Lite vilja bara så ordnar det sig alltid.

Okej så det blev inga två mil, men väl 16 km i ett tempo som till och med Madde 1.0 skulle vara tillfreds med. Jag tog ut mig tills det inte fanns något mer att ta ut, och jag utmanade gång på gång på gång. Hemligheten var tydligen att springa på en bilväg. Ni förstår att fördelarna med att springa på en bilväg är att oavsett hur mycket möte man får är det ingen som hör en. Och fördelen med att ingen hör en när man springer är att man kan låta som att man är döende utan att behöva bekymra sig för att någon jävel ringer ambulans innan man har sprungit klart. Så jag lät, och jag sprang klart. Sen störtade jag in hos mamma och pappa, slängde mig så där dramatiskt på golvet och skrek ”VATTEN” så högt jag kunde. Så som man gör när man har kämpat på trots att man trott att man inte kommer orka. När man har varit på väg att vika ner sig men sen kommit på att man aldrig blir bättre om man håller på och ger upp hela tiden så fort det blir lite jobbigt. Det var obekvämt att springa idag, obekvämt och helt jävla fantastiskt.

Man kanske kan ansöka till det där ”spårlöst” eller nåt.

Favorit i repris. Vaknade för tidigt och stämplade in på jobbet 06.22. DOCK överlistade jag mig själv och packade med mig träningskläder till jobbet, och har man väskan bredvid sig i bilen så finns det ju inte på kartan att man åker direkt hem utan att passera gå. Jag tog mig därmed till Actic för att springa lite intervaller. 3-2-1-stegen, mer känt som ”döden” (det är antingen intervallstegen eller bussen, man får ta det lite i sitt sammanhang) blev det, och det var inte förrän jag AV MISSTAG råkade höja hastigheten med ett heltal i sista rundan som jag fattade att jag har hållit på och mesat. Vad fan?! Här går jag omkring och undrar vart mitt psyke har tagit vägen, grubblar över att jag inte blir så där ”antingen-kräks-jag-eller-så-dör-jag”-trött längre, och så beror det på att jag helt enkelt inte vågar försöka. Det är ju skandal!! Vad gör jag åt det här? Snörar på mig skorna och vägrar komma hem innan jag har sprungit två mil? Tvingar upp mig varje morgon klockan fem och springer temporundor innan jobbet? Anlitar en pt och ber om att bli hetsad tills jag gråter, bara det att jag är för utmattad för att gråta så jag istället bara gnyr sådär fjantigt samtidigt som jag ligger i en hög på golvet och funderar på att bosätta mig just på den där fläcken eftersom jag aldrig kommer orka ta mig därifrån? Det här får vi ju bara lösa, mitt psyke och jag. Prata ihop oss och reda ut problemen och ta i hand och gå vidare. Konflikthantering.

Grattis på fettisdagen!

Eftersom jag av någon outgrundlig anledning vaknade kl 04.20 igår, inte kunde somna om och följaktligen var på jobbet tretton minuter över sex, så var jag ganska trött när jag kom hem (läs: helt väck). Jag tänkte att jag skulle vara smart och ta en powernap innan spinningen, men så blev det ju sådär som det blir ibland med powernaps. It backfired. Man kan inte veta det innan, det är alltid en chansning det där, ibland vaknar man upp och känner sig som Hacke Hackspett på amfetamin och andra gånger är man lika med i matchen som jag kan tänka mig att Ior är efter en dos Zolpidem. Igår inträffade alltså det sistnämnda, vilket ledde till att jag, utan att jag egentligen fattade det själv, struntade i att åka och träna. Jag tog tillbaka kommandot idag dock, ställde klockan på 5 och hurtade ut och gick. Som om inte det var nog (när är det nånsin nog) så körde jag ett cirkelpass med min vältränade arbetskamrat A-S efter jobbet. Hon är lika knäpp i huvudet som jag är vad det gäller att lyssna på kroppen och bara köra på, så det leder ju givetvis till att vi mest triggar varandra till att bli ännu mer dumma i huvudet. Fantastiskt det där.

Givetvis har jag ätit en semla idag. Jag fick en på jobbet, och ungefär så lätt är det ju att få mig att sälja min själ och lova att stanna kvar där tills jag dör.

Jag måste verkligen gå i terapi för det där.

Precis som med alla andra svagheter jag har skyller jag gärna det här på min sambo. Det ligger så nära till hands, liksom.

När jag inte tränar är jag ganska bra på att hålla kosten. När jag tränar äter jag semlor (hemmagjorda, givetvis, jag skulle vilja påstå att de även kalorimässigt sopar banan med de där köpta) till mellanmål. Slå upp ordet tajming i en ordbok (ja eller googla då, jag antar att ordboksanvändandet har minskat drastiskt sen det där ”internet” uppfanns) och du får med all sannolikhet se en bild på mig. Från och med nu ska jag lyckas med både träning och kost, samtidigt. Förutom på tisdag då, det är ju semledagen på tisdag. Röd dag i min almanacka. Dessvärre är det inte det i min chefs almanacka, så jag får väl snällt pallra mig till jobbet ändå (de skulle visst servera semlor på morgonfikat, hade ju varit farligt nära sjukskrivning annars).

Men ja, jag har tränat fem pass den här veckan. Och det är ju bra för någon som försöker hitta tillbaka till känslan utan att kliva över gränsen till besatthet. Nästa vecka ska jag köra fem pass till, lite hårdare givetvis.

Att fettisdagen inte är en röd dag än är ju SKANDAL!!

Power, spinning, challenge, spinning, semla, och imorgon spinning igen. Bra vecka minsann. Mest tack vare den där semlan givetvis, det är ju fantastiskt det där att man kan köpa ingredienser och måtta efter egna proportioner (lika delar grädde och mandelmassa, det där med bullen är inte så noga, och så toppa med en touch av florsocker), men även för att jag har tränat bra och ändå inte känner mig som ett ursketet äpplamos (vilket man ju skulle kunna härleda till att jag egentligen inte tränat så värst hårt, men det fattar ju vem som helst att så inte är fallet. Jag förespråkar kvalitet före kvantitet, så att säga. Eller både ock helst (vilket givetvis gäller för både träning och semlor)). Det var till och med så att jag, utav bara farten, erbjöd mig att hoppa in och köra fredagsspinningen denna veckan. Och DESSUTOM har jag inte ångrat mig än. Nu jävlar minsann, nu är jag snart vältränad igen.

Man ska ju sikta mot stjärnorna, som det heter. Med mjölksyran i mina lår är jag mest glad om jag kommer till övervåningen.

Det här med hybris verkar vara ett ganska starkt personlighetsdrag hos mig. Jag har inte vett nog att inse mina egna begränsningar, och det är ju bra. Emellanåt. Jag mjukstartade träningsåret lite fint förra veckan, två veckor senare än alla andra, med två löppass och två spinningpass. Jag kände mig givetvis som en maskin (utan hjul och utan däck och motorn den är väck), så det var ju inte utan att mitt självförtroende växte ohälsosamt mycket. Igår fortsatte det med ett intervallpass som visserligen gick bättre än på länge, men som knappast hade fått Madde 1.0 att brista ut i spontan applåd. Det ledde hur som helst till att jag imorses gick in på Actic-appen och bokade in mig på tabata cardio direkt efter mitt redan inbokade challengepass. Som om jag var oövervinnerlig. Till min kropps stora lycka ringde dock min syster och bad om barnvakt till sina avkommor, så jag fick ganska omgående gå in och avboka det där andra passet, och således nöja mig med challenge.

Det räckte, så att säga.