Ergonomi är A och O när man kontorsarbetar.

Skrivbordet är sänkt till knähöjd idag eftersom jag inte, hur mycket jag än försöker, kan hålla överkroppen upprätt. Vi kan väl således nöja oss med att konstatera att jag har ”en del” träningsvärk idag.

Annonser

Man ska ju sikta mot stjärnorna, som det heter. Med mjölksyran i mina lår är jag mest glad om jag kommer till övervåningen.

Det här med hybris verkar vara ett ganska starkt personlighetsdrag hos mig. Jag har inte vett nog att inse mina egna begränsningar, och det är ju bra. Emellanåt. Jag mjukstartade träningsåret lite fint förra veckan, två veckor senare än alla andra, med två löppass och två spinningpass. Jag kände mig givetvis som en maskin (utan hjul och utan däck och motorn den är väck), så det var ju inte utan att mitt självförtroende växte ohälsosamt mycket. Igår fortsatte det med ett intervallpass som visserligen gick bättre än på länge, men som knappast hade fått Madde 1.0 att brista ut i spontan applåd. Det ledde hur som helst till att jag imorses gick in på Actic-appen och bokade in mig på tabata cardio direkt efter mitt redan inbokade challengepass. Som om jag var oövervinnerlig. Till min kropps stora lycka ringde dock min syster och bad om barnvakt till sina avkommor, så jag fick ganska omgående gå in och avboka det där andra passet, och således nöja mig med challenge.

Det räckte, så att säga.

När instruktören möter en med orden ”nu blir det kräks” är det ju bara att göra som han säger

Man vet vad som väntar, ändå går man dit, vecka efter vecka efter vecka. Det märktes att det var ett tag sedan nu dock, och just av den anledningen tänkte jag innan passet att jag skulle ta det lite lugnt. Det gick ju, som ni kanske förstår, lite så där med den saken. Det räcker ju med att gå in den där salen så sitter han där på axeln, den lilla djävulen som hetsar och provocerar och får en att aldrig bli nöjd. Jag cyklade för kung och fosterland (och kanske mest för att Andreas skrek MERA så fort jag ens närmade mig en tanke om att sakta ner för en sekund) och när det var över hade jag till och med ont i huden, för att inte tala om den där eldbollen som fastnat i bröstet. Underbart ändå, det är ju som bekant lite så det ska kännas. Och jag har ändå omeprazol på recept.

Jag var ju inte som blixten direkt men jag hade visserligen en gul reflexväst på mig.

Första löprundan sedan julafton och pass nummer 3 för i år avklarat. Det var ju inte direkt som på mina glansdagar men med lite vilja kan det nog klassas som löpning i alla fall. 8,5 km blev det och det är ju bra med tanke på att jag blir andfådd av att gå upp för trappan. Jag är mest glad att det inte tog stopp efter 300 meter. Dessutom gick blodsmaken i munnen över nästan direkt när jag kom hem. Bådar gott inför framtiden det här, det må jag säga.

Imorgon står spinning med Andreas på schemat. Jag är nervös.

Micken neråt och andas uppåt bara.

Två veckors förkylning och en sväng bältros senare har jag genomfört både pass 1 och 2 på 2015. Jag mjukstartade lite igår med ett hemmapass ben/rumpa. Ja givetvis har jag träningsvärk, det hade räckt med ett par vändor upp och ner i trappen för att få till det. Så gjorde jag även ca 7,5 situps och nu sträcker det som helskotta så fort jag försöker så mycket som tänka lite på hållningen.
Nåväl, idag comebackade jag på spinningcykeln, och det klart att det kanske inte var min mest stabila insats som instruktör någonsin. Men det gick helt okej om man tänker på att min kondition ligger i något jävla snytpapper någonstans på soptippen och att jag blev klar med passet ungefär 47 sekunder innan jag åkte hemifrån. Jag försökte ta det lite lugnt åtminstone, lite för min egen skull men mest för att skona deltagarna från att ljudet av mitt flåsande skulle överrösta musiken.

Nu är jag igång i alla fall, det känns ju bra.

Ja nej men ha de så gött ni. Så väntar jag här så länge.

2 januari. Jag ser bilder överallt från folk som är på gymmen och infriar nyårslöften, som detoxar och som sååå glada att ha börjat ett nytt sundare liv. ”TÖNTAR!!!” tänker jag där ligger, med en näsa full av snor och ögonlock som bara vill slutas. Jag är så jävla avundsjuk. Jag vill också springa tills jag stupar och lyfta tills jag kräks. Ett tag funderade jag på att byta om till träningskläder bara för att få in känslan, men så orkade jag inte gå ner i källaren och hämta kläderna så då sprack ju den idén. Jävla skitförkylning.

Jag återkommer när jag är frisk. Och på bättre humör.