Hur skulle världen se ut om det inte fanns någon som kontrollerade allt.

Jag var spontan igår. Jag är inte så ofta spontan- till min sambos stora förtret- det har väl med den där lilla egenheten att jag vill ha järnkoll på allt, att göra. Hur som helst, jag hängde (spontant) med Johan till stan och vi lämnade nycklarna till lägenheten och var alldeles fria och då gick vi och åt (spontant). Eftersom det är så man firar saker. Jag hade ju EGENTLIGEN tänkt att jag skulle se klart på bonde söker fru och sen gå ut och springa en sväng. Så för att inte helt tappa mig till den okända och skrämmande världen av spontanitet snörade jag på mig skorna när vi kom hem, bara för att känna att det fanns någon rim och reson i allt det där oplanerade. Så jag sprang 8,5 km. Och preciiis innan jag gick ut ringde Johans mamma och frågade om imorgon. Något som Johan av en händelse ”glömt” dela med sig av av. Så jag vet inte om det var ceasarsalladen som åkte upp och ner i halsen och förstörde hela rundan eller om kroppen helt enkelt reagerade på allt det okända. Det kan ha varit vilket som faktiskt.

Annonser

Nästa gång kör jag bussjäveln själv.

Det här med buss är ju jättesmidigt, verkligen. Kanske inte när den är tio minuter försenad och gör så att man kommer blivsen till sitt eget spinningpass, då är det inte så smidigt. Men utöver det är det säkert jättebra. Min syster fick rycka ut och köra mig. Och jag kommer åka bil till träningen i fortsättningen. Men det är säkert superbra med buss, när det fungerar.

Passet blev bättre efter bytet av låtarna, såklart. Eftersom jag gör saker bättre under press. Precis innan passet började kom en deltagare fram och sa att hon hade energi noll och att om hon var tvungen att gå ut så berodde det inte på mig. Hon stannade till slutet och sen kom hon fram igen, sa att hon hittade kraft nånstans och att jag är himla bra på att peppa. Jag lyfte lite från marken där och då. För det är ju därför jag vill göra det här. För att det är den finaste komplimangen en sån som jag kan få.

Jag kanske ändrar hela upplägget när jag ändå är igång.

Mitt signum när det gäller det allra mesta jag tar mig för, är att jag är ute i sista sekunden, eftersom jag ”alltid gör saker bättre under press”. Intalar jag mig. Det är därför jag sitter på bussen hem nu och letar nya låtar att trycka in i mitt spinningpass som börjar om sisådär två timmar och elva minuter. Det är ju egentligen ganska märkligt eftersom jag hatar att stressa och är så organiserad att jag exempelvis måste justera skrivbordsunderlägget så att det ligger helt horisontellt med skrivbordskanten innan jag går från jobbet. Men det kanske mest tyder på att det nog vore ganska enkelt att diagnostisera mig med något. Vi lämnar det.

The dark side

Men jösses eller. Sådär på förhand när vi fick höra upplägget lät ju passet ganska soft (om man inte har träffat Andreas förut och vet att han aldrig skulle göra ett pass som är ”soft”), sådär i mitten kändes det som att jag hjärtat slog så snabbt att det skulle förspringa sig och dö. Och sådär efteråt var det mest som att bada i en pool av mitt eget svett. Men jag sitter på bussen och ler, hela vägen hem.

Det underlättar i alla fall att jag har en positiv inställning.

Vi har flyttat i helgen, och förutom att det innebär att vi bor betydligt större så bor vi även betydligt längre från stan. Jag har alltså tagit det fantastiskt vuxna och miljömedvetna beslutet att åka buss till och från jobbet. Jag har till och med köpt ett busskort. Jag har ju dock en historia av att kanske inte älska allmänna kommunikationer så hemskt mycket i allmänhet, och buss i synnerhet (det kan eventuellt finnas ett eller två blogginlägg där jag rasar över sj eller refererar till ”döden” när jag menar bussen), så jag tänker att jag får använda de evighetslånga tio minutrarna på döden till att göra vettiga saker jag inte hinner annars. Typ uppdatera mig på diverse sociala medier och skriva helt meningslösa blogginlägg. Så grattis. Du kommer att få mer att läsa.

För övrigt var jag ute och sprang igår. En mil. Jag älskade varje steg och jag ska aldrig mer sluta med löpning.

Idag ska jag på spinning. Andreas hade tydligen en ”överraskning som kommer att få dig att le hela vägen hem”. Det brukar inte båda gott när Andreas har såna överraskningar, men nåväl. Det kan jag ju behöva när jag sitter på döden på väg hem sen.

Ja men okej, planering då.

Ja nej men idag hade jag visst klipp- och slingtid och det där med att komma hem tjugo i sju och inte ha något mat hemma gör ju gärna att men inte är supersugen på att träna. Jag fick ju fint åka och handla och laga mat till veckan istället för att svettas på gymmet.

Sen ska jag tydligen rensa ur i jackgarderoben också, vad nu det ska vara bra för. Vi har ju ett helt hus att hänga jackor i.

Så kallad egentid.

Vi har köpt radhus. Fantastiskt härligt och roligt på alla sätt, men det innebär ju också att all ledig tid går åt till att planera inköp av möbler, renovering och flyttkaos. Och den tiden som inte går åt till ovanstående går åt till att tänka på radhuset. Konstant. Det är som att jag är kär. Eller alltså, jag är ju kär. Men typ, nykär.

Hur som helst, allt det här husgrejandet hela tiden gör ju att tiden för träning blir aningens begränsad. Jag gick morgonpromenader varje dag utom en förra veckan, men det fattar ju vem som helst att det inte kompenserar riktig träning. Så den här veckan, när Johan passande nog jobbar kväll och jag kan sköta mig själv helt och hållet utan att någon lägger sig i, ska jag träna ihjäl mig. Och bara äta nyttig mat som inte är dränkt i smör. Så himla härligt ska det bli. Och svettigt.