Det är inte idag jag sprider glädje direkt, återkom gärna någon annan dag

Det är, av diverse anledningar, med tunga steg jag promenerar till jobbet idag. Jag är just nu precis en sån person alla älskar att jobba med, trött håglös och med en oförmåga att tänka en enda positiv tanke överhuvudtaget. Som pricken över iiit ska jag jobba ett dygn. Av diverse anledningar, men främst för att jag var så trött att jag mest mådde illa, tränade jag ingenting igår. Men tänk att jag har fortfarande träningsvärk sen i onsdags så det hör kanske inte så mycket. Jag kanske är bra ändå.

Annonser

Det har väl typ liksom legat i luften ett tag, men det är ju som med det där berömda plåstret, tänker jag.

Min uppdateringstakt här för tillfället är ju ungefär lika frekvent som mina dopp under badsäsongen, jag är väl medveten om det. Det är bara det att den här bloggen skapades av en galen träningsnarkoman vars främsta mål var att komma över mållinjen på Berlin maraton, med ett leende på läpparna och en känsla av att vara oövervinnelig. Och det blev så. Det var helt fantastiskt och jag älskade varje steg. Vägen dit var upp och ner, det var smärta och bit ihop och det var träningspass lika härliga som den ljuvligaste sommardag, men det som är gemensamt för alltihop är att det var förra året. Det var en satsning och det blev bättre än jag nånsin kunnat drömma om, men det är inte synonymt med resten av livet, även om jag kanske trodde det då.

Som en märklig slump hände en massa annat precis efter att den där maratondrömmen var uppfylld. Jag blev kär och jag fick ett fast jobb på ett ställe där svett och kosttillskott inte var det viktigaste av allt, och någonstans mitt i allt det där så ändrades mina prioriteringar. Det har varit en ganska omtumlande process och den här våren har varit en konstant jakt på förra årets resultat, men med en ovilja att göra samma uppoffringar. Jag har så smått börjat inse att jag inte tycker att det är värt det längre, de tidiga morgnarna, den strikta kosthållningen och de dubbla träningspassen. Det finns så mycket annat som jag vill lägga min tid på, saker som ger mig mer utifrån där jag är idag. Därmed inte sagt att jag har slutat träna, herregud, men istället för att ånga på som en elitidrottare har jag dragit ner till 6-7 pass/vecka. Lite som normala människor gör. Jag trodde aldrig jag skulle degradera träningen till ”inte viktigast”, men faktum är att jag känner mig oväntad nöjd över det. Sju kilo tyngre, och glad i själen. Jag tycker om löprundor utan klocka, vin på fredagar och tid till annat.

Träningen är liksom inte vägen till målet längre, den är någonting som bara finns med. Den är lustfylld och på mina premisser, och jag har slutat trixa och böja mig baklänges för att hinna med den. Ibland kör jag tre pass på en dag, ibland inga alls under flera dagar i rad.

Om jag ska ha en blogg som heter ”i huvudet på en träningsnarkoman”, så ska jag brinna för träningen på ett sätt som gör att jag gärna försakar andra saker. Det ska inte kännas som att jag gör uppoffringar och det ska inte vara svårt. Det är inte så längre, och bloggen hänger mest med som ett dåligt samvete över alla träningspass jag borde ha genomfört om jag var som förut.

Var sak har sin tid, liksom.

Så vad jag ville ha sagt var väl ungefär något i stil med att det slutar här. Eftersom jag älskar att skriva är risken ganska överhängande att jag dyker upp någon annanstans, tills dess finns jag på Instagram (madlin86) och Twitter (madlin86).

Och så var det med den saken.

Jag var på vårdcentralen idag. Efter ett drygt år med höftsmärtor och sömnlösa nätter har det till slut satt sig i knät också, så jag kände att det var dags att sluta spekulera och istället fråga någon som vet. Efter två halvmaror och en hel kände jag att det inte är värt att ha ont längre, vad nu den som vet än säger. Den som vet kände och klämde och tryckte, och sen sa hon att jag har inflammation i slemkuddarna i höftet/sätet. ”Vad bra”, tänkte jag, ”hit med lite piller så ringer jag om två veckor ifall jag fortfarande känner av det”. Jag hann inte riktigt säga det innan hon fortsatte med att förklara att det tar väldigt lång tid innan det går över, ifall det nu gör det, det var inte heller helt säkert tydligen. ”Oj, en hel månad”, tänkte jag, innan hon som vet konstaterade att hon aldrig träffat någon som har blivit av med det på mindre än ett halvår. Om jag inte visste bättre (vilket jag ju sällan gör) så kan jag svära på att jag hörde en utmaning. I vilket fall så gick jag därifrån med ett recept på diklofenak och en uppmaning om att ringa sjukgymnasten. Imorgon bitti ska jag göra precis just det, och sen ska jag göra som jag blir tillsagd (av sjukgymnasten då givetvis, för att undvika eventuella missförstånd här). Förhoppningsvis innebär det att jag i framtiden kan få ta en löprunda, helt utan att känna smärta. Det har inte inträffat på över ett år, och det mina vänner, det är mitt nya mål.

Jo men jag tycker faktiskt en del synd om mig själv idag.

Jag vaknade igår med en huvudvärk utom denna värld. Låg i soffan hela förmiddagen och försökte röra huvudet i så liten utsträckning som möjligt, tills jag till sist insåg att jag inte skulle kunna jobba på kvällen. Var tvungen att gå in på ett möte mitt på dagen så jag tog mig igenom det, åkte förbi kvantum på vägen hem och yrade ner lite ätbart i korgen, och sen kom jag hem och slocknade i sängen. Med avbrott för matpauser har jag i stort sett blivit kvar där sen dess. Det är som att någon har slagit mig i huvudet, jag kan knappt hålla ögonen öppna och om jag rör huvudet för fort så dunkar det. Men såhär kan det ju inte få hålla på så jag ska gå till jobbet om en timme, och det känns lite som att det kan bära eller brista det här. Vi får hålla tummarna helt enkelt. Snälla ungdomar ikväll, tack.

Ja men jag var ju på gymmet iaf, fick känna ”atmosfären” om inte annat.

Jo men jag överlevde magsjukan. Och febern. Och jag var på jobbet en stund igår, med orden ”nej men jag smittar inte”. Och jag kan ju ändå hänvisa till min högst vetenskapliga undersökning, där Johan som enda respondent bekräftade detta. Han var med mig hela dagen i onsdags och är fortfarande inte sjuk. Han hävdar att han är immun, jag menar på att jag ju faktiskt bara var ”sjuk”. Febern var borta igår och jag såg givetvis fram emot ett par härliga träningspass idag, liksom för att ta igen de jag missade i onsdags och torsdags. Jag stötte ju dock på patrull när Johan med sitt tjafs om att man minsann ska vänta med att träna i minst TVÅ DAGAR efter man har haft feber, motsade sig träning överhuvudtaget. Har ni hört något så befängt? Det hade inte jag heller, men jag lyckades lura till mig en lättare joggrunda imorses och ett lika lätt styrkepass i eftermiddag i alla fall. Jag hade min fina Mia med mig på båda passen, så inte nog med att jag fick träna, jag fick ta igen lite missad kvalitetstid också.

Imorgon får det vara färdigtjafsat dock, såhär kan man ju inte hålla på för evigt. Det blir crossfit med Mia och Hanna på morgonen. Stenhårt blir det. Ingen jävla pardon, så att säga.

Lägligt nog bokade jag in ett benpass med Anna på lördag. Vi kan ju hoppas att träningsvärken gått över tills dess.

Jamen alltså jag överlevde igår, det gjorde jag. Men det var hopprep, K-bell swings, battle ropes, plankan, stakmaskin och diverse magövningar i en fin härlig röra, och efteråt ville vi mest dö litegrann. Men gött ändå, mer sånt.

Idag drog jag med Johan ut på dn morgonrunda, och det var som att jag inte har sprungit förut, nånsin. Det var så jobbigt. Kroppen är helt sönder efter helgens träning, jag är trött, lite frusen och under intrycket att min träningsvärk aldrig nånsin kommer att gå över. Så med den känslan försöker jag ladda inför cirkeln kl 17. Jag är glad om jag fixar uppvärmningen. Men ni vet ju hur det är, för varje skitpass…