13 kilometer kärlek.

Herregud så löpsugen jag har varit idag. Trots dålig sömn, sån där trötthet som gör att man känner sig förkyld, och extrem kyla (vilket ju visserligen är en överdrift utan dess like, men det är ju lite så det känns precis efter ett väderomslag när vintern haft ungefär samma temperatur som sommaren) har jag inte gjort annat längtat hem till mina löparskor. Det är något visst med att springa i snö, det gnistrar och biter och alla intryck blir liksom lite lite starkare. Sen är det sådär tungt också, sådär så att man får springa runt och intala sig själv att det är det här som gör en starkare. Att det när våren är här och snön har smält och vindarna blivit lite mildare kommer kännas så himla lätt om man bara kämpar sig igenom vintern. För löpband i all ära, men det det finns ingenting med ett sånt som gör en starkare. Varmare kanske, men inte starkare. Och det vet vi ju allihopa vid det här laget, att vill man bli bättre kan man inte hålla på och göra det sådär himla bekvämt för sig hela tiden. Bit ihop lite nu för fan.

20140113-212926.jpg

Annonser

Det är ju inte utan att man blir lite uppgiven.

Jag var på gymmet idag, jag skulle köra lite härlig söndagsträning med en lika härlig bästis. Innan hon kom dit plågade jag mig själv genom att köra ben en sväng, jag har väl insett under de här längre rundorna nu att det är benen som ger sig först så det är ju bara att träna upp dem igen tänker jag. När jag så satt där i lårcurlen i godan ro och försökte ignorera den där brännande känslan i baksida lår, så fick jag se något i som fick mig att bli så arg att jag kokade. En ung vältränad tjej och hennes kille stod och tittade på och skrattade åt en annan tjej, inte lika ung och vältränad, som kämpade i latsdragen. Det var så att jag nästan blev tårögd, och en del av mig ville bara gå fram och fråga vad det var som var så jävla roligt. Jag vet att det inte alltid känns så lätt att som överviktig gå in på ett gym och känna sig bekväm bland alla supertighta, vältränade muskelberg, vars kost i huvudsak består av kvarg, ägg och proteinpulver. Det är inte alltid bekvämt ens för oss normalviktiga. Det gör mig då så fruktansvärt arg att det finns idiotiska människor som ständigt ska få andra att känna sig sämre, oavsett om det är för att den personen är överviktig, underviktig, svag eller har piplungor. Det finns ingenting som ger en människa rätten att se ner på någon annan. Kan vi inte bara vara snälla mot varandra, hjälpa till och pusha varandra istället för att trycka ner. Och om man nu inte kan det, är det då så jävla svårt att bara sköta sig själv. Jag blir så himla trött ibland. Och ledsen.

Jag kan vara fantastisk.

Johan kom med den briljanta idén att vi skulle äta baileyspaj till efterrätt igår. Det var fantastiskt gott, men det förde ju även med sig att vi gick och la oss med sockerkoma och ont i magen. Det gynnade ju dock dagens löprunda att jag ägnade fredagkvällen med att kolhydratladda, för det gjorde att jag hade energi nog att springa alla 17 kilometrar i en högre hastighet än vad jag sprungit milen på på sistone. Jag var så smart dessutom att jag styrde kosan ut till mamma och pappa, för det finns alltid, utan undantag, mat att äta här så fort jag kommer fram. Det är ju fantastiskt. Både att jag är mätt och att jag var så grym idag. Det får nog bli ett glas vin ikväll, bara för att hylla mig själv litegrann. Man hyllar sig själv alldeles för sällan. Vi borde bli bättre på det, allihopa.

Som Rocky, precis som Rocky.

Jag råkade berätta för mina arbetskamrater igår att jag har sprungit marathon, och att jag i ett ögonblick som enbart kan beskrivas som mycket svagt råkade anmäla mig till Stockholm marathon nu till sommaren. Det skulle jag ju inte ha gjort. Av någon anledning verkade de lite imponerade, rent av förvånade, och det föranleder ju såklart att pressen ökar markant. När jag då sa sisådär en och en halv timme innan hemgång att jag skulle ut och springa efter jobbet så kunde jag ju inte banga sen, även om det ösregnade och var nollgradigt. Jag fick lite fint åka hem, kasta i mig gröt och ge mig ut på en löprunda. Det var ju inte som alla andra rundor, det ska sägas. Det var ösregn, snöblandat regn och snöstorm, och det var ju kanske inte helt bekvämt en endaste gång under hela den där milen, men det gick bättre än på länge. Och jag mindes varför jag älskar att springa i dåliga förhållanden (förutom när det blåser, jag hatar att springa när det blåser). All press bara försvinner. Det finns ingen som kan förvänta sig bra tider och fjäderlätta steg när det ösregnar eller man springer i snömodd. Det är så lätt att hitta känslan då.

Det var inte som cirkeldöden riktigt, mer som att bli cirkeltorterad.

Vi var på cirkel igår, jag och min kille. Jag ville cirkla och han ville bevara husfriden. När vi kom in i salen och räknade efter och fann så många som 17 (normalt är det typ 13) stationer var det väl egentligen ingen av oss som ville cirkla längre, där och då var vi mest närvarande en stund. Men så är uppvärmningen slut och musiken sätts igång och alla andra svettas och stånkar och tar i, och då är det ju inte annat att göra än att köra på själv också. Det var jobbigt, jag kände mig svag. Orkade inte så mycket som jag ville orka och kände att det var lite motigt och så. Det var inte mitt pass igår helt enkelt, med mycket styrka och lite puls, allt det jag är dålig på. Jag hade inte jätteroligt just igår, men jag tänker att vi gör ett nytt försök nästa vecka. Johan har dessutom lovat att vara med igen då, det är ju det bästa av allt.

Om man låtsas att man tävlar mot andra är det lättare att vinna mot sig själv.

Jag var ju inte mest sugen i hela världen på att traska ner till gymmet och köra intervaller efter jobbet, men man kan ju inte bara skita i något som man har kommit överens med sig själv om att man ska göra. Så efter att ha gjort det fundamentala misstaget att varva ner en stund efter komma-hem-efter-jobbet-målet och därför fått köra övertalningskampanjen numero uno så pallrade jag mig iväg. Jag var inte ensam på gymmet, och varje gång jag inte är ensam på gymmet så måste jag vinna över alla andra som råkar vara där just då. Innan jag gick dit, då när jag var mitt uppe i den där övertalningskampanjen, så lovade jag mig själv att jag bara behövde springa sex intervaller. Det är ju inte så bra, det är det inte, men det är ju bättre än ligga-i-soffan-motionen jag hade sysslat med annars. Men så är det ju det där med mitt psyke, och även om jag har tappat kondition så har jag inte lyckats hitta förmågan att inte svara på hets. Blotta närvaron av andra löpbandsmänniskor gjorde alltså att jag orkade mig igenom alla tio intervaller. Jag är nöjd. Jag ska springa lite fortare nästa gång bara.

Det är ju inte utan att det känns lite kämpigt.

Så jag sprang en liten mil på kvällen också, jag tänkte att jag fick passa på att köra dubbla pass när jag ändå var ledig. Det var förstås lika tungt och härligt på kvällen, men med den lilla twisten att jag tydligen satte en eldboll i halsen nånstans efter halva rundan. Jag tänkte ju som vanligt inte låta maghelvetet vinna, så jag sprang klart och sen lite extra ändå och sen kom jag hem och dog i soffan en stund med världens bästa sambo.

Jag tänker mig intervaller ikväll efter jobbet. Jag har inte intervallat på ett tag, det kommer antagligen bli fantastiskt skönt det också.