Jag skulle kanske inte säga beroende egentligen. Mer.. engagerad.

Äntligen! Jag har inte rört mig längre än sträckan soffan-kylen-sängen på en hel vecka. Jag har vart sån där ”sjuk” som det pratas så mycket om hela tiden. Helt oändligt tråkigt har det varit, och det enda som har hållt mig från att hoppa från balkongen är att jag blivit beroende av Downton Abbey. FANTASTISKT bra serie. Jag är på säsong 4 nu. Näst sista avsnittet. I shall hope att säsong 5 kommer igång ögonaböj, så att säga, annars är det jag som i rena abstinensbesvär drar på mig en 20-talsklänning och vågar håret i en flätad knut och går runt och pratar överklassengelska dagarna i ända.

Nåväl. Idag var jag tillbaka på jobbet och efter en mathandling som inte kan beskrivas som annat än absolutely horrid var jag även tillbaka i löparskorna. Det vore ju synd att säga att jag ägnade mig så värst mycket åt löpning, men nog joggade jag en mil iaf. Det var underbart, det var det. Vår i luften och den där känslan av att älska varje steg. Sen var det lärorikt också. Jag insåg att 1. Bara för att man inte tränar på ett tag kan man inte strunta i att stretcha, och 2. Bara för att man känner sig grym som ändå tränar ordentligt kan man inte strunta i att stretcha. Så nu ska jag börja med det, imorgon. Jag hade lite annat att göra ikväll liksom,

Annonser

Man ska ha mental styrka. Eller en jävligt tjötig sambo.

Jag kom hem från jobbet igår och var så osugen på att springa att det första jag utbrast när jag kom innanför dörren var att jag hatar löpning. Hatar. Johan, den besserwissern, var ju givetvis tvungen att säga emot. ”Du har sagt att det är det bästa du vet”, höll han på. Så när han åkt på bandyträning en miljard mil härifrån så hade jag ju ett par timmar att slå ihjäl. Det var ju bara att försöka tänka sig förbi den där mentala spärren det innebär att byta om och överhuvdtaget befinna sig utomhus i den här råa jävla kylan. Jag försökte tänka på när jag redan kommit igång, hur gött det är efter någon kilometer när man slutat frysa. Sen gick jag ut, joggade en kilometer eller två, blev varm och kände att det gick hur bra som helst. Så jag tänkte att det var lika bra att springa på. Ingen press, bara kilometer för kilometer. Sen, efter en halvmara, kände jag mig klar. Och bäst i världen.