Ljuvligt!

Upp och hoppa rise and shine! Löpning med Mia är planen såhär på morgonkvisten och det ser ju NÄSTAN ut som att i kommer få sällskap av solen också. Vi är lite wild n crazybidag och bestämmer inte sträcka innan. ”Det blir så långt vi känner för”. Den ni!

Annonser

Det här med löpband är ju egentligen inte särskilt roligt.

Men okej, gårdagen kan vi ju helst glömma känner jag. Utbildning hela långa dagen, vilket betyder att jag på årets tröttaste dag satt och somnade på föreläsningar mellan morgon och kväll. Jag somnade in lite fint vid 22 och sen vaknade jag pigg som en mört vid halvsju imorses. Tog milen på bandet och fick sällskap av Mia efter det, vi improviserade ihop ett axlar/bröstpass och den var det bra med det.

Imorgon ska jag till Sthlm med min brutta. Lite jobb först nu bara så kan jag gå hem och längta sen.

Söndag.

Löprundan gick förvånansvärt bra, men det berodde ju till allra störst del på det fantastiskt fina sällskapet. Vi tänkte korta av rundan där ett tag (mest beroende på diverse magproblem), men så tog vi vårt förnuft till fånga och sprang klart hela ändå. Någon måtta får det ju finnas för hur snäll man ska vara mot sig själv hela tiden.

Efter några härliga timmar (och grötlunch) hemma hos mina underbara päron var jag oändligt taggad för 75 minuter spinning. Bara att när jag kom dit möttes jag av Hanna som kom ropandes att hon skulle hämnas på mig för att jag dragit med henne på 90 minuter spinning. Eh. Och det var det ju. EFFEKTIV tid. Herregud. Men Mikael är ju en fantastiskt bra instruktör, och det var ett alldeles ljuvligt pass. 90 minuter bara susade förbi, och vips så stod jag hemma i köket och gjorde hemmagjord pizza. Vardagslyx. På helgen. Jag åt upp allt. Cuz I can.

Två veckor utan socker avklarade för övrigt. Känns jävligt bra måste jag säga. Jävligt bra.

Då startar vi den här dagen också då.

Intervaller på förmiddagen och dumcardio på eftermiddagen. Det var lite så jag la upp dagen igår. Utmanade på första och körde fokus baksida på andra, så idag är jag mest seg. Det kan ju inte hjälpas dock, ska ut och springa tillsammans med Mia här strax, och i eftermiddag är det spinning. Det är nämligen lite på det sättet ni vet att det bara är att köra på. Man kan inte hålla på och tänka efter så mycket hela jävla tiden. Då får man ju aldrig något gjort.

För varje skitpass..

Jag var på gymmet imorses. Hade en lång arbetsdag och en skitmorgon bakom mig och jag tänkte fjanta fram på löpbandet i 12-14 km. Dock var mitt psyke inte riktigt med mig så efter tre km började jag rikta in mig på milen, bra tid och jag slapp fortsätta. Jag stannade på 46.55 och bestämde att det var fullt godkänt. Jag var hungrig som tusan och trött i huvudet så jag skippade mer cardio, gjorde mina 200 crunches (100 för idag, 100 för igår) och gick hem och åt frukost. Sen rullade dagen bara på och vips så var jag på jobbet igen. Sover natt så imorgon när jag går av ska jag hem, mellanlanda, byta om och sen vidare till gymmet. Jag och Mia ska intervalla och Johan ska leka hejarklack. Blir ju alla tiders det.

Vilodag.

Fjorton timmars jobb och ingen träning, det är ungefär (ganska exakt) så min dag har sett ut. Imorgon fördelar vi om lite tänker jag, så så fort jag vaknar ska jag traska ner till gymmet och göra något bra. Funkar benen okej ska jag springa, annars får jag väl köra stakning i 60 minuter. Jag kommer ju springa i blotta förskräckelsen med andra ord, fattar ni hur tråkigt det är att staka längre än i 30 sekunder? Nä okej, men det är skittrökigt iaf.

Allting blir ju så mycket roligare när man utmanar sig själv.

Ja men alltså jag dog cirkeldöden, kom till cirkelhimlen och insåg att väl där finns det inget som kan stoppa en. INGET. Jag var urstark, hade skitroligt och ville på något masochistiskt sätt att det aldrig skulle ta slut. Jag vet att jag tjatar, men det är ju sjukt vad man kan göra om man bara ger sig fan på det. Det är ju bara att bestämma sig, inga ursäkter. Inte ta den enkla bekväma vägen. Bekvämt leder aldrig till utveckling vet ni, vill man upp en nivå måste det få göra lite ont ibland. Man måste flytta sina gränser. Gå på cirkelpass och svettas ihjäl och svälja maten en gång till. Det låter hårt och brutalt och kanske en smula överdrivet, men det handlar bara om att alltid ta i lite mer än vad man tror att man klarar av. Det handlar om att springa hundra meter extra, göra tre repetitioner mer eller hoppa lite, lite högre. Bekvämt kommer inte ta dig någonstans. Bekvämt gör att du stannar precis där du är.