Jag känner mig ändå fantastiskt förståndig nu för tiden.

Jag började jobba igår efter vad som kändes som en fyra veckor lång lördag. Kom undan med blotta förskräckelsen kan jag tro. Hade massor att göra såklart (eftersom det alltid finns massor att göra på mitt jobb) men lyckades hålla mig till att bara jobba över en halvtimme. Jag ska sköta det där nu. Inte hålla på och slita ihjäl mig och böja mig baklänges för att komma hem och vara ett vrak på kvällarna.

Så när jag då slutade igår och tog promenaden hem (har börjat med det nu tänkte jag, blir ett fint sätt att koppla bort jobbet tills dess jag kommit hem) hade jag tillräckligt mycket ork för att cykla bort till gymmet. Jag ställde mig på höga-knän-crosstrainern (har ingen aning om vad en sådan heter egentligen) först, men eftersom jag höll på att kräkas av uttråkadhet så tog jag mig vidare till löpbandet och testade lite 1-minutsintervaller. Första gången på en miljard år, så mitt nya förnuftiga jag tänkte så smått att det är bättre att springa på lägre hastighet och orka alla än att få hyperventilera efter första. Det kändes bra faktiskt, lite ont i den där berömda baksidan hade jag ju, men det var ju inget att kliva av för direkt.

Idag kanske jag vilar. Eller så kör jag funktionell styrka tills jag dör litegrann. Vi får se lite.

Annonser

Nä men om man skulle ta och tänka på refrängen då.

Jag känner mig som hundra år. Råkade i ett mycket svagt ögonblick lova systersonen att vi kunde åka ”airboats” på Skara Sommarland, en åkattraktion som såhär i efterhand inte var alls särskilt attraherande. Det gick runt, runt, runt, och det har sedan dess vänt sig ungefär lika mycket i min mage. När Johan och Tim sedan levde loppan i vattenparken provade jag lyckan bland chokladhjulen. Har ikväll ätit min 94 riksdaler dyra, helt normalstora toblerone och glatt mig åt tanken av att jag måste ha oändligt mycket tur i kärlek.

10-åringen i fokus verkar åtminstone ha haft en bra dag. Sommarland, tacobuffé, världens största glass, Transformers 2 och choklad verkar vara ett vinnande koncept. Jag är helt slut dock, är för gammal för sånt här.

Jag kanske frågar honom igen på fredag, han kan ju ha ändrat sig då.

Det är märkligt det där med semester, att man har så mycket tid men så lite ork. Man är slö när man vaknar, slö mitt på dagen och slö på kvällen. Det är lite så att jag längtar tillbaka till jobbet nu enbart för att få lite jävla energi. Jag kan inte vara såhär ineffektiv utan att bli deppig och vilja ägna större delen av dagen till att slå huvudet i en vägg. Efter två timmars tjatande på Johan om att han skulle följa med till gymmet fick han nog och sa ”JAG FÖLJER INTE MED!! STICK IVÄG NU ANNARS SLÅR JAG IHJÄL DIG!! (Det fattar ju vem som helst att han inte skulle klara av, jag är mycket starkare än honom, men det fyllde ju sitt syfte).

Det blev ett pass funktionell styrka, jag gick igenom hela kroppen med tolv tabator, sen orkade jag knappt ta mig upp för trapporna till lägenheten. Perfekt! Jag ÄLSKAR när kroppen är helt slut och det rinner svett överallt och folk tar omvägar runt en på Ica eftersom man alltid, utan undantag, går dit efter träningen när håret ligger klistrat i ansiktet och kläderna är en nyans mörkare än de var när man tog på sig dem.

Imorgon hinns det inte med någon träning, det blir sommarland med en 30-åring och en 10-åring istället. Vet inte riktigt vem jag måste hålla mest koll på men det blir väl ett träningspass i sig kan jag tro.

IMG_2360.JPG

Efter en påminnelse kom jag ihåg att jag har en blogg. Den har ju hjälpt mig förut tänker jag.

Det är ju fantastiskt egentligen, hur en person som för två år sedan var i maratonform vid det här laget, nu knappt orkar springa en mil utan pipig andning och ont i benen. Men jag har ju alltid (fast det var väl inte helt sant iofs) gillat utmaningar, så för hösten får det väl bli att hitta tillbaka till någon slags grundform där man åtminstone kan kuta runt lila milen utan att få självmordstankar. Bloggen kanske kan hjälpa mig på traven tänker jag, det är ju liksom rent pinsamt att skriva en träningsblogg om man aldrig tränar, så nu får det väl bli aktivitet utan dess like här.

Jag tränade idag till exempel. Sprang 7,3 km. Jag fick magras efter dryga 5 km och förbannade all typ av träning där man inte har omedelbar tillgång till toalett, men efter några timmars distans inser jag ju att jag snart kommer snöra på mig de där skorna igen. Jag kan inte hjälpa det. Jag älskar ju skiten (alltså..ja, löpningen. Men ja, ni fattar).