Jag har väntat på det här. Nu är det jag som halsar en flarra kan jang.

Det här med att jag blir en notorisk, systematisk hypokondriker varje gång jag ska springa ett lopp börjar ju tära en del på psyket. Jag vet inte vad som vad längre, vad som hör till hypokondrin och vad som är på riktigt. Jag vaknade imorses och kände mig förkyld. Jag kan nästan svära på att det är på riktigt. Jag har sovit dåligt i veckan och det vet ju ALLA att det genererar i sjukdomar!! Katastrof! Det blir ingefära, C-vitamin och pensionärstidig sänggång ikväll, det säger jag er. Här ska inte kapituleras för något jävla virus.

Annonser

Jo men jag tycker faktiskt en del synd om mig själv idag.

Jag vaknade igår med en huvudvärk utom denna värld. Låg i soffan hela förmiddagen och försökte röra huvudet i så liten utsträckning som möjligt, tills jag till sist insåg att jag inte skulle kunna jobba på kvällen. Var tvungen att gå in på ett möte mitt på dagen så jag tog mig igenom det, åkte förbi kvantum på vägen hem och yrade ner lite ätbart i korgen, och sen kom jag hem och slocknade i sängen. Med avbrott för matpauser har jag i stort sett blivit kvar där sen dess. Det är som att någon har slagit mig i huvudet, jag kan knappt hålla ögonen öppna och om jag rör huvudet för fort så dunkar det. Men såhär kan det ju inte få hålla på så jag ska gå till jobbet om en timme, och det känns lite som att det kan bära eller brista det här. Vi får hålla tummarna helt enkelt. Snälla ungdomar ikväll, tack.

Om man är känslig ska man kanske sluta läsa här.

Jag mådde asdåligt hela kvällen igår. Ont i magen, illamående, ont i kroppen. Inatt vaknade jag av att jag var vrålhungrig, så jag gick upp och åt lite. Imorses vaknade jag när klockan ringde, jag och Mia hade bestämt löprunda kl 7, men jag fick skjuta lite på det när jag fortfarande mådde illa. Johan servade med frukost på sängen, jag åt inte upp allt, och bara det är ju oroväckande. Efter ett par timmars sömn vaknade jag igen, och då gick jag och kräktes upp gröten. På väg tillbaka till sängen fick jag vända och spy upp middagen och nattamaten också. Sen tog jag tempen och då hade jag feber. Så det blev ingen löpning, och jag gissar (vill ju inte riktigt erkänna det för mig själv) att det inte blir någon cirkel i eftermiddag heller. Istället blir det vitt bröd, pepsi Max och blåbärssoppa (jag HATAR blåbärssoppa). Men jag säger som vanligt, jag är inte sjuk, jag är ”sjuk”.

Det är plogbil, kör undan snön, förstår?

Jag trodde att jag skulle somna ståendes igår. På H&M, när jag och en ny ungdom var och handlade kläder till honom. Jag blundade när jag väntade o kassan, och sen kände jag hur började vagga sådär fram och tillbaka ni vet. Så som man gör. Det var helt enkelt världens längsta dag. Och när jag väl somnade var klockan närmare 1. ”Jag har ju ändå sovmorgon”, tänkte jag i min enfald, ”ungdomarna sover och jag blir ju inte avbytt förrns klockan nio”. Det är bara det att ploggubbarna alldeles uppenbart INTE har det så det blev ju automatiskt fail på den när de började härja här nere på gården klockan sju. De är inte klara än.

Ja nä men det var ju just typiskt.

Det blev ingen musikal. Jag kom hem från jobbet, la mig på soffan och tyckte synd om mig själv för att jag begåvats med världens känsligaste mage. Sen ringde jag Johan och bad om färdtjänst till Apoteket, men det slutade med att han åkte själv och jag la mig på hans soffa med en vetesäck på magen. Där har jag legat sen dess, knaprat omeprazol och skickat vetesäcken in och ut ur micron. Jag har fått mat, kärlek och skumtomtar (”tycka-synd-om”-känslan är starkare än ”zero-sugar-januari” just idag, så så fuck det bli), och magen känns okej så länge jag inte rör på mig. Sammanfattningsvis så hatar jag min mage lite mer än vanligt idag, jag hade verkligen sett fram emot att gå på Cats, umgås med Mia och ha en rolig söndagskväll. Jag hoppas det har lagt sig tills imorgon. Jag ska träna då.

En, i mitt tycke, helt normal reaktion

Det här med att jobba 14 timmar, komma i säng vid tolv och sen bli väckt av att NÅGON KNACKAR PÅ RUTAN kvart i tre, är inte ett recept på hur man vaknar pigg och glad dagen efter. Nej, alltså, då vaknar man trött och grinig, snäser åt han som knackade på rutan (om det är ens kille vill säga, är det inte det skulle jag inte rekommendera att man släpper in honom (även om jag, ska erkännas, funderade ett tag på att inte släppa in honom ändå), det kan ju bli jättekonstigt), ger sig ut på en löprunda och känner sig svagast i världen.

Vi har ätit scones och Johan fixade skumtomtar, så nu är det bra igen. Är magen glad är Madde glad (vilket ju också bidrog till min rage blackout där inatt, min mage har varit ett rent helvete den här veckan. Jag är inne i en period där jag hatar IBS mest av allt i hela världen. Till och med mer än att tvätta, hatar jag IBS).

Nu ska vi till maxi, min oas. Ååh underbart!

Morning.

Bröst/triceps avklarat och jag är så hungrig så jag döör. Gick (eftersom något jävla pucko som sagt har snott Svalan II) (sen hade jag kanske inte cyklar ändå eftersom min balans är tillräckligt dålig även på barmark) ner till gymmet och träffade Samuel vid halvsju, sen körde vi ett effektivt pass med lite superset för bröst och triceps, och sen när han stack till jobbet så fortsatte jag lite till.

Nu ska jag äta frukost, se på julkalendern och ringa diverse samtal om min cykel (eftersom någon har SNOTT den från mig). Hoppas de tror mig, det här är ju tredje cykeln på 1,5 år.