Hade jag orkat över räcket så hade jag hoppat från älvsborgsbron bara för att få svalka mig.

I år var inte året man skulle ha ett tidigt startnummer. Jag startade 13 minuter efter eliten, och även om det var något visst med att få springa samtidigt som de allra bästa, så innebar det också att jag hann i mål innan det blev molnigt och regn. Jag fick springa 21097 meter i stekande sol och typ en miljard plusgrader. Det var lite ljummet kan man säga. Tungt. Det var, sammanfattningsvis, rent vidrigt och jag hade inte roligt en enda gång. Det tog mig fyra km innan jag började fundera på att bryta, sju km innan jag bestämde mig, och ytterligare tre km tills jag bestämde mig för att ge det en chans ändå. Jag kunde ju springa långsamt, dricka vatten vid alla vätskestationer och ta vägen igenom alla vattenspridare. Så jag höll ut lite till, och på avenyn fick jag fina hejarop som tog mig hela vägen till götaplatsen, där stod Anna och Anton och ropade, så då orkade jag lite till. Efter tortyren på Vasagatan så spänstade (smått överdrivet möjligtvis) jag upp för backen på övre husar, och där stod syrran med familjen och min alldeles egna materialare och hejade. Det (ihop med druvsockret som Johan så fint tryckte ner i handen på mig) bar mig hela vägen in i mål, 1 h 49min och åtta sekunder senare. Såhär i efterhand är jag nöjd med både tid och genomförande, och jag är glad att jag pushade mig själv istället för att bryta. Grillbuffén och vinet hade inte varit lika gott då.

20130518-220258.jpg

Sambosar.

Alarmet ringde kl sju igår, så jag gick upp, svidade om och gick ut och sprang en mil. Det var tungt och jobbigt och allergiskt, men det gick ändå på under 49 min så det var ju bra. Sen åt jag en extra stor frukost innan våra fina päron och Hulken kom och hjälpte oss med flyttlassen (det var något om att vi till varje pris ville undvika ett blodsockerfall på mig). Det tog fem timmar, sen var vi klara. Ihopflyttade. Dock ihopflyttade utan säng, det här med första maj gjorde att leveransen fick vänta tills idag, så det blev till att sova första natten i lägenheten på en luftmadrass. ”Sova”. Det var trångt, obekvämt och genererade i ca sex timmars vila. Jag tror jag slumrade till någon gång vid halvfem, men hela dagen har varit ett konstant kämpande mot tunga ögonlock. Det blev ingen träning idag, just därför. Sängen har dock kommit nu, så jag ska däcka lite fint och inte vakna förrän halvsju. Godnatt.

Vissa människor gör helt enkelt att man mår bättre, bara genom sin närvaro.

Av diverse anledningar var jag i stort sett gråtfärdig när jag klev in på gymmet igår kväll. Gick och tog mig en cykel i spinningsalen, lyckades spilla ut desinfektionsmedel på golvet och insåg att jag glömt min vattenflaska. Det blev inte bättre alltså. Men så in kom Andreas med all sin värme och sitt lugn, småpratade lite, och frågade sen om han skulle vara snäll idag. ”Nej, var stenhård”, svarade jag, och insåg att jag nog skulle få chansen att ta ut varenda aggression jag hade i kroppen på det där spinningpasset. Det fick jag såklart. Andreas var lika fantastisk som alltid, på något sätt lyckades han hetsa utan att göra mig ännu mer arg, och jag var helt slut när jag gick av den där cykeln 60 minuter senare. Dagar som igår är de där passen guld värda, det är som att kroppen orkar hur mycket som helst när tankarna rensas.

Idag är det vilodag, jag jobbar 8-23.30 så jag slipper flyttkaoset och lämnar finliret till min blivande sambo. Imorgon går flyttlasset, äntligen.

Vid vissa speciella tillfällen kan jag erkänna att det kanske eventuellt är bra med vila.

Jag har hämtat mig litegrann nu. Inte tränat på två dagar och insett hur bra det var att bli mosad sådär. Igår jobbade jag dygn så när jag gick av imorses åkte jag hem och svidade om, sen cyklade jag ner till gymmet och körde intervaller. Tio enminutare med 30 sekunders stående vila emellan, och trots att jag knappt har sovit inatt så höll jag mig på bandet och utmanade med tempot.

Hem, käka lunch och sen powernap en stund, mest för att bli människa igen. Sen tog vi tag med det där med flyttpackning igen, höll på att dö tristessdöden, lyckades undkomma ändå och har nu käkat en (alldeles för liten, med tanke på att min mage är ett bottenlöst hål idag) portion gröt. Jag ska ta en pwo också, tagga till ordentligt och så ska jag träffa Mia på gymmet. Svettigt och funktionellt, det är det vi har bestämt. Och glatt humör, men det brukar liksom komma automatiskt för oss,

Upp som en sol, ner som en pannkaka.

Om jag var superwoman igår så liknade jag väl mer hennes avdankade kusin imorses. Jag mötte Mia vid wienerbageriet kl sju, och sen tog vi oss runt morgonmilen tillsammans. Det gick inte särskilt fort och det var lite besvärligt ibland, mest med tanke på att jag hade svårt att lyfta fötterna från marken, men sällskapet var fantastiskt och löpning är ju faktiskt den bästa tänkbara starten på dagen.

Nu försöker jag tagga till för 75 minuter spinning. Tänker att jag kör på idag och tränar något roligt imorgon förmiddag, för sen ska jag till Pelle imorgon kväll. Jag är nervös. Jag har ont. Det kommer ju bli helt fruktansvärt. Jag får väl se det som en utmaning helg enkelt, jag brukar ju kunna bita ihop om det finns en utmaning.

Man kommer liksom inte hur långt som helst på lite kaffe.

Det frustrerande i att sitta på en jättebra föreläsning men vara så trött att det är fysiskt omöjligt att hålla ögonen öppna.
Jag kom hem, satte in två plåtar med knäckebröd i ugnen och gick och powernapade i en halvtimme, och nu är jag lite, lite mindre trött. Snart kommer Johan hem och sen ikväll får vi middagssällskap av Fia och Niklas. Färsfyllda paprikor blir det minsann, tänker att det ju kan bli en bra uppladdning för löprundan imorgon bitti. Nu får det vara slutvilat.