Jag blir sådär trotsig när kroppen bara vill ge upp. Någon jävla fason får det väl ändå vara.

Jag hängde med min svåger upp till berget i lördags, vi skulle springa långpass. Samuel, som sprang Lidingö förrförra helgen, tyckte att det var en bra idé att springa lila+gröna milen. Jag, som lagt på mig åtta kg och inte sprungit två mil sen Göteborgsvarvet, tyckte att gröna milen+ en behaglig stretch hade varit mer passande. Trots det hörde jag mig själv svara ”det blir skitbra” så fort jag kunde innan jag hann ångra mig och var tvungen att svälja den lilla stolthet jag har kvar. Så vi gav oss av, glada i hågen med solen i ögonen, jag flåsandes och Samuel oberört småpratandes bredvid. Lila milen är ju som bekant fyra km balans mellan backar och raksträckor, följt av sex km ren och skär ångest. Det finns inte en plan sträcka. Efter första milen passerade vi starten igen, och där blev jag genast oproportionerligt trött. Skitstel i höftböjarna, stum i vaderna och fullt med mjölksyra i låren. Det var fantastiskt roligt att springa långpass med andra ord.

Igår gav jag mig ut på en ”lättare jogg”, vilket innebar att jag höll ett tempo som innebar att min arbetskamrats hund tydligen skulle kunna gå ikapp mig (det ska tilläggas att hunden visserligen ”går väldigt fort”). Det var en mil av att inse att jag visst inte återhämtar mig lika snabbt som förut.

Idag satte jag mig på cykeln och dog spinningdöden igen, och eftersom Andreas tydligen blir mer och mer taggad för varje vecka så innebär det att passet blir mer och mer kräkjobbigt. I mitten för nånstans ville jag mest bara smälta ner och förtvina in i min egen svettpöl, men jag bet ihop och körde lite hårdare istället. Det är huvudet som bestämmer, inte kroppen. Det är viktigt att komma ihåg det.

Just därför har jag bestämt mig för att springa maraton nästa år. Det får liksom vara bra med det här mesandet nu.

Annonser

Man måste hitta det där som gör att man växer, sen är det bara att fortsätta göra just det.

Jag vet jag vet, jag har tjatat om det i oändlighet, men det är ju lite grejen med den där Andreas och hans spinningpass. De är fantastiska. Både Andreas och passen. Igår kväll var inget undantag, det var sådär svinaktigt jobbigt att det känns ända in i själen, och det är något visst med att ta i tills man inte har någon känsel kvar. Man lär sig saker om sig själv i det där gränslandet mellan smärta och avdomnande. Det kändes som om jag blev lite starkare där, och som att det där som inte riktigt fungerar i mitt liv nu kommer att ordna sig snart. Det är alltså inte bara ett spinningpass det där, det är terapi.

Helt slut i kroppen trodde jag att jag skulle däcka hur lätt som helst, men vid ett låg jag fortfarande klarvaken. Klockan fyra hade jag somnat, men vaknade lite fint och sen en halvtimme senare stapplade Johan in genom dörren. Han skulle vara på jobbet så medan jag sträckte mig efter första bästa vassa föremål så mumlade han något om ryggskott, vilket ju var skönt för mig (som slapp slå ihjäl diverse inbrottstjuvar) men inte lika mycket för honom. Efter lite zon-salva och tycka-synd-om fick jag ett ”grattis”. Det syftade till att jag alldeles idag har stått ut med johan i ett helt år. sen sa han att han ville vara ihop i fyrtio år till, vilket fick mig att fundera på om han då tänkt lämna mig för en yngre förmåga när han fyllt 69. ”Femtio år då, sen borde jag la va dö ändå?”, och den revideringen gjorde mig väl mest fundersam över om jag borde lämna honom för en yngre förmåga redan nu.

Någon gång vid sex lyckades jag somna lite igen, och det var ju fantastiskt härligt det klart. Jag bokade tvättid när jag vaknade. Grattis.

När man redan i första övningen längtar efter avslutningen vet man att man slarvat med sommarträningen

Jag följde upp den där löprundan med ett litet cirkelpass nu på eftermiddagen. Även idag ackompanjerad av Tommy, äntrade jag gruppträningssalen full av självförtroende och med huvudet högt. Med handen på hjärtat var det väl inte alls så. I själva verket kände jag mig trött och håglös, inte alls sugen på att bli hetsad två varv runt en bana med fullkomligt vidriga övningar, den ena jobbigare än den andra. Tommy var ju inte mycket till energiknippe han heller, så det övergick ju ganska snabbt från hetsstämning till ”skit-i-allt-nu-överlever-vi-det-här”-pepp. Det är inte alls såhär jag minns cirkelpassen. Jag har för mig att jag tyckte de var jätteroliga förut. Att jag av någon outgrundlig anledning längtade efter dem och ständigt önskade övningar som skulle göra passen jobbigare än vad de redan var. Är det i såna här lägen man skyller på tillfällig sinnesförvirring eller var jag bara rakt uppochner dum i huvudet?

Hursomhelst så överlevde jag det där passet och jag tror bestämt att jag har bokat in mig till nästa vecka igen. Jag fattar ingenting.

Det här med vila och återhämtning till förbannelse är inget som jag direkt anammat. Nånsin.

Så vi stannade kvar i Göteborg igår. Tog sovmorgon, åt frukost med alla de andra och tog sen svängen förbi mässan innan vi landade hos Anna och Anton. Vi blev bjudna på lunch och hemmagjord mangoglass och skratt och fint sällskap, och det var bara sådär härligt som det alltid är när man får umgås med sin bästa vän. Fröer det var jag en snäll flickvän och kompenserade lite för det där med massagen i tisdags, så jag lovade att vi skulle stanna kvar i Göteborg och hå på fotboll. Johan var som ett barn på julafton, och trots magont, hunger och trötthet så var det himla värt det när jag såg hur glad han var över allt det där fotbolliga.

Idag tog vi visst sovmorgon, så vi hann mest bara med ett träningspass (funktionell styrka, fokus bål/ben) och en återlämning av päronens bil innan Johan fick stressa iväg till jobbet. Jag stressade ingenting jag, jag åt i lugn och ro, tvättade litegrann, filosoferade en smula och cyklade till slut iväg till gymmet för att återigen dö spinningdöden. Det var tropisk värme i spinningsalen och Andreas var lika bra som vanligt, så det var ju liksom bäddat för att det skulle bli asjobbigt. Jag var inte jätteledsen när passet var över, det ska jag villigt erkänna. Jag var en blöt fläck på golvet kan man säga, och det känns ju skönt att ha fått till två så bra pass såhär två dagar efter varvet. Det tyder på att jag har bra kondition, tänker jag.

Vissa människor gör helt enkelt att man mår bättre, bara genom sin närvaro.

Av diverse anledningar var jag i stort sett gråtfärdig när jag klev in på gymmet igår kväll. Gick och tog mig en cykel i spinningsalen, lyckades spilla ut desinfektionsmedel på golvet och insåg att jag glömt min vattenflaska. Det blev inte bättre alltså. Men så in kom Andreas med all sin värme och sitt lugn, småpratade lite, och frågade sen om han skulle vara snäll idag. ”Nej, var stenhård”, svarade jag, och insåg att jag nog skulle få chansen att ta ut varenda aggression jag hade i kroppen på det där spinningpasset. Det fick jag såklart. Andreas var lika fantastisk som alltid, på något sätt lyckades han hetsa utan att göra mig ännu mer arg, och jag var helt slut när jag gick av den där cykeln 60 minuter senare. Dagar som igår är de där passen guld värda, det är som att kroppen orkar hur mycket som helst när tankarna rensas.

Idag är det vilodag, jag jobbar 8-23.30 så jag slipper flyttkaoset och lämnar finliret till min blivande sambo. Imorgon går flyttlasset, äntligen.

Jag känner mig upprymd, och jag längtar till imorgon när jag får träna igen.

Bästa spinningpasset på väldigt länge, och även om jag saknade Lars så var det bra för mig att jag gick själv. Och det passade perfekt att det var Micke som hade passet, det var precis vad jag behövde. Ta ut mig max utan att bli hetsad. Bara få gå in i mig själv och fokusera. Jag var grym idag. Alldeles fantastisk. Men ännu bättre än min insats på spinningcykeln var insikten jag fick när jag satt på den. Jag hittade tråden igen, jag fick tillbaka gnistan och det kändes som om allt plötsligt bara föll på plats. Jag insåg att jag tränat på rutin på sistone. Passionen och glädjen har kvävts av någon slags strävan efter förnöjsamhet, och det slog mig idag att jag inte är en sån som är nöjer mig. Jag har aldrig varit det. Jag vill utvecklas, jag vill genom kaklet, jag vill ha blodsmak i munnen och svettas tills det svider i ögonen. Jag tränar inte för att hålla mig i form, jag tränar för att utvecklas och för att det är det bästa jag vet. Det är därför jag ler när jag springer, utmanar i alla etapper på spinningen och alltid vill köra en intervall extra på cirkelträningen. För att det är så man blir bättre. Så nu får det vara bra med det där nöjdhetssnacket, jag är inte en sån som är nöjd. Jag ska framåt.

Det var precis lika ljuvligt som det alltid är.

Det råkade visst bli ett cirkelpass också, så jag tänker att jag däckar i sängen nu. Löpning, cirkel och spinning fick jag till idag, och det är vid såna här tillfällen jag saknar 2012 års Madde lite. Då när det var mer regel än undantag att jag tränade mer än vad jag inte tränade. Imorgon är jag ledig så då blir det ett par pass till. Springa ska jag göra, det är ju det bästa som finns.