Jag blir sådär trotsig när kroppen bara vill ge upp. Någon jävla fason får det väl ändå vara.

Jag hängde med min svåger upp till berget i lördags, vi skulle springa långpass. Samuel, som sprang Lidingö förrförra helgen, tyckte att det var en bra idé att springa lila+gröna milen. Jag, som lagt på mig åtta kg och inte sprungit två mil sen Göteborgsvarvet, tyckte att gröna milen+ en behaglig stretch hade varit mer passande. Trots det hörde jag mig själv svara ”det blir skitbra” så fort jag kunde innan jag hann ångra mig och var tvungen att svälja den lilla stolthet jag har kvar. Så vi gav oss av, glada i hågen med solen i ögonen, jag flåsandes och Samuel oberört småpratandes bredvid. Lila milen är ju som bekant fyra km balans mellan backar och raksträckor, följt av sex km ren och skär ångest. Det finns inte en plan sträcka. Efter första milen passerade vi starten igen, och där blev jag genast oproportionerligt trött. Skitstel i höftböjarna, stum i vaderna och fullt med mjölksyra i låren. Det var fantastiskt roligt att springa långpass med andra ord.

Igår gav jag mig ut på en ”lättare jogg”, vilket innebar att jag höll ett tempo som innebar att min arbetskamrats hund tydligen skulle kunna gå ikapp mig (det ska tilläggas att hunden visserligen ”går väldigt fort”). Det var en mil av att inse att jag visst inte återhämtar mig lika snabbt som förut.

Idag satte jag mig på cykeln och dog spinningdöden igen, och eftersom Andreas tydligen blir mer och mer taggad för varje vecka så innebär det att passet blir mer och mer kräkjobbigt. I mitten för nånstans ville jag mest bara smälta ner och förtvina in i min egen svettpöl, men jag bet ihop och körde lite hårdare istället. Det är huvudet som bestämmer, inte kroppen. Det är viktigt att komma ihåg det.

Just därför har jag bestämt mig för att springa maraton nästa år. Det får liksom vara bra med det här mesandet nu.

Annonser

När man redan i första övningen längtar efter avslutningen vet man att man slarvat med sommarträningen

Jag följde upp den där löprundan med ett litet cirkelpass nu på eftermiddagen. Även idag ackompanjerad av Tommy, äntrade jag gruppträningssalen full av självförtroende och med huvudet högt. Med handen på hjärtat var det väl inte alls så. I själva verket kände jag mig trött och håglös, inte alls sugen på att bli hetsad två varv runt en bana med fullkomligt vidriga övningar, den ena jobbigare än den andra. Tommy var ju inte mycket till energiknippe han heller, så det övergick ju ganska snabbt från hetsstämning till ”skit-i-allt-nu-överlever-vi-det-här”-pepp. Det är inte alls såhär jag minns cirkelpassen. Jag har för mig att jag tyckte de var jätteroliga förut. Att jag av någon outgrundlig anledning längtade efter dem och ständigt önskade övningar som skulle göra passen jobbigare än vad de redan var. Är det i såna här lägen man skyller på tillfällig sinnesförvirring eller var jag bara rakt uppochner dum i huvudet?

Hursomhelst så överlevde jag det där passet och jag tror bestämt att jag har bokat in mig till nästa vecka igen. Jag fattar ingenting.

Hunger står för det mesta i mitt liv, både positivt och negativt.

Efter en del om och men och velande fram och tillbaka tog jag mig ut och sprang imorses. Eller ja, det var imorses när jag började fundera på det, man kan nog i ärlighetens namn säga att det var förmiddag när jag väl gjorde slag i saken. Som framgått tidigare i den här bloggen är jag ju ett fan av träning innan frukost, men det finns ju en ganska hårfin gräns mellan att vara lite jag-har-inte-ätit-sen-igår-kväll-hungrig och bara allmänt vrålhungrig. Jag märkte efter sisådär tre km att jag var det sistnämnda, och det var ju inte utan att jag förbannade mig själv lite för att jag velat så innan kom iväg. Men å andra sidan, är Madde hungrig vill Madde komma hem och äta, och det resulterade i att jag äntligen är tillbaka under 50-sträcket igen. Eller så var det det faktum att en av ungdomarna på jobbet igår frågade mig hur snabbt jag springer milen, och jag sa ”typ femtio”. Man kan ju inte hålla på och ljuga för ungdomar liksom, det var ju bara att bita ihop och springa lite fortare.

20130911-161851.jpg

Jaja men man kan väl ändra sig?

Jag vet inte men jag kanske är tillbaka. Jag kanske bara hade en paus och ville testa något annat och ”leka av mig lite”. Är det inte så man säger?
I vilket fall så kanske jag är tillbaka. Träning är roligast i världen igen. Johan är också ganska rolig, men inte lika rolig som sin mustasch. Det är hursomhelst roligare att skriva om träning på en träningsblogg än på en blogg som handlar om just ingenting. Det var bara det jag ville. Vi hörs imorgon.

Hade jag orkat över räcket så hade jag hoppat från älvsborgsbron bara för att få svalka mig.

I år var inte året man skulle ha ett tidigt startnummer. Jag startade 13 minuter efter eliten, och även om det var något visst med att få springa samtidigt som de allra bästa, så innebar det också att jag hann i mål innan det blev molnigt och regn. Jag fick springa 21097 meter i stekande sol och typ en miljard plusgrader. Det var lite ljummet kan man säga. Tungt. Det var, sammanfattningsvis, rent vidrigt och jag hade inte roligt en enda gång. Det tog mig fyra km innan jag började fundera på att bryta, sju km innan jag bestämde mig, och ytterligare tre km tills jag bestämde mig för att ge det en chans ändå. Jag kunde ju springa långsamt, dricka vatten vid alla vätskestationer och ta vägen igenom alla vattenspridare. Så jag höll ut lite till, och på avenyn fick jag fina hejarop som tog mig hela vägen till götaplatsen, där stod Anna och Anton och ropade, så då orkade jag lite till. Efter tortyren på Vasagatan så spänstade (smått överdrivet möjligtvis) jag upp för backen på övre husar, och där stod syrran med familjen och min alldeles egna materialare och hejade. Det (ihop med druvsockret som Johan så fint tryckte ner i handen på mig) bar mig hela vägen in i mål, 1 h 49min och åtta sekunder senare. Såhär i efterhand är jag nöjd med både tid och genomförande, och jag är glad att jag pushade mig själv istället för att bryta. Grillbuffén och vinet hade inte varit lika gott då.

20130518-220258.jpg

Det fattades ju bara det, precis som att min begynnande lunginflammation inte är besvärlig nog.

Jag har tjoffat upp en massa allerginässpray i näsan, så nu är jag nog på bättringsvägen tror jag. Så tänker jag att Göteborg är en storstad, och i storstäder finns det inte så mycket träd som ska hålla på och slå ut hela tiden, så då kommer ju allt lösa sig ganska naturligt på lördag.

Idag däremot är det inget som har löst sig. Jag ska ju som sagt jogga lite, sista rundan innan varvet ni vet, men sekunden jag kom ut från jobbet och vinden gav mig en smäll på käften så blev jag ganska osugen på det där. Jag hatar blåst. Det finns inget värre väder att springa i än blåsigt. Jag kan bänkpressa, köra aerobics, INTE TRÄNA ALLS, vad fan som helst, men jag springer inte i storm. Okej ibland springer jag i storm, men det ska jag tala om för er att jag njuter minsann inte av det. Så tanken på att skita i det har ju givetvis slagit mig, men så kommer jag ju på det där med att varvet är i övermorgon och att jag inte har sprungit sen i söndags, så då är det ju bara att snöra på sig löparpjuxen och dra iväg.

Jag tar med Johan, för delad olycka har ju ändå lite skadeglädje i sig, tänker jag.

Jag har väntat på det här. Nu är det jag som halsar en flarra kan jang.

Det här med att jag blir en notorisk, systematisk hypokondriker varje gång jag ska springa ett lopp börjar ju tära en del på psyket. Jag vet inte vad som vad längre, vad som hör till hypokondrin och vad som är på riktigt. Jag vaknade imorses och kände mig förkyld. Jag kan nästan svära på att det är på riktigt. Jag har sovit dåligt i veckan och det vet ju ALLA att det genererar i sjukdomar!! Katastrof! Det blir ingefära, C-vitamin och pensionärstidig sänggång ikväll, det säger jag er. Här ska inte kapituleras för något jävla virus.