Jag håller på att drunkna i ett hav av muffins, kanelbullar och småkakor.

Jag har inte bloggat den här veckan. Det har liksom inte känts så lockande helt enkelt. Jag har varit stressad, energilös och inte alls positiv, och det är ju lite trökigt att dela med sig av det klart. Så. Jag har inte bloggat eller överhuvudtaget gjort något som kan liknas vid ett måste. Jag har bakat konstant i tre dagar och idag sa mitt kakmonster till sambo att jag inte kan fortsätta såhär. Han kommer bli tjock då. Jag får väl baka sockerfritt istället tänker jag, då lär han ju inte vara lika snabb på att äta upp det.

Igår kväll var jag ute på årets första riktiga höstrunda. Jag bara sprang och sprang, och det var som om jag hade hur mycket som helst inom mig som bara ville ut. 16 km kom jag, och hade det inte varit för att min kropp just nu är ovan vid den belastningen (vilket gjorde att jag fick ont i höft/knä) så hade jag kunnat springa en mil till. Utan problem. Jag hittade den där känslan igen kan man säga, känslan av att löpningen finns till enbart för att man ska njuta av den. Det är en fantastisk känsla och jag har saknat den så mycket att det värker i kroppen.

20130919-222921.jpg

Annonser

Det är inte idag jag sprider glädje direkt, återkom gärna någon annan dag

Det är, av diverse anledningar, med tunga steg jag promenerar till jobbet idag. Jag är just nu precis en sån person alla älskar att jobba med, trött håglös och med en oförmåga att tänka en enda positiv tanke överhuvudtaget. Som pricken över iiit ska jag jobba ett dygn. Av diverse anledningar, men främst för att jag var så trött att jag mest mådde illa, tränade jag ingenting igår. Men tänk att jag har fortfarande träningsvärk sen i onsdags så det hör kanske inte så mycket. Jag kanske är bra ändå.

När man redan i första övningen längtar efter avslutningen vet man att man slarvat med sommarträningen

Jag följde upp den där löprundan med ett litet cirkelpass nu på eftermiddagen. Även idag ackompanjerad av Tommy, äntrade jag gruppträningssalen full av självförtroende och med huvudet högt. Med handen på hjärtat var det väl inte alls så. I själva verket kände jag mig trött och håglös, inte alls sugen på att bli hetsad två varv runt en bana med fullkomligt vidriga övningar, den ena jobbigare än den andra. Tommy var ju inte mycket till energiknippe han heller, så det övergick ju ganska snabbt från hetsstämning till ”skit-i-allt-nu-överlever-vi-det-här”-pepp. Det är inte alls såhär jag minns cirkelpassen. Jag har för mig att jag tyckte de var jätteroliga förut. Att jag av någon outgrundlig anledning längtade efter dem och ständigt önskade övningar som skulle göra passen jobbigare än vad de redan var. Är det i såna här lägen man skyller på tillfällig sinnesförvirring eller var jag bara rakt uppochner dum i huvudet?

Hursomhelst så överlevde jag det där passet och jag tror bestämt att jag har bokat in mig till nästa vecka igen. Jag fattar ingenting.

Hunger står för det mesta i mitt liv, både positivt och negativt.

Efter en del om och men och velande fram och tillbaka tog jag mig ut och sprang imorses. Eller ja, det var imorses när jag började fundera på det, man kan nog i ärlighetens namn säga att det var förmiddag när jag väl gjorde slag i saken. Som framgått tidigare i den här bloggen är jag ju ett fan av träning innan frukost, men det finns ju en ganska hårfin gräns mellan att vara lite jag-har-inte-ätit-sen-igår-kväll-hungrig och bara allmänt vrålhungrig. Jag märkte efter sisådär tre km att jag var det sistnämnda, och det var ju inte utan att jag förbannade mig själv lite för att jag velat så innan kom iväg. Men å andra sidan, är Madde hungrig vill Madde komma hem och äta, och det resulterade i att jag äntligen är tillbaka under 50-sträcket igen. Eller så var det det faktum att en av ungdomarna på jobbet igår frågade mig hur snabbt jag springer milen, och jag sa ”typ femtio”. Man kan ju inte hålla på och ljuga för ungdomar liksom, det var ju bara att bita ihop och springa lite fortare.

20130911-161851.jpg

Jaja men man kan väl ändra sig?

Jag vet inte men jag kanske är tillbaka. Jag kanske bara hade en paus och ville testa något annat och ”leka av mig lite”. Är det inte så man säger?
I vilket fall så kanske jag är tillbaka. Träning är roligast i världen igen. Johan är också ganska rolig, men inte lika rolig som sin mustasch. Det är hursomhelst roligare att skriva om träning på en träningsblogg än på en blogg som handlar om just ingenting. Det var bara det jag ville. Vi hörs imorgon.