Och så var det med den saken.

Jag var på vårdcentralen idag. Efter ett drygt år med höftsmärtor och sömnlösa nätter har det till slut satt sig i knät också, så jag kände att det var dags att sluta spekulera och istället fråga någon som vet. Efter två halvmaror och en hel kände jag att det inte är värt att ha ont längre, vad nu den som vet än säger. Den som vet kände och klämde och tryckte, och sen sa hon att jag har inflammation i slemkuddarna i höftet/sätet. ”Vad bra”, tänkte jag, ”hit med lite piller så ringer jag om två veckor ifall jag fortfarande känner av det”. Jag hann inte riktigt säga det innan hon fortsatte med att förklara att det tar väldigt lång tid innan det går över, ifall det nu gör det, det var inte heller helt säkert tydligen. ”Oj, en hel månad”, tänkte jag, innan hon som vet konstaterade att hon aldrig träffat någon som har blivit av med det på mindre än ett halvår. Om jag inte visste bättre (vilket jag ju sällan gör) så kan jag svära på att jag hörde en utmaning. I vilket fall så gick jag därifrån med ett recept på diklofenak och en uppmaning om att ringa sjukgymnasten. Imorgon bitti ska jag göra precis just det, och sen ska jag göra som jag blir tillsagd (av sjukgymnasten då givetvis, för att undvika eventuella missförstånd här). Förhoppningsvis innebär det att jag i framtiden kan få ta en löprunda, helt utan att känna smärta. Det har inte inträffat på över ett år, och det mina vänner, det är mitt nya mål.

Annonser

Jag har liksom inte träffat mig på ett tag. Alla vet ju att det är viktigt med kvalitetstid.

Jag har träningsvärk i hela kroppen. Löprundor, spinningpass och diverse funktionella styrkepass har liksom satt sina spår. Min och Mias lilla lufspromenad igår kväll fick styras om till parkbänkshäng för att jag var för trött i benen. Det är så det kan bli ibland. I vilket fall som helst så ser det ut att bli ännu mer funktionell träning i eftermiddag. Och sen efter det, bara för att jag har en ledig kväll och det regnar, så ska jag inte sätta min fot utanför dörren mer ikväll. Bara vara hemma, umgås med mig.

Det här med vila och återhämtning till förbannelse är inget som jag direkt anammat. Nånsin.

Så vi stannade kvar i Göteborg igår. Tog sovmorgon, åt frukost med alla de andra och tog sen svängen förbi mässan innan vi landade hos Anna och Anton. Vi blev bjudna på lunch och hemmagjord mangoglass och skratt och fint sällskap, och det var bara sådär härligt som det alltid är när man får umgås med sin bästa vän. Fröer det var jag en snäll flickvän och kompenserade lite för det där med massagen i tisdags, så jag lovade att vi skulle stanna kvar i Göteborg och hå på fotboll. Johan var som ett barn på julafton, och trots magont, hunger och trötthet så var det himla värt det när jag såg hur glad han var över allt det där fotbolliga.

Idag tog vi visst sovmorgon, så vi hann mest bara med ett träningspass (funktionell styrka, fokus bål/ben) och en återlämning av päronens bil innan Johan fick stressa iväg till jobbet. Jag stressade ingenting jag, jag åt i lugn och ro, tvättade litegrann, filosoferade en smula och cyklade till slut iväg till gymmet för att återigen dö spinningdöden. Det var tropisk värme i spinningsalen och Andreas var lika bra som vanligt, så det var ju liksom bäddat för att det skulle bli asjobbigt. Jag var inte jätteledsen när passet var över, det ska jag villigt erkänna. Jag var en blöt fläck på golvet kan man säga, och det känns ju skönt att ha fått till två så bra pass såhär två dagar efter varvet. Det tyder på att jag har bra kondition, tänker jag.

Hade jag orkat över räcket så hade jag hoppat från älvsborgsbron bara för att få svalka mig.

I år var inte året man skulle ha ett tidigt startnummer. Jag startade 13 minuter efter eliten, och även om det var något visst med att få springa samtidigt som de allra bästa, så innebar det också att jag hann i mål innan det blev molnigt och regn. Jag fick springa 21097 meter i stekande sol och typ en miljard plusgrader. Det var lite ljummet kan man säga. Tungt. Det var, sammanfattningsvis, rent vidrigt och jag hade inte roligt en enda gång. Det tog mig fyra km innan jag började fundera på att bryta, sju km innan jag bestämde mig, och ytterligare tre km tills jag bestämde mig för att ge det en chans ändå. Jag kunde ju springa långsamt, dricka vatten vid alla vätskestationer och ta vägen igenom alla vattenspridare. Så jag höll ut lite till, och på avenyn fick jag fina hejarop som tog mig hela vägen till götaplatsen, där stod Anna och Anton och ropade, så då orkade jag lite till. Efter tortyren på Vasagatan så spänstade (smått överdrivet möjligtvis) jag upp för backen på övre husar, och där stod syrran med familjen och min alldeles egna materialare och hejade. Det (ihop med druvsockret som Johan så fint tryckte ner i handen på mig) bar mig hela vägen in i mål, 1 h 49min och åtta sekunder senare. Såhär i efterhand är jag nöjd med både tid och genomförande, och jag är glad att jag pushade mig själv istället för att bryta. Grillbuffén och vinet hade inte varit lika gott då.

20130518-220258.jpg

Jag hoppas jag hinner till start och sånt där.

Fyra timmar till start och jag känner mig allergisk, uppsvälld och dödstrött. Det bådar gott. Det är typ hundra grader varmt också och stekande sol, så jag tänker att jag kanske får peta i mig lite salt idag.

Annars är läget under kontroll, nummerlappen hämtade jag igår och jag tror att jag kom ihåg att ta med löparpjuxen (vilket inte alltid är en självklarhet). Det är väl bara att invänta start och sen njuta av en långrunda i götet idag då. Det blir fint det.

Det fattades ju bara det, precis som att min begynnande lunginflammation inte är besvärlig nog.

Jag har tjoffat upp en massa allerginässpray i näsan, så nu är jag nog på bättringsvägen tror jag. Så tänker jag att Göteborg är en storstad, och i storstäder finns det inte så mycket träd som ska hålla på och slå ut hela tiden, så då kommer ju allt lösa sig ganska naturligt på lördag.

Idag däremot är det inget som har löst sig. Jag ska ju som sagt jogga lite, sista rundan innan varvet ni vet, men sekunden jag kom ut från jobbet och vinden gav mig en smäll på käften så blev jag ganska osugen på det där. Jag hatar blåst. Det finns inget värre väder att springa i än blåsigt. Jag kan bänkpressa, köra aerobics, INTE TRÄNA ALLS, vad fan som helst, men jag springer inte i storm. Okej ibland springer jag i storm, men det ska jag tala om för er att jag njuter minsann inte av det. Så tanken på att skita i det har ju givetvis slagit mig, men så kommer jag ju på det där med att varvet är i övermorgon och att jag inte har sprungit sen i söndags, så då är det ju bara att snöra på sig löparpjuxen och dra iväg.

Jag tar med Johan, för delad olycka har ju ändå lite skadeglädje i sig, tänker jag.

Jag har väntat på det här. Nu är det jag som halsar en flarra kan jang.

Det här med att jag blir en notorisk, systematisk hypokondriker varje gång jag ska springa ett lopp börjar ju tära en del på psyket. Jag vet inte vad som vad längre, vad som hör till hypokondrin och vad som är på riktigt. Jag vaknade imorses och kände mig förkyld. Jag kan nästan svära på att det är på riktigt. Jag har sovit dåligt i veckan och det vet ju ALLA att det genererar i sjukdomar!! Katastrof! Det blir ingefära, C-vitamin och pensionärstidig sänggång ikväll, det säger jag er. Här ska inte kapituleras för något jävla virus.