Vad fan?

Jag kommer aldrig nånsin erkänna att jag har sagt det här, men det här med morgonpromenader som folk tjatar ihjäl sig om hela tiden, det är ju helt fantastiskt!! Jag började i förra veckan, ställde klockan på halvsex och gick ut och traskade i 40 minuter innan jobbet. Underbart! Sedan blev jag sjuk, inte lika underbart men det är ju svårt att undvika ibland. Det kommer ju dessutom ALLTID, utan undantag, just som man har kommit in i någon slags kost- och träningsrutin.
Nåväl, jag ställde klockan på halvsex igår morse igen, förväntade mig att det skulle bli förfärligt och att jag mest kommit undan i blotta förskräckelsen veckan innan. Men nej!! Det var som ett uppvaknande! Ensam på gatorna i mörkret, en podcast i öronen, hela dagen framför sig. Jag som alltid hatat powerwalks ville typ inte ens att det skulle ta slut. Så jag gick upp samma tid imorses igen, gick samma runda med samma podcast (nytt avsnitt givetvis, jag är ju inte tappad i marken), och sen slog det mig. Det var såhär jag kände för löpning. Innan skador, påtvingade uppehåll och prestationsångest. Istället för att längta till löparskor, kompressionsbrallor och gps-klocka längtar jag nu till dunväst (jävligt lightweight dock, jag går ju inte så sakta att jag måste ha skidoverall på mig), pratprogram och flaxande armar. Innebär det här att jag är lat nu?

Annonser

Nemas problemas

Det var ju inget att vara så himla nervös för, pt-passet. Jag skulle ju kunna ljuga och säga att det beror på att jag är så fantastiskt vältränad, men i själva verket var det kanske en aning kort. Det var bra, jobbigt och så, men kort. Men jag tänker att det inte gör någonting. Jag är fortfarande i komma-igång-igen-stadiet så den här veckan är det mer ATT jag genomför passen som är det viktiga, inte hur.

Jag kommer nog ha träningsvärk imorgon dock, just av den anledningen att det mest ansträngande
jag gjort i sommar är att gå upp för trapporna till vår lägenhet efter att ha varit på Ica och köpt choklad.

Kort. Koncist.

September, oktober, november. Utan socker i största möjliga mån. Jag och min bästis.

Imorgon ska jag prova pt duo med en arbetskamrat. Hon har två barn och och är vältränad. Jag har en sambo och är snudd på soffpotatis. Men det gör ju bara att vägen till att bli vältränad igen är lite, lite snårigare. Och jag har ju aldrig bangat en utmaning förut.