Det var tydligen nånting som skulle hämtas idag, med släpkärra. Hur kontrar man på det liksom.

Jag har vissa, om man säger, betänkligheter med det här med att åka buss, har det visat sig. Framförallt tycker jag att det suger, och jag skulle hellre gå till jobbet varje dag om det inte vore för att det tar 45 minuter och jag kommer fram svettig. Så jag tar ju förstås bilen (förutom när min töntiga sambo får för sig att han behöver den mer) och mitt dåliga samvete övervägs ganska enkelt av den delen av mig som inte vill dö av att ha hoppat av bussen i farten.

Nåväl. Förra veckan sprang jag höstens härligaste runda, 13 km minsann, och det var en sån där runda som man har i tankarna under skitpassen. En sån som är värd att jobba för. Sen körde jag bålstyrka i fredags och det var tydligen ganska välbehövligt eftersom jag fortfarande har träningsvärk. Idag ska jag och A-S köra ”filthy fifty” efter jobbet. Jag kommer antagligen stryka med nånstans där i mitten, men då behöver jag ju åtminstone inte ta bussen hem.

Annonser

Intervallkärlek.

Jag sprang intervaller idag, första gången på hundra år. Började lite lagom med 2-minutersintervaller. Två minuter kuta, 2 minuter jogga. Jag passade mig lite för att köra kräkstempo dock. Dels för sätet, men mest för psyket. Blodsmak och dödsångest efter första passet brukar ju oftast leda till att man undviker att köra det igen. Men det var roligt, och jag ser nästan till och med fram emot att göra det igen. Och jag kan nästan ana känslan av att jag en gång i tiden älskade att springa intervaller.

Jag laddade upp med riskakor med pizzasmak. Det fattar ju alla vem i vårt hushåll det är som har köpt dem.

102 änglahopp förstår ni! Klockan halvsju på morgonen dessutom, jag är ju alldeles fantastisk egentligen. Jag var alltså och körde ben med en arbetskamrat nu såhär innan jobbet. Vi körde samma pass som jag gjorde senast (då när jag inte kunde gå ordentligt på en vecka) och eftersom att hon har samma mentalitet som jag har så insåg vi båda två att vi inte hade varit nöjda om vi hade struntat i avslutningen. Det är ju som bekant både bra och dåligt det där. Men vi har APT idag och då sitter man ju mest still, och sen tänker jag att jag håller mig stationerad vid datorn resten av dagen. Eftersom att jag har lite svårt att gå menar jag.

Efter två spinningpass den här veckan tyckte jag dessutom att det var en fantastiskt bra idé att gå ut och springa igår. Som uppladdning till benpasset imorses alltså. Jag bestämde att det vore härligt att springa lite längre än jag gjort på länge (så att jag med säkerhet skulle vara riktigt stel och go idag), och eftersom mitt huvud är starkare än min kropp just för närvarande så blev det så. 12 kilometer sprang jag, och sen klappade jag mig själv på axeln och tog en skumtomte. Jag älskar skumtomtar.

Så klappar vi oss på axeln och har det bra.

Jag hade mitt pass igår. Det är så härligt med de där passen, för även om jag inte är sugen sådär några timmar innan, så är det så himla roligt under tiden. Timmen går ju fortare än ett avsnitt av Downton Abbey, och hade det inte varit ett pass precis efter mitt så hade jag väl antagligen låst dörren och tvångskört en timme till.

Idag var jag ju, lite lätt underdrivet, ganska mör i benen, och de ställde sig väl ganska frågande i vad fan det är som händer egentligen. De har ju som bekant inte behövt vara så värst aktiva på ett tag. Så när jag efter en lång arbetsdag snörade på mig skorna och gick ut och rörde mig framåt snabbare än gång (jag skulle vilja säga sprang men mitt forna jag skulle nog ta en del illa vid sig då) så var det ju inte helt utan protest. Som tur var hade jag Mia i öronen under hela rundan, så det fanns liksom inget utrymme till att lyssna på kroppen. Nio kilometer kom jag, och det var ju fantastiskt bra med tanke på att jag egentligen inte orkade mig ut från första början.

Imorgon är jag ledig. Because I’m worth it.

Jag älskar när huvudet vinner över benen. Det är då blir man bättre.

Alltså, det bästa botemedlet mot träningsvärk är ju mer träning (även om man kan känna sig högst ifrågasättande sådär precis i början. Och mitten. Och slutet). Det var fruktansvärt jobbigt och smärtsamt och jag ville ju mest börja gråta ett par gånger i varje etapp, men det man inte har i benen får man ju ha i huvudet, så att säga. Så när benen var slut (i mitten av första låten) fick jag ju ta i med psyket resten av passet. Det var underbart ändå, det kan ju inte förnekas, mjölksyran sprutade och svetten rann, och även om jag ville att det skulle ta slut så att jag kunde börja fira min överlevnad, så ville jag mest stanna tiden ett par gånger. Det är nånting visst med en mörk spinningsal med alldeles för hög musik. Man kan hitta saker inom sig man inte trodde fanns. Lite som när man springer långt. Spinning är mitt substitut.

Det kommer väl ha gått över lagom till nästa helg när det är dags igen.

Vi sprang fem km igår, jag och min syster. Det kändes som att det gick så fort att inte ens superman hade kommit ikapp. Det gjorde inte det, visade det sig. Märkligt.

Hur som helst så är det ju tur att det är mörkt på morgonen. Jag gick till bussen i morse utförandes någon slags robotdans och kände hela vägen att det här väl ändå måste klassas som en fullt giltig anledning till att ta bilen till jobbet. Om inte annat så får att grannarna inte ska se mig och ringa efter vård. Det första jag tänkte när jag vaknade var ”mjuka brallor nu Madde, ingen jävla tajt skit”. Så nu har jag det närmaste pyjamasbyxor man kan komma utan att få konstiga blickar på jobbet, och så hoppas vi på att jag inte behöver göra så många ärenden utanför mitt kontor idag.

Ikväll är det spinning! Kul!

Fan vad jag älskar det här egentligen.

Herregud. Jag hade träningsvärk efter mitt och Mias medeljobbiga ryggpass i fredags, så igår tänkte jag att det kanske var bäst att fokusera på underkroppen. Det blev ett benpass med lite utfall, sumosquats, benpress och lårcurl, som sedan avslutades med en hel tabata bestående av upphopp. Jag räknade- givetvis, nästa gång ska jag fixa en mer- och hann med 97 st. Sedan fick jag träningsvärk. Redan på eftermiddagen gick jag som om jag hade bajsat på mig, och det hade ju varit fint och så om jag inte visste att det brukar vara som värst under dag två. Alltså imorgon.

Dessutom hade jag och syrran redan bestämt att vi ska ut och jogga idag. Kan ju eventuellt bli så att jag får ringa trucktjänst.