Jag funderar på att köra slappardag imorgon, det känns spännande.

Jag vaknade imorses med tanken om att jag skulle springa volvorundan och avsluta med strupen. Jag svidade om, drack lite aminosyror, kopplade ihop iPhonen med lurarna och kände sen hur osugen jag var. Jag längtade redan hem igen, och även om man måste göra såna rundor ibland också (jo, det måste man, mental träning kallar vi det), så hade jag ingen lust med det idag. Fick den briljanta idén att springa ut till mamma och pappa istället, så jag ringde och förvarnade, snörade på mig pjuxen och gav mig iväg. Det var jätteroligt. Jag blev glad ända in i själen och det var så härligt att jag liksom bara pinnade på. Hade tänkt mig ett lugnt 5.30-tempo eftersom jag inte käkat frukost eller nåt, men det slutade på 17,5 km i 4.45-tempo. Jag är nöjd.

Mamma hälsade välkommen med vatten och frukost, och sen blev jag hemskjutsad för att möta tristessen i att flyttpacka. Slängde på lite Håkan Hellström på högsta volym och satte igång, och jag tror faktiskt att jag är i stort sett klar. Mia kom förbi och sällskapade en sväng, och när vi kom överens om att jag var klar gick jag hem och väckte nattjobbarn, tjoffade i mig lite gröt och åkte till gymmet. Jag, Mia och Johan körde funktionell styrka, och jag har ju insett på sistone hur mycket jag har saknat den typen av styrketräning. Det är ju jätteroligt! Iaf, nu är det sent och jag ska sova. Om tre dagar är det slut på flyttkaoset, fi faan som jag längtar.

Annonser

Lördagsmode.

Det var ju bara att kuta då. 10,4 km på 50 minuter blankt, det får ju vara väl godkänt såhär en tidig morgon utan energi i kroppen. Testade nya skorna gjorde jag, och det klart att de kändes ju ganska exakt som mina andra nya Nimbus känns. Det var ju liksom tanken. Tog racet upp i trapporna och kraschlandade lite fint precis innanför dörren. Sen lyckades jag duscha, föna+platta håret, klä på mig och sminka mig på en halvtimme. Jag vet inte men det känns ju nästan ännu mer imponerande än det där med löpningen. Fick äta frukost med fint sällskap, blev skjutsad till jobbet och satt och pratade med härlig kollega en stund när jag kom, så starten på dagen har ju varit fantastiskt bra.

Johan sprang dessutom idag sitt första lopp någonsin, och eftersom bansträckningen gick ungefär tre minuter från mitt jobb så var jag en stöttande flickvän och gick dit och hejade. ”Hejade”. På vägen bort fick han ett leende, på vägen hem fick han en applåd och ett ”kom igen nu, sluta lipa!!”. När jag tänker efter kanske jag behöver öva på den där första biten i epitetet ”stöttande flickvän”. Just nu får jag nog bara godkänt på själva ”flickväns”-delen. Men det är ju nog så viktigt tänker jag. Man kan ju inte vara bäst på allt.

Vid vissa speciella tillfällen kan jag erkänna att det kanske eventuellt är bra med vila.

Jag har hämtat mig litegrann nu. Inte tränat på två dagar och insett hur bra det var att bli mosad sådär. Igår jobbade jag dygn så när jag gick av imorses åkte jag hem och svidade om, sen cyklade jag ner till gymmet och körde intervaller. Tio enminutare med 30 sekunders stående vila emellan, och trots att jag knappt har sovit inatt så höll jag mig på bandet och utmanade med tempot.

Hem, käka lunch och sen powernap en stund, mest för att bli människa igen. Sen tog vi tag med det där med flyttpackning igen, höll på att dö tristessdöden, lyckades undkomma ändå och har nu käkat en (alldeles för liten, med tanke på att min mage är ett bottenlöst hål idag) portion gröt. Jag ska ta en pwo också, tagga till ordentligt och så ska jag träffa Mia på gymmet. Svettigt och funktionellt, det är det vi har bestämt. Och glatt humör, men det brukar liksom komma automatiskt för oss,

Jag känner mig upprymd, och jag längtar till imorgon när jag får träna igen.

Bästa spinningpasset på väldigt länge, och även om jag saknade Lars så var det bra för mig att jag gick själv. Och det passade perfekt att det var Micke som hade passet, det var precis vad jag behövde. Ta ut mig max utan att bli hetsad. Bara få gå in i mig själv och fokusera. Jag var grym idag. Alldeles fantastisk. Men ännu bättre än min insats på spinningcykeln var insikten jag fick när jag satt på den. Jag hittade tråden igen, jag fick tillbaka gnistan och det kändes som om allt plötsligt bara föll på plats. Jag insåg att jag tränat på rutin på sistone. Passionen och glädjen har kvävts av någon slags strävan efter förnöjsamhet, och det slog mig idag att jag inte är en sån som är nöjer mig. Jag har aldrig varit det. Jag vill utvecklas, jag vill genom kaklet, jag vill ha blodsmak i munnen och svettas tills det svider i ögonen. Jag tränar inte för att hålla mig i form, jag tränar för att utvecklas och för att det är det bästa jag vet. Det är därför jag ler när jag springer, utmanar i alla etapper på spinningen och alltid vill köra en intervall extra på cirkelträningen. För att det är så man blir bättre. Så nu får det vara bra med det där nöjdhetssnacket, jag är inte en sån som är nöjd. Jag ska framåt.

Upp som en sol, ner som en pannkaka.

Om jag var superwoman igår så liknade jag väl mer hennes avdankade kusin imorses. Jag mötte Mia vid wienerbageriet kl sju, och sen tog vi oss runt morgonmilen tillsammans. Det gick inte särskilt fort och det var lite besvärligt ibland, mest med tanke på att jag hade svårt att lyfta fötterna från marken, men sällskapet var fantastiskt och löpning är ju faktiskt den bästa tänkbara starten på dagen.

Nu försöker jag tagga till för 75 minuter spinning. Tänker att jag kör på idag och tränar något roligt imorgon förmiddag, för sen ska jag till Pelle imorgon kväll. Jag är nervös. Jag har ont. Det kommer ju bli helt fruktansvärt. Jag får väl se det som en utmaning helg enkelt, jag brukar ju kunna bita ihop om det finns en utmaning.

Det kanske finns någon slags form därinne nånstans trots allt.

Den där vilodagen i fredags gjorde ju sitt till kan man säga. Jag har känt mig OERHÖRT pigg och fräsch sedan dess, och morgonrundan med Mia igår morses gick ju som smort, som de säger. Vips så var vi tillbaka vid wienerbageriet där allting startade, och vi hade så mycket att säga att vi planerade in tacohäng på kvällen. Egentligen kanske det inte var så mycket vilodagen per se som gjorde att löpningen gick bra alltså, det kanske mer var det faktum att vi pratade konstant som gjorde att vi inte riktigt reflekterade över själva löpdelen i umgänget.

Idag vaknade jag av mig själv kl 06.37, med Törnrosa lite fint snarkandes bredvid mig. Tre timmars löst slumrande senare fick jag nog och hörde av mig till Mia, och ytterligare en timma senare stod jag redo på gymmet med gröten i magen. Vi körde funktionell styrka, 3 övningar, 3 varv, 3 omgångar. När jag kom hem vid halvett hade sjusovarn inte vaknat än, så jag fick köra den sedvanliga ”men vad faan, harunte gått upp ÄN?!!”, för att överhuvudtaget få lite lunchsällskap.

Efter lunch, flyttplanering och fikastund tryckte jag i mig en tallrik gröt och svidande om till löparoutfittan. Jag hade lovat mamma att hjälpa till med den nya telefonen, och hon hade lovat mat i utbyte. Vad vore väl bättre än att ta ett långpass dit då, tänkte jag, laddade hem runkeeper (eftersom jag givetvis glömt ladda klockjäveln (jo alltså jag hittar ju vanligtvis till mamma och pappa även utan gps, men jag är ju inte direkt den pålitligaste indianen i lådan)) och gav mig iväg. Det gick alla tiders minsann (så fort jag vant mig vid den där lite konstiga avdomnade känslan jag hade i vänsterfoten och upp till knät), och den där käcka damen i runkeeper var ju helfestlig. Det var som att ha sällskap men ändå inte, kan man säga. Med 300 meter kvar fick jag ännu mer sällskap då raggarn cruisade förbi och ropade hejaramsor. Vi var rörande överens om att jag var grym, och när vi kom fram (ungefär samtidigt, eftersom jag var snabb som vinden, och cruising inte går skitfort) så stod maten på bordet och jag slapp duscha eftersom Chelsea så vänligt slickade bort allt mitt svett. Bra söndag!

20130414-235751.jpg

Men idag igen eller? Tur det finns speglar i biffhörnan så att man kan ha något kul iaf.

Jag har gått runt hela dagen och siktat in mig på cirkel. Försökt förbereda mig mentalt och få kroppen att kännas pigg och fräsch och sådär. Jag hade inte den där ”oavsett-övningar-kommer-jag-vinna-hur-lätt-som-helst”-känslan dock, så jag skickade iväg ett sms till min snäppet sämre hälft och föreslog att vi kanske skull banga träning efter jobbet. Bara vara hemma, sådär som normala människor är på kvällarna. Vi skulle se lite, sa vi, och det förstår ju vem som helst att det innebär att vi gör som jag vill. Min beslutsångest gjorde dock att vi lämnade beslutet i Johans gode vän Tommys händer, vilket innebar att vi helt plötsligt hade gått med på att delta i något slags styrkemaraton. Att jag körde styrka idag IGEN kan ju kännas lite ironiskt med tanke på att jag a) inte tycker att det är särskilt roligt och b) inte vill bygga en massa muskler som gör det tyngre att springa. Hur som helst så drog vi igång ett armar/bålpass, och med tanke på att Tommy är starkare än både mig och Johan SAMMANLAGT, så var det nog hans självförtroende som växte mer än något annat under passet. Men vi bjuder på den. Vi körde på bra i vilket fall, och det är inte utan att jag är lite nervös för hur morgondagens löprunda kommer kännas i överkroppen. Johan undrade om jag ville följa med honom ut och springa efter jobbet. Vi kan till och med öka ”ett par” kilometer, sa han. Hehe, jo tack, det Johan inte vet har Johan inte ont av.