Vid vissa speciella tillfällen kan jag erkänna att det kanske eventuellt är bra med vila.

Jag har hämtat mig litegrann nu. Inte tränat på två dagar och insett hur bra det var att bli mosad sådär. Igår jobbade jag dygn så när jag gick av imorses åkte jag hem och svidade om, sen cyklade jag ner till gymmet och körde intervaller. Tio enminutare med 30 sekunders stående vila emellan, och trots att jag knappt har sovit inatt så höll jag mig på bandet och utmanade med tempot.

Hem, käka lunch och sen powernap en stund, mest för att bli människa igen. Sen tog vi tag med det där med flyttpackning igen, höll på att dö tristessdöden, lyckades undkomma ändå och har nu käkat en (alldeles för liten, med tanke på att min mage är ett bottenlöst hål idag) portion gröt. Jag ska ta en pwo också, tagga till ordentligt och så ska jag träffa Mia på gymmet. Svettigt och funktionellt, det är det vi har bestämt. Och glatt humör, men det brukar liksom komma automatiskt för oss,

Annonser

Upp som en sol, ner som en pannkaka.

Om jag var superwoman igår så liknade jag väl mer hennes avdankade kusin imorses. Jag mötte Mia vid wienerbageriet kl sju, och sen tog vi oss runt morgonmilen tillsammans. Det gick inte särskilt fort och det var lite besvärligt ibland, mest med tanke på att jag hade svårt att lyfta fötterna från marken, men sällskapet var fantastiskt och löpning är ju faktiskt den bästa tänkbara starten på dagen.

Nu försöker jag tagga till för 75 minuter spinning. Tänker att jag kör på idag och tränar något roligt imorgon förmiddag, för sen ska jag till Pelle imorgon kväll. Jag är nervös. Jag har ont. Det kommer ju bli helt fruktansvärt. Jag får väl se det som en utmaning helg enkelt, jag brukar ju kunna bita ihop om det finns en utmaning.

Men idag igen eller? Tur det finns speglar i biffhörnan så att man kan ha något kul iaf.

Jag har gått runt hela dagen och siktat in mig på cirkel. Försökt förbereda mig mentalt och få kroppen att kännas pigg och fräsch och sådär. Jag hade inte den där ”oavsett-övningar-kommer-jag-vinna-hur-lätt-som-helst”-känslan dock, så jag skickade iväg ett sms till min snäppet sämre hälft och föreslog att vi kanske skull banga träning efter jobbet. Bara vara hemma, sådär som normala människor är på kvällarna. Vi skulle se lite, sa vi, och det förstår ju vem som helst att det innebär att vi gör som jag vill. Min beslutsångest gjorde dock att vi lämnade beslutet i Johans gode vän Tommys händer, vilket innebar att vi helt plötsligt hade gått med på att delta i något slags styrkemaraton. Att jag körde styrka idag IGEN kan ju kännas lite ironiskt med tanke på att jag a) inte tycker att det är särskilt roligt och b) inte vill bygga en massa muskler som gör det tyngre att springa. Hur som helst så drog vi igång ett armar/bålpass, och med tanke på att Tommy är starkare än både mig och Johan SAMMANLAGT, så var det nog hans självförtroende som växte mer än något annat under passet. Men vi bjuder på den. Vi körde på bra i vilket fall, och det är inte utan att jag är lite nervös för hur morgondagens löprunda kommer kännas i överkroppen. Johan undrade om jag ville följa med honom ut och springa efter jobbet. Vi kan till och med öka ”ett par” kilometer, sa han. Hehe, jo tack, det Johan inte vet har Johan inte ont av.

Påminn mig om det nästa gång jag drar till med ett dropset.

Jag väckte inte Johan, dels för att han blir så kinkig då, och dels för att jag ville springa långt. Masade mig runt 16 km i vad som kändes som ett 5.10-tempo, och sen kom jag hem och blev serverad frukost. Efter en givande tripp på stan så tog vi oss bort till gymmet för ett benpass, men eftersom jag har lite småproblem med mitt vänsterben (typ att jag inte kan böja det om jag har belastning på) så fick vi tänka om och köra rygg/axlar istället. Det blev bra ändå (tills jag insåg att jag ju inte vill träna styrka för att jag a) inte tycker att det är särskilt roligt och b) inte vill bygga en massa muskler som gör det tyngre att springa). Nu ska jag sova och så får vi se om jag orkar upp i ottan för att ta ett löprunda innan jobbet. Det kan ju bli spännande.

Bensinstopp, eller vad man säger.

Gick av dygnet imorses, cyklade hem, bytte om, gick ut. Jag såg framför mig hur jag skulle sväva fram i 14-15 kilometer, njuta av det fina vädret och känna mig som den där maskinen igen. Det blev inte riktigt så. Första steget var tungt och resten blev mest en lång väntan på att bli klar någon gång. Jag tog mig 12 kilometer i ett smärtsamt 5.20-tempo, sen skuttade jag upp för trappan och slängde mig på golvet. Ett sånt där skitpass ni vet. Ikväll blir det spinning, jag har saknat Andreas pass. Jag tror det finns risk för att han hetsar ikväll. Jag hoppas det.

20130408-142228.jpg

Ja det var ju just snyggt.

Det här med klassikern känns ju en smula motigt just nu, det ska jag villigt erkänna. Inte nog med att det kommer ruinera mig (det här med att äntligen kunna unna mig eftersom jag nu har en heltidslön får väl vänta till nästa år), det går ju helt emot allt jag tycker om. Det här med cykling är ju liksom inte riktigt min grej, spinning- ja, cykla i motvind- nej. Jag hatar vatten och undviker i största möjliga mån allt vad bad heter, så tre kilometer simning i en djup jävla å känns ju helt främmande. Det är inte ens skräckblandad förtjusning, det är bara skräck. Ren och skär jävla ångest. Lidingöloppet är ju det enda som kan liknas vid någonting jag tycker om att göra, men med tanke på hur det gick senast (vilket man kan läsa om HÄR) så känns det inte überlockande. Skidåkningen kan jag ju mest bemöta med ett ”HAHA!” eftersom jag inte stått på ett par skidor på 20 år. Nej, alla som har träffat mig vet ju vad det är jag egentligen vill ägna mig åt. Löpning. På asfalt. Jag vill springa maraton. Berlin sammafaller dessvärre med Skitlidingöloppet så det är ju inget alternativ i år. Men jag vill hitta ett annat. Det är ju löpning jag älskar, jag måste ju få ha ett mål jag faktiskt ser fram emot mitt i all ångest.

EDIT: Nu är det rätt länk också. Så det kan bli.

Jag sa ju det, det finns ingen hejd.

Nu tedde det sig så att jag kunde powernapa en stund innan cirkeln, så när det akuta magontet hade lagt sig nånstans där ungefär trettio sekunder in i tredje övningen, så stängde jag av och körde på. Benen var slut och jag hade konstant mjölksyra, men jag kände ingen direkt smärta iaf. Typ. Imorgon efter jobbet ska jag hämta mina skor, sen ska jag knåpa ihop ett spinningpass och sätta mig på instruktörscykeln igen. Hanna ska vara med så jag kan hämnas dagens pass hur mycket jag vill. Det blir väl ungefär en miljard extra motståndsökningar för att matcha cirkeln. Jag ska njuta av varenda en.