoset, fi faan som jag längtar.