Nu är dygnet sådär kort igen. Jag hatar när det händer.

Jag andas ut lite i soffan efter en ledig dag som inte innehållit en lugn stund. Jag har fixat en soffa till bordet på min altan, så nu kan man sitta fler än två vid fyr-bordet (och med fixat menar jag köpt OCH monterat, utan ens så mycket som en tanke på att ringa till pappa). Jag har besiktigat mamma och pappas bil (ja alltså, jag stod vid den där kassan och spelade wordfeud på min iPhone medan hon den trevliga tjejen med piercingar besiktigade bilen), ätit lunch med Johan, varit på bil-tema och köpt torxnycklar för att få ner den där fula hatthyllan som hänger i vägen för målningen (fatta vad händig jag känner mig när jag slänger mig med såna begrepp (jag hade liksom aldrig hört talas om torxnycklar innan jag kom dit, jag trodde jag behövde insexnycklar i en annan storlek bara)(jag kan erkänna att jag ringde pappa fem gånger i ren panik, men han svarade faktiskt inte så jag fick ändå dra slutsatsen helt på egen hand)(fråga personalen? Haha, as if!)), skruvat ner hatthyllan, försökt måla över tapet-helvetet(det har nu gått åt en hel färgburk, och nej, bladen är inte borta än. Jag har nu börjat drömma mardrömmar om svarta blad som anfaller. De vinner alltid) och haft löparpass på berget. Jag är trött nu, och jag jobbar öppning imorgon. Så hej och hå, fixa matlådor och gå och lägga mig tidigt är lite vad som gäller ikväll.

Borde för övrigt inte ha sprungit idag. Ont i knät och höften, det var inga problem alls att hålla nere tempot idag vill jag lova.

Annonser

Kärlek.

2,4 mil senare. Löpning är det bästa som finns, alla kategorier. Jag försökte hålla nere tempot men det var svårt. Benen vill ju liksom bara gå (som i ett maskineri, inte som i promenera, det verkar ju lite motsägelsefullt). Måste göra något åt magen nu bara, den har förstört varenda löprunda på sistone, men jag försöker ignorera det och bara fokusera på löpningen. Som Hanna sa: ”man brinner verkligen för löpningen när man fortsätter trots såna problem”. Och det är väl lite så det är, normala människor skulle kanske låta bli. Eller springa lite kortare.

Nu har jag fått i mig middag och ska fortsätta med målningen en stund. Och leva på känslan.

20120530-194535.jpg

Och sen ska jag måla igen. Bladen är inte ens nästan täckta, nämligen.

Dagen har mest svischat förbi, vi har städat och fixat på jobbet och det var nästan (nästan) nära att jag missade att käka mellanmål! Nu har jag varit hemma en stund, powernapat (i ordets rätta bemärkelse för ovanlighetens skull), målat lite och ska snart ge mig ut på en löprunda. Fokus idag är långt och långsamt. Jag kan inte hålla på och springa tvåmilsrundor i 5-minuterstempo hit och dit och sen förvänta mig att kroppen ska hålla. Nu ska här fan i mig joggas.

No offense, den kan ju vara fin på någon annans vägg.

Nu har jag tröttnat på målning för idag. Mest för att de där jävla bladen är omöjliga att täcka, men också för att jag alltid tycker att såna där saker är mycket roligare i början än i mitten. Jag fortsätter efter jobbet imorgon, så sätter jag deadline till på torsdag. Det blir bra. Det är ju helt fruktansvärt skönt att äntligen bli av med den där hemska tapeten. Jag har hatat den sen dag 1, vilket betyder att jag i 333 dagar blivit på lite dåligt humör varje gång jag gått igenom hallen.

Det blir för övrigt ingen träning idag, jag jobbade ju som bekant öppning så det hanns inte med innan, och nu i eftermiddag har jag helt enkelt inte haft lust. Kände att hemmafixandet var viktigare, och sen är jag lite mosig i huvudet, och med tanke på att jag skulle träna ihjäl mig om jag hann så kan jag lätt tillåta mig att vila de få dagarna jag inte känner för träning. Jag ska dessutom försöka komma i säng tidigt idag för jag jobbar öppning imorgon också. Sen funderar jag på grillpremiär på min altan faktiskt, det vore ju alldeles ljuvligt.

Om jag inte hade haft annat att göra hade jag tränat nonstop.

Vilket pass det blev. Det är sjukt när man är så trött så man mest funderar på närmsta flyktväg, samtidigt som man tar i så mycket att det finns risk att man måste kräkas i papperskorgen. Vi var ett härligt gäng idag, med Andreas som instruktör och Hanna, Mia, Lars och jag på främsta raden var stämningen hur bra som helst. Det blir ju dessutom hejdlöst mycket pepp oss emellan så ibland blir det ju så fruktansvärt jobbigt att man liksom tappar all uppfattning om vart man är och vad man gör. Det är bara att cykla (lite snabbare och med lite mer motstånd om man lyssnar på Andreas). Det är verkligen underbart i all sin fruktansvärdhet (med kräkkänslor, svidande lår och eldbollar i bröstet) och känslan när tonerna av Leila K ebbar ut och man får dö litegrann på styret är ju helt fantastisk. Nu har jag hämtat mig en smula och förberett frukost, mellanmål och lunch inför imorgon, så nu ska jag bara dricka upp mitt alldeles fantastiskt goda lakritste och däcka i sängen. Förhoppningsvis kan jag somna ganska omgående trots min något lågintensiva eftermiddag. Det är öppning som gäller imorgon, alltid lika jobbigt vid kvart i sex när man måste gå upp, men alltid lika skönt vid kvart över två när man jobbat klart och har hela eftermiddagen till förfogande. Jag tänker att jag ska måla hallen imorgon, jajemän.