Tar en bakispizza såhär innan vi börjar.

Januari blir för övrigt en månad där jag också bannlyser socker i alla dess former. Fii faan vad dåligt jag mår, konditionen är sämre, min IBS är utom denna värld och jag är konstant sötsugen. Det här måste ju få ett stopp såklart, så jag kör en månad utan socker och med bra mat. Inget vägande och mätande av portioner, men vettig kost och sunt förnuft.

Start imorgon, 30 dagar, zero sugar.

Annonser

Det har ju liksom blivit en helt annan årstid sen vi hördes sist.

Jag har inte tränat de senaste dagarna, och jag har inte hetsat över kosten. Jag har mest varit sjuk. Och eftersom jag har en svår variant av åkomman rastlöshet så innebär det att jag har gjort det årliga julstädet, julpyntat, tvättat, bakat pepparkakor, bakat lussebullar och vid ett tillfälle även tagit en väldigt långsam och andfådd promenad bort till kvantum (vilket mest resulterade i att jag fick skäll av Johan som undrade vad det var för fel på mig (samtalet löd ungefär; Johan: GICK du till kvantum?! I det här jävla vädret?! Du är ju SJUK!! Jag: Mmm..det var kanske inte helt genomtänkt.. jag är lite trött nu. Johan: Ja jo, jag kommer och hämtar dig!) och sen fick komma och hämta mig), det sistnämnda föranleddes av min andra åkomma, hybris. Det är alltså fläckfritt hemma hos mig nu, granen är på plats och advent kan få komma helst nu. Ni förstår vidare att jag inte har haft någon som helst tid över till att blogga, det är ju ett heltidsjobb det här med att vara sjuk.

20121130-181433.jpg

Idag är jag med i matchen igen, jag och Mia möttes upp kl sju och joggade lite fint vår 11-kilometersrunda, och nu känner jag att jag är hel igen. Nästan. Det tar nog några pass till för att helt tvätta bort känslan av soffpotatis, men nu är jag igång igen i alla fall.

20121130-181509.jpg

Påfyllning, tack.

Min kost har ju med helg, firande och sjukdom ballat ur TOTalt. Det finns ingen hejd, det är pepparkakor (och pepparkaksdeg, herreGUD som jag älskar pepparkaksdeg) glass, grädde och fan och hans moster, och om jag fortsätter så här lär jag ju få dra igång Fit2013 sisådär den andra januari.

Men jag tänker att det är sunt. Jag tänker att jag kan gå bananas ett tag, balla ur litegrann, och sen när januari kommer så ska jag hitta den där gyllene mittvägen som alla pratar så varmt om.

Det där med att jag är bottenlös är ju ingen överdrift.

Det blev en mil på morgonrundan, sconesfrukost, powernap, telefondejt med bruttan och ett benpass innan jag började jobba igår. Den sista timmen på jobbet gick jag mest runt i en bubbla av trötthet och hunger, och när Johan hämtade mig för att åka och handla tacopajsingredienser orkade jag knappt kosta på mig ett leende. Förrän vi kom till godishyllan, that is, då blev jag som ett barn på julafton (även om jag fortfarande rörde mig väldigt, väldigt långsamt). När tacopajen sen var i ugnen passade übersociala Madde på att vila en stund, och sen var det all in på pajen. Nästan. Jag hade ju självklart kunna äta upp hela pajen själv, men då Johan blev tokmätt efter två likadana portioner som jag åt så kände jag att jag kanske iaf kunde inbilla mig att jag var ganska mätt, och gick därför all in på godiset istället. Skippade kvällsmat (eftersom man tydligen fortfarande var sådär ”mätt) och vaknade vrålhungrig i morses. Gick upp, öppnade gymmet, gjorde en massa städ, och har nu äntligen käkat min efterlängtade frukost. Jag är typ mätt. Eller ja. ”Nöjd”, kanske är en bättre beskrivning. Om två timmar slutar jag jobbet och ska köra ett axelpass tänkte jag. Sen ska jag hem, hinna baka kakor till pappa och sen åka tillbaka till gymmet och vara med på spinningen kl 16.15. Och nånstans i allt det lär jag behöva äta igen, och igen, för det är lite så jag funkar.

Kärlek.

Ett tecken på att man är en helt normalt fungerande människa utan större störningar, är att man ställer klockan på sju en lördagsmorgon (enda chansen till sovmorgon på hela veckan) och går ut och springer. Jag mötte upp Mia kl 7.30, och idag gav vi oss tusan på att trotsa känslan av att benen var som stockar, och så joggade vi volvorundan (vi valde den rundan eftersom den är så fruktansvärt, uppseendeväckande tråkig, så man vill liksom fortsätta springa bara för att komma därifrån). En ljuvlig start på dagen, och en perfekt uppladdning för scones-frullen efteråt. Sen blev det lite vila, och så ett sjukt jävla benpass på det. 10 set liggande lårcurl, 8 set sittande lårcurl och 6 set i benpressen. Efter det mådde jag lite illa, så jag stapplade hem och tryckte i mig en portion potatis och köttbullar.

20121103-195710.jpg

Nu är det systerhäng med tacopaj (TACOPAJ!! Jag ÄLSKAR tacopaj!! Jag åt upp ungefär halva. De andra fick ju också vara med och smaka såklart, men det var klargjort redan från början vem som ägde den där pajen. Jag är nästan mätt nu. Helt mätt hade jag blivit om de andra inte hade tagit en hel bit var) och godis och efterrätt. Sjukt bra lördag, sjukt bra.

20121103-195819.jpg

Knäckebröd

Jag fick receptet av min fina Mia för ett tag sen, och sen dess har jag bakat nya så fort de tar slut. De är hur goda som helst. Jag såg för övrigt att det är nästan samma recept som på baksidan av majsmjölpaketet, bara lite modifierat, så vill man ha väldigt utförliga instruktioner kan man ju titta där.

2 dl majsmjöl
1/2 dl pumpakärnor
1/2 dl solroskärnor
1/2 dl sesamfrön
1/2 dl linfrön
1/2 dl rapsolja
2 dl kokande vatten

Blanda alla ingredienser i en bunke, släng över på en plåt med bakplåtspapper, på med ett till bakplåtspapper och kavla ut över hela plåten. Sen in i ugnen på 150 grader i 45-60 minuter.

Jag har haft i mald ingefära och kanel i mina knäcken, och sen har jag toppat med flingsalt, men det gör man ju som man vill.

Det är ju lite härligt att någon så cynisk som jag kan uppskatta en serie så fjantig som Glee.

Det blev mage och triceps på gymmet förut, innan jag var så hungrig att jag nästan dog och således stapplade (möjligen lätt överdrivet) hem och käkade lunch. Hur gött som helst, tog en färdig matlåda med köttfärs/broccoli/blomkål och kokade quinoa ihop med pappaodlade morötter och burkchampinjoner (ja jag vet, men det var det enda i svampväg jag hade hemma liksom). Sen skar jag ner förkokt rödbeta, paprika, tomat och sallad, blandade alltsammans och slängde på lite valnötter och balsamvinägerkräm. Sist men inte minst kastade jag på lite keso, liksom som pricken över i:et. Inser nu att det låter sjukt äckligt, men det var riktigt gött faktiskt. Och än viktigare, det var mycket. Stor volym, men inte så mycket energi, precis så ett matvrak som jag föredrar sina måltider.

Nu är det kaffe, datorn i knät och Glee för fulla muggar, allt som uppladdning inför eftermiddagens benpass. Hoppas det funkar att köra bara, det värker ju lite i asset, om vi säger så.