Jag blir sådär trotsig när kroppen bara vill ge upp. Någon jävla fason får det väl ändå vara.

Jag hängde med min svåger upp till berget i lördags, vi skulle springa långpass. Samuel, som sprang Lidingö förrförra helgen, tyckte att det var en bra idé att springa lila+gröna milen. Jag, som lagt på mig åtta kg och inte sprungit två mil sen Göteborgsvarvet, tyckte att gröna milen+ en behaglig stretch hade varit mer passande. Trots det hörde jag mig själv svara ”det blir skitbra” så fort jag kunde innan jag hann ångra mig och var tvungen att svälja den lilla stolthet jag har kvar. Så vi gav oss av, glada i hågen med solen i ögonen, jag flåsandes och Samuel oberört småpratandes bredvid. Lila milen är ju som bekant fyra km balans mellan backar och raksträckor, följt av sex km ren och skär ångest. Det finns inte en plan sträcka. Efter första milen passerade vi starten igen, och där blev jag genast oproportionerligt trött. Skitstel i höftböjarna, stum i vaderna och fullt med mjölksyra i låren. Det var fantastiskt roligt att springa långpass med andra ord.

Igår gav jag mig ut på en ”lättare jogg”, vilket innebar att jag höll ett tempo som innebar att min arbetskamrats hund tydligen skulle kunna gå ikapp mig (det ska tilläggas att hunden visserligen ”går väldigt fort”). Det var en mil av att inse att jag visst inte återhämtar mig lika snabbt som förut.

Idag satte jag mig på cykeln och dog spinningdöden igen, och eftersom Andreas tydligen blir mer och mer taggad för varje vecka så innebär det att passet blir mer och mer kräkjobbigt. I mitten för nånstans ville jag mest bara smälta ner och förtvina in i min egen svettpöl, men jag bet ihop och körde lite hårdare istället. Det är huvudet som bestämmer, inte kroppen. Det är viktigt att komma ihåg det.

Just därför har jag bestämt mig för att springa maraton nästa år. Det får liksom vara bra med det här mesandet nu.

Annonser

Man måste hitta det där som gör att man växer, sen är det bara att fortsätta göra just det.

Jag vet jag vet, jag har tjatat om det i oändlighet, men det är ju lite grejen med den där Andreas och hans spinningpass. De är fantastiska. Både Andreas och passen. Igår kväll var inget undantag, det var sådär svinaktigt jobbigt att det känns ända in i själen, och det är något visst med att ta i tills man inte har någon känsel kvar. Man lär sig saker om sig själv i det där gränslandet mellan smärta och avdomnande. Det kändes som om jag blev lite starkare där, och som att det där som inte riktigt fungerar i mitt liv nu kommer att ordna sig snart. Det är alltså inte bara ett spinningpass det där, det är terapi.

Helt slut i kroppen trodde jag att jag skulle däcka hur lätt som helst, men vid ett låg jag fortfarande klarvaken. Klockan fyra hade jag somnat, men vaknade lite fint och sen en halvtimme senare stapplade Johan in genom dörren. Han skulle vara på jobbet så medan jag sträckte mig efter första bästa vassa föremål så mumlade han något om ryggskott, vilket ju var skönt för mig (som slapp slå ihjäl diverse inbrottstjuvar) men inte lika mycket för honom. Efter lite zon-salva och tycka-synd-om fick jag ett ”grattis”. Det syftade till att jag alldeles idag har stått ut med johan i ett helt år. sen sa han att han ville vara ihop i fyrtio år till, vilket fick mig att fundera på om han då tänkt lämna mig för en yngre förmåga när han fyllt 69. ”Femtio år då, sen borde jag la va dö ändå?”, och den revideringen gjorde mig väl mest fundersam över om jag borde lämna honom för en yngre förmåga redan nu.

Någon gång vid sex lyckades jag somna lite igen, och det var ju fantastiskt härligt det klart. Jag bokade tvättid när jag vaknade. Grattis.

Jag håller på att drunkna i ett hav av muffins, kanelbullar och småkakor.

Jag har inte bloggat den här veckan. Det har liksom inte känts så lockande helt enkelt. Jag har varit stressad, energilös och inte alls positiv, och det är ju lite trökigt att dela med sig av det klart. Så. Jag har inte bloggat eller överhuvudtaget gjort något som kan liknas vid ett måste. Jag har bakat konstant i tre dagar och idag sa mitt kakmonster till sambo att jag inte kan fortsätta såhär. Han kommer bli tjock då. Jag får väl baka sockerfritt istället tänker jag, då lär han ju inte vara lika snabb på att äta upp det.

Igår kväll var jag ute på årets första riktiga höstrunda. Jag bara sprang och sprang, och det var som om jag hade hur mycket som helst inom mig som bara ville ut. 16 km kom jag, och hade det inte varit för att min kropp just nu är ovan vid den belastningen (vilket gjorde att jag fick ont i höft/knä) så hade jag kunnat springa en mil till. Utan problem. Jag hittade den där känslan igen kan man säga, känslan av att löpningen finns till enbart för att man ska njuta av den. Det är en fantastisk känsla och jag har saknat den så mycket att det värker i kroppen.

20130919-222921.jpg

Det är inte idag jag sprider glädje direkt, återkom gärna någon annan dag

Det är, av diverse anledningar, med tunga steg jag promenerar till jobbet idag. Jag är just nu precis en sån person alla älskar att jobba med, trött håglös och med en oförmåga att tänka en enda positiv tanke överhuvudtaget. Som pricken över iiit ska jag jobba ett dygn. Av diverse anledningar, men främst för att jag var så trött att jag mest mådde illa, tränade jag ingenting igår. Men tänk att jag har fortfarande träningsvärk sen i onsdags så det hör kanske inte så mycket. Jag kanske är bra ändå.

Hunger står för det mesta i mitt liv, både positivt och negativt.

Efter en del om och men och velande fram och tillbaka tog jag mig ut och sprang imorses. Eller ja, det var imorses när jag började fundera på det, man kan nog i ärlighetens namn säga att det var förmiddag när jag väl gjorde slag i saken. Som framgått tidigare i den här bloggen är jag ju ett fan av träning innan frukost, men det finns ju en ganska hårfin gräns mellan att vara lite jag-har-inte-ätit-sen-igår-kväll-hungrig och bara allmänt vrålhungrig. Jag märkte efter sisådär tre km att jag var det sistnämnda, och det var ju inte utan att jag förbannade mig själv lite för att jag velat så innan kom iväg. Men å andra sidan, är Madde hungrig vill Madde komma hem och äta, och det resulterade i att jag äntligen är tillbaka under 50-sträcket igen. Eller så var det det faktum att en av ungdomarna på jobbet igår frågade mig hur snabbt jag springer milen, och jag sa ”typ femtio”. Man kan ju inte hålla på och ljuga för ungdomar liksom, det var ju bara att bita ihop och springa lite fortare.

20130911-161851.jpg

Och så var det med den saken.

Jag var på vårdcentralen idag. Efter ett drygt år med höftsmärtor och sömnlösa nätter har det till slut satt sig i knät också, så jag kände att det var dags att sluta spekulera och istället fråga någon som vet. Efter två halvmaror och en hel kände jag att det inte är värt att ha ont längre, vad nu den som vet än säger. Den som vet kände och klämde och tryckte, och sen sa hon att jag har inflammation i slemkuddarna i höftet/sätet. ”Vad bra”, tänkte jag, ”hit med lite piller så ringer jag om två veckor ifall jag fortfarande känner av det”. Jag hann inte riktigt säga det innan hon fortsatte med att förklara att det tar väldigt lång tid innan det går över, ifall det nu gör det, det var inte heller helt säkert tydligen. ”Oj, en hel månad”, tänkte jag, innan hon som vet konstaterade att hon aldrig träffat någon som har blivit av med det på mindre än ett halvår. Om jag inte visste bättre (vilket jag ju sällan gör) så kan jag svära på att jag hörde en utmaning. I vilket fall så gick jag därifrån med ett recept på diklofenak och en uppmaning om att ringa sjukgymnasten. Imorgon bitti ska jag göra precis just det, och sen ska jag göra som jag blir tillsagd (av sjukgymnasten då givetvis, för att undvika eventuella missförstånd här). Förhoppningsvis innebär det att jag i framtiden kan få ta en löprunda, helt utan att känna smärta. Det har inte inträffat på över ett år, och det mina vänner, det är mitt nya mål.

Jag har liksom inte träffat mig på ett tag. Alla vet ju att det är viktigt med kvalitetstid.

Jag har träningsvärk i hela kroppen. Löprundor, spinningpass och diverse funktionella styrkepass har liksom satt sina spår. Min och Mias lilla lufspromenad igår kväll fick styras om till parkbänkshäng för att jag var för trött i benen. Det är så det kan bli ibland. I vilket fall som helst så ser det ut att bli ännu mer funktionell träning i eftermiddag. Och sen efter det, bara för att jag har en ledig kväll och det regnar, så ska jag inte sätta min fot utanför dörren mer ikväll. Bara vara hemma, umgås med mig.