Man kanske kan ansöka till det där ”spårlöst” eller nåt.

Favorit i repris. Vaknade för tidigt och stämplade in på jobbet 06.22. DOCK överlistade jag mig själv och packade med mig träningskläder till jobbet, och har man väskan bredvid sig i bilen så finns det ju inte på kartan att man åker direkt hem utan att passera gå. Jag tog mig därmed till Actic för att springa lite intervaller. 3-2-1-stegen, mer känt som ”döden” (det är antingen intervallstegen eller bussen, man får ta det lite i sitt sammanhang) blev det, och det var inte förrän jag AV MISSTAG råkade höja hastigheten med ett heltal i sista rundan som jag fattade att jag har hållit på och mesat. Vad fan?! Här går jag omkring och undrar vart mitt psyke har tagit vägen, grubblar över att jag inte blir så där ”antingen-kräks-jag-eller-så-dör-jag”-trött längre, och så beror det på att jag helt enkelt inte vågar försöka. Det är ju skandal!! Vad gör jag åt det här? Snörar på mig skorna och vägrar komma hem innan jag har sprungit två mil? Tvingar upp mig varje morgon klockan fem och springer temporundor innan jobbet? Anlitar en pt och ber om att bli hetsad tills jag gråter, bara det att jag är för utmattad för att gråta så jag istället bara gnyr sådär fjantigt samtidigt som jag ligger i en hög på golvet och funderar på att bosätta mig just på den där fläcken eftersom jag aldrig kommer orka ta mig därifrån? Det här får vi ju bara lösa, mitt psyke och jag. Prata ihop oss och reda ut problemen och ta i hand och gå vidare. Konflikthantering.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s