Efter fyra har jag ingen aning om vad jag heter längre.

Jösses vilken vecka. Jag har börjat på nytt jobb nu minsann, blir fullproppad med information mellan åtta och halvfem, och kommer hem och däckar på soffan och ägnar mig åt så iq-befriade aktiviteter som möjligt. Med aktiviteter menar jag nätshopping av julklappar (eftersom jag inte i min vildaste fantasi skulle orka tänka tanken på att fjanta runt på stan efter jobbet) och slötittande på dåliga tv-program. Jag har inte ens haft en tanke på att träna, jag har sett vändan från soffan till toan till köket till soffan som fullt tillräckligt motion. Dessutom står jag ganska mycket på jobbet. På mitt kontor.

Idag fick det vara lite nog dock. Johan skulle köra sitt andra pass för veckan och det går ju inte för sig att han leder med två, så jag fick lite fint pallra mig ut och springa. 11 km kom jag, sen tyckte jag att det räckte. Eller alltså, jag fick typ andnöd, kondition är tydligen en jättefärsk vara.

Annonser

Om man fokuserar på det som gör ont så kan man psyka ner det och köra lite hårdare ändå.

För andra gången i världshistorien vaknade jag inte av Johans alarm imorses. Jag var väl en del trött det klart, men sovmorgon till kl sju fick räcka, man kan ju inte hålla på och sova bort hela dagarna. Jag hade tänkt ta en powerwalk, men sen kom det ikapp mig hur himla trökigt jag tycker det är att gå, så då blev det ännu en löprunda istället. En mil. Jag önskar jag kunde säga att jag såg pigg och spänstig ut, men det vore ju att totalt missbruka all form av trovärdighet jag kanske har. Det gick jättetungt. Jag försökte påminna mig om att njuta av varje steg och allt det där, men det var ju mest bara jobbigt hela tiden. Det enda som var gött var när jag kom hem igen. Men jag gjorde det. Jag är grym.

I eftermiddags fick jag med min snäppet sämre hälft till gymmet på det berömda cirkelpasset. Det var en del gnäll både före och under passet, men det är ingenting mot gnällfesten som råder nu efteråt. Han har fått middagen serverad och en dator i knät för besväret, jag är ju inte helt igenom ond. Det var extra jobbigt idag dessutom, 15 stationer varav ungefär ganska exakt 11 st bestod av benövningar. Det var så att man blev svettig, det var det. Jag tyckte att det var fantastiskt roligt, jag älskar träningspass som gör att man bara vill dö litegrann i sin egen svettpöl. Vi är bokade nästa vecka också. En frivilligt och en utan talan.

Det är så att man får kolla pulsen på honom med jämna mellanrum.

Jag hade vilodag i söndags. Gjorde såna där klassiska vilodagsgrejer, bakade lussebullar, åt lussebullar, låg i soffan, hoppade över lunchen och åt ännu mer lussebullar. Det resulterade givetvis i att jag var full av energi igår, vilket i sin tur resulterade i en löprunda i ottan, och ett spinningpass som var mer överjävligt än vanligt sen på kvällen. Ju mer man vågar ta i desto kräkigare blir passen, det är ju inte bara skitgött att bli bättre tränad.

Idag började på samma sätt som igår, Johan på asdåligt morgonhumör innan jobbet, och jag gav mig ut på en milsrunda. Det var ju nästan lika härligt idag som igår. Det var plusgrader idag och jag hatar alltid plusgrader om de kommer i december. I eftermiddag fick jag med Mr ”Bandy är också träning” till gymmet för att testa Grit strength. Det var jobbigt, tyckte alla vi som var i salen. Det var en nära-döden-upplevelse, tyckte Johan. Det är ju lite märkligt egentligen, för han tränar ju himla mycket bandy.
Imorgon ska vi på cirkel också, jag vet inte om jag mest ser fram emot träningen eller Johans reaktion på den.

Det kanske inte är någon tävling egentligen, men man kan ju inte komma tvåa oavsett.

Det där cirkelpasset ja. Jag överlevde. Jag tyckte till och med att det var roligt. Sen slog det mig. Första gången är ju enkel, lite trevande, och går ju mest ut på att just vara tillbaka. Det är ju andra gången som är värst. Då när första gången gick så bra och man får hybris och ger 120 procent från första övningen och snart inser att man har mer än 2/3 kvar och att lunchen inte är lika god tredje och fjärde gången man får svälja ner den. Det är ju alltså det som väntar nästa vecka. Därför bokade jag Johan också, tänkte att det kunde bli roligt.

Nåväl, jag hade en del träningsvärk igår, inte helt oväntat. Någon sa något om vilodag, men jag lyssnade på andra örat (eller typ egentligen på den där rösten jag har i huvudet jämt) och bokade in på mig på kettlebells och CXworx. Det här kettlebellspasset visade sig vara VM i sega ben. Fem övningar, varav tre rena benövningar, tre varv. Det var skitbra, det var det. Men jag hade lite svårt att gå ordentligt efteråt. Därför struntade jag i CXWorx (vilket är typ som ett corepass) och körde enminutsintervaller istället. Precis så som alla normala människor skulle gjort.

Imorses vaknade jag upp stel som en jävla pinne, träningsvärk i hela benen och med lite svårigheter att gå utan att olja mig. Så jag drog på träningskläder och gick ner till gymmet i snöstormen. Jag hade visst lovat att jag skulle vara med på cirkeln (en annan typ av cirkel, man har en egen plats, så kör man intervaller i block), och vem vore jag om jag hade låtit lite snö hindra mig? Det var ju bara att köra på alltså, tre block blandat styrka och puls, och sen en avslutning. 10 upphopp/10 armhävningar/15 situps. Åtta minuter, ingen vila, valfritt tempo. Jag vann.

The comeback.

Det blev ingen morgonträning idag. Det blev ”sovmorgon”, vilket i vår familj innebär att Johan sover och jag ligger bredvid och kollar på serier på min iPad. Men det har ju sin charm, det har det, och jag tänker att jag kan behöva den där sparade energin till cirkelpasset ikväll. Det är Andreas fel att jag ska gå. Han kom med sin övertalning precis när jag var som nöjdast efter spinningen i måndags, och då hade jag inte så mycket att sätta emot. Jag har inte varit på cirkel på flera månader. Tydligen ska vi ”kräla ut ur salen i våra egna spyor”. Det låter ju fantastiskt trevligt måste jag säga. Det är precis så jag älskar att spendera mina onsdagskvällar.

Det måste ju vara själva definitionen av att springa för springandets skull.

Just när jag låg i soffan i godan ro och såg på Greys, ringde syrrans man och frågade om jag kunde vara barnvakt ikväll. Jag skulle få mat och kaffe sa han, och det vet ju vem som helst att det är de två sakerna jag inte kan säga nej till. Jag hade ju tänkt orka pallra mig iväg till gymmet ikväll, men det fick bli ändrade planer på den, liksom för att spara lite tid (jag kunde ju inte riskera att maten skulle ta slut). Det var ju bara att snöra på mig löparskorna och gå ut i orkanvindarna och springa istället. Igen. Jag insåg ju ganska omgående att den där sträckan runt kvarteret är ganska exakt en km lång, så bristen på motivation gjorde att jag helt sonika tog åtta varv runt den. Det var ju jättetråkigt, det var det, men jag tänker att det är mental träning. Det är ju också viktigt. Om än lite hjärndött.

Morgonstund och gröt och så.

Jag äter frukost. Efter-löpning-frukost. Klockan är tjugo i åtta och det är mörkt ute och allt känns bara sådär himla mysigt. Jag älskar känslan av att det fortfarande är tidig morgon och jag redan har tränat. Dock var det ju inte helt behagligt ute idag med tanke på att det verkar vara någon slags storm som härjar här. Jag hatar som bekant att springa när det blåser, men vem blir vältränad av att bara springa i fina, behagliga förhållanden liksom? Förresten hade jag bestämt med Mia och det hade ju varit just schysst att stanna hemma då. Hon ska dessutom åka iväg på praktik idag och hon kommer inte hem förrän till jul. Vid såna tillfällen är det inte ens jobbigt att gå upp tjugo i sex för att gå ut och springa, inte ens när det blåser orkanvindar. Inte när man får hänga med sin bästis en stund.