Man måste hitta det där som gör att man växer, sen är det bara att fortsätta göra just det.

Jag vet jag vet, jag har tjatat om det i oändlighet, men det är ju lite grejen med den där Andreas och hans spinningpass. De är fantastiska. Både Andreas och passen. Igår kväll var inget undantag, det var sådär svinaktigt jobbigt att det känns ända in i själen, och det är något visst med att ta i tills man inte har någon känsel kvar. Man lär sig saker om sig själv i det där gränslandet mellan smärta och avdomnande. Det kändes som om jag blev lite starkare där, och som att det där som inte riktigt fungerar i mitt liv nu kommer att ordna sig snart. Det är alltså inte bara ett spinningpass det där, det är terapi.

Helt slut i kroppen trodde jag att jag skulle däcka hur lätt som helst, men vid ett låg jag fortfarande klarvaken. Klockan fyra hade jag somnat, men vaknade lite fint och sen en halvtimme senare stapplade Johan in genom dörren. Han skulle vara på jobbet så medan jag sträckte mig efter första bästa vassa föremål så mumlade han något om ryggskott, vilket ju var skönt för mig (som slapp slå ihjäl diverse inbrottstjuvar) men inte lika mycket för honom. Efter lite zon-salva och tycka-synd-om fick jag ett ”grattis”. Det syftade till att jag alldeles idag har stått ut med johan i ett helt år. sen sa han att han ville vara ihop i fyrtio år till, vilket fick mig att fundera på om han då tänkt lämna mig för en yngre förmåga när han fyllt 69. ”Femtio år då, sen borde jag la va dö ändå?”, och den revideringen gjorde mig väl mest fundersam över om jag borde lämna honom för en yngre förmåga redan nu.

Någon gång vid sex lyckades jag somna lite igen, och det var ju fantastiskt härligt det klart. Jag bokade tvättid när jag vaknade. Grattis.

Annonser

Hade jag orkat över räcket så hade jag hoppat från älvsborgsbron bara för att få svalka mig.

I år var inte året man skulle ha ett tidigt startnummer. Jag startade 13 minuter efter eliten, och även om det var något visst med att få springa samtidigt som de allra bästa, så innebar det också att jag hann i mål innan det blev molnigt och regn. Jag fick springa 21097 meter i stekande sol och typ en miljard plusgrader. Det var lite ljummet kan man säga. Tungt. Det var, sammanfattningsvis, rent vidrigt och jag hade inte roligt en enda gång. Det tog mig fyra km innan jag började fundera på att bryta, sju km innan jag bestämde mig, och ytterligare tre km tills jag bestämde mig för att ge det en chans ändå. Jag kunde ju springa långsamt, dricka vatten vid alla vätskestationer och ta vägen igenom alla vattenspridare. Så jag höll ut lite till, och på avenyn fick jag fina hejarop som tog mig hela vägen till götaplatsen, där stod Anna och Anton och ropade, så då orkade jag lite till. Efter tortyren på Vasagatan så spänstade (smått överdrivet möjligtvis) jag upp för backen på övre husar, och där stod syrran med familjen och min alldeles egna materialare och hejade. Det (ihop med druvsockret som Johan så fint tryckte ner i handen på mig) bar mig hela vägen in i mål, 1 h 49min och åtta sekunder senare. Såhär i efterhand är jag nöjd med både tid och genomförande, och jag är glad att jag pushade mig själv istället för att bryta. Grillbuffén och vinet hade inte varit lika gott då.

20130518-220258.jpg

Det fattades ju bara det, precis som att min begynnande lunginflammation inte är besvärlig nog.

Jag har tjoffat upp en massa allerginässpray i näsan, så nu är jag nog på bättringsvägen tror jag. Så tänker jag att Göteborg är en storstad, och i storstäder finns det inte så mycket träd som ska hålla på och slå ut hela tiden, så då kommer ju allt lösa sig ganska naturligt på lördag.

Idag däremot är det inget som har löst sig. Jag ska ju som sagt jogga lite, sista rundan innan varvet ni vet, men sekunden jag kom ut från jobbet och vinden gav mig en smäll på käften så blev jag ganska osugen på det där. Jag hatar blåst. Det finns inget värre väder att springa i än blåsigt. Jag kan bänkpressa, köra aerobics, INTE TRÄNA ALLS, vad fan som helst, men jag springer inte i storm. Okej ibland springer jag i storm, men det ska jag tala om för er att jag njuter minsann inte av det. Så tanken på att skita i det har ju givetvis slagit mig, men så kommer jag ju på det där med att varvet är i övermorgon och att jag inte har sprungit sen i söndags, så då är det ju bara att snöra på sig löparpjuxen och dra iväg.

Jag tar med Johan, för delad olycka har ju ändå lite skadeglädje i sig, tänker jag.

Vi har packat in alla kläder idag, systemet med klädhögar var visst inget bra.

Herreguuud vad det är arbetsamt att flytta. Jag har inte en lugn stund, allt går i ett, men nu börjar det verka som att det nog kan bli bra så småningom. Kanske till och med att det kan bli klart. Alla flyttbestyr gör ju dock att jag inte hinner träna lika mycket som vanligt. Stärkt av helgens löpvila gav jag mig ut i solen igår morses, endast iförd LINNE OCH SHORTS. Herregud vilken frihetskänsla, jag fullkomligt flög fram, snabb som vinden var jag!! Kanske inte då, men jag sprang 11 km på 51 minuter. Jag var väl som en vindpust kanske.
På kvällen gick jag på Andreas spinningpass, sådär härligt mottaglig för hets körde jag på i 110, och sen var jag rödögd och lealös hela kvällen efteråt.

Imorses fick jag med mig Johan ut, och om det gick lätt igår på samma sträcka så var det ju raka motsatsen till hur det gick idag. Tungt, allergiskt och jävligt, men med himla fint sällskap åtminstone.

Nu har jag hållt på och fixat och donat hela kvällen så jag är, i vanlig ordning, dödstrött. Faktum är att jag somnat till tre gånger under tiden jag skrev det här. Jag ska sova nu. Gidnatt.

Sambosar.

Alarmet ringde kl sju igår, så jag gick upp, svidade om och gick ut och sprang en mil. Det var tungt och jobbigt och allergiskt, men det gick ändå på under 49 min så det var ju bra. Sen åt jag en extra stor frukost innan våra fina päron och Hulken kom och hjälpte oss med flyttlassen (det var något om att vi till varje pris ville undvika ett blodsockerfall på mig). Det tog fem timmar, sen var vi klara. Ihopflyttade. Dock ihopflyttade utan säng, det här med första maj gjorde att leveransen fick vänta tills idag, så det blev till att sova första natten i lägenheten på en luftmadrass. ”Sova”. Det var trångt, obekvämt och genererade i ca sex timmars vila. Jag tror jag slumrade till någon gång vid halvfem, men hela dagen har varit ett konstant kämpande mot tunga ögonlock. Det blev ingen träning idag, just därför. Sängen har dock kommit nu, så jag ska däcka lite fint och inte vakna förrän halvsju. Godnatt.

Lördagsmode.

Det var ju bara att kuta då. 10,4 km på 50 minuter blankt, det får ju vara väl godkänt såhär en tidig morgon utan energi i kroppen. Testade nya skorna gjorde jag, och det klart att de kändes ju ganska exakt som mina andra nya Nimbus känns. Det var ju liksom tanken. Tog racet upp i trapporna och kraschlandade lite fint precis innanför dörren. Sen lyckades jag duscha, föna+platta håret, klä på mig och sminka mig på en halvtimme. Jag vet inte men det känns ju nästan ännu mer imponerande än det där med löpningen. Fick äta frukost med fint sällskap, blev skjutsad till jobbet och satt och pratade med härlig kollega en stund när jag kom, så starten på dagen har ju varit fantastiskt bra.

Johan sprang dessutom idag sitt första lopp någonsin, och eftersom bansträckningen gick ungefär tre minuter från mitt jobb så var jag en stöttande flickvän och gick dit och hejade. ”Hejade”. På vägen bort fick han ett leende, på vägen hem fick han en applåd och ett ”kom igen nu, sluta lipa!!”. När jag tänker efter kanske jag behöver öva på den där första biten i epitetet ”stöttande flickvän”. Just nu får jag nog bara godkänt på själva ”flickväns”-delen. Men det är ju nog så viktigt tänker jag. Man kan ju inte vara bäst på allt.