Vissa människor gör helt enkelt att man mår bättre, bara genom sin närvaro.

Av diverse anledningar var jag i stort sett gråtfärdig när jag klev in på gymmet igår kväll. Gick och tog mig en cykel i spinningsalen, lyckades spilla ut desinfektionsmedel på golvet och insåg att jag glömt min vattenflaska. Det blev inte bättre alltså. Men så in kom Andreas med all sin värme och sitt lugn, småpratade lite, och frågade sen om han skulle vara snäll idag. ”Nej, var stenhård”, svarade jag, och insåg att jag nog skulle få chansen att ta ut varenda aggression jag hade i kroppen på det där spinningpasset. Det fick jag såklart. Andreas var lika fantastisk som alltid, på något sätt lyckades han hetsa utan att göra mig ännu mer arg, och jag var helt slut när jag gick av den där cykeln 60 minuter senare. Dagar som igår är de där passen guld värda, det är som att kroppen orkar hur mycket som helst när tankarna rensas.

Idag är det vilodag, jag jobbar 8-23.30 så jag slipper flyttkaoset och lämnar finliret till min blivande sambo. Imorgon går flyttlasset, äntligen.

Annonser

Ett skepp kommer lastat. Här har ni min flyttångest.

Flyttpackningen är så gott som klar. Kontrollfreaken i mig är dock inte helt nöjd, så jag får väl gå bort till min lägenhet igen i någon timme innan det är dags för spinning. Sist jag flyttade minns jag bestämt att jag sa ”aldrig mer”, inte förrän jag flyttar till hus. Vad tog det, 23 månader? Det blir sjätte flytten på sju år, och jag känner liksom att det får räcka snart. Så jävla roligt är det inte. Å andra sidan har jag bott på två ställen i tre månader, inte känt mig helt hemma någonstans, och en strukturnörd som jag mår inte alldeles kanonbra av sånt. Det ska liksom bli skönt att äntligen få ha alla mina grejer på en och samma plats. I övermorgon. Jag längtar till i övermorgon.

Jag funderar på att köra slappardag imorgon, det känns spännande.

Jag vaknade imorses med tanken om att jag skulle springa volvorundan och avsluta med strupen. Jag svidade om, drack lite aminosyror, kopplade ihop iPhonen med lurarna och kände sen hur osugen jag var. Jag längtade redan hem igen, och även om man måste göra såna rundor ibland också (jo, det måste man, mental träning kallar vi det), så hade jag ingen lust med det idag. Fick den briljanta idén att springa ut till mamma och pappa istället, så jag ringde och förvarnade, snörade på mig pjuxen och gav mig iväg. Det var jätteroligt. Jag blev glad ända in i själen och det var så härligt att jag liksom bara pinnade på. Hade tänkt mig ett lugnt 5.30-tempo eftersom jag inte käkat frukost eller nåt, men det slutade på 17,5 km i 4.45-tempo. Jag är nöjd.

Mamma hälsade välkommen med vatten och frukost, och sen blev jag hemskjutsad för att möta tristessen i att flyttpacka. Slängde på lite Håkan Hellström på högsta volym och satte igång, och jag tror faktiskt att jag är i stort sett klar. Mia kom förbi och sällskapade en sväng, och när vi kom överens om att jag var klar gick jag hem och väckte nattjobbarn, tjoffade i mig lite gröt och åkte till gymmet. Jag, Mia och Johan körde funktionell styrka, och jag har ju insett på sistone hur mycket jag har saknat den typen av styrketräning. Det är ju jätteroligt! Iaf, nu är det sent och jag ska sova. Om tre dagar är det slut på flyttkaoset, fi faan som jag längtar.

Nu är det bara fem dagar kvar.

Det känns som att jag har sovit typ en timme den här veckan, men jag tänker att det nog blir bättre när all flyttstress lagt sig. Det har vara blivit två träningspass hittills den här veckan, men jag tänkte bättra på det lite idag. Om en liten stund blir det gymmet med Mia och ikväll ska jag äntligen gå på Andreas spinningpass igen. Däremellan får jag försöka packa en låda eller två, sova lite middag och handla mat. Det blir bra.

Jo men jag tycker faktiskt en del synd om mig själv idag.

Jag vaknade igår med en huvudvärk utom denna värld. Låg i soffan hela förmiddagen och försökte röra huvudet i så liten utsträckning som möjligt, tills jag till sist insåg att jag inte skulle kunna jobba på kvällen. Var tvungen att gå in på ett möte mitt på dagen så jag tog mig igenom det, åkte förbi kvantum på vägen hem och yrade ner lite ätbart i korgen, och sen kom jag hem och slocknade i sängen. Med avbrott för matpauser har jag i stort sett blivit kvar där sen dess. Det är som att någon har slagit mig i huvudet, jag kan knappt hålla ögonen öppna och om jag rör huvudet för fort så dunkar det. Men såhär kan det ju inte få hålla på så jag ska gå till jobbet om en timme, och det känns lite som att det kan bära eller brista det här. Vi får hålla tummarna helt enkelt. Snälla ungdomar ikväll, tack.

Jag andas djupt så länge,

Just det, träningen. Jag och Mia hade bestämt oss för två mil, så det var ju bara att ta två varv runt den stackars volvorundan och sen lägga till en längre avslutning. Efter 14 km kändes det fortfarande bra, så jag frågade Mia om vi inte skulle ta hela halvmaran när vi ändå var igång, och det var ju klart vi skulle. 21 km innan frukost, och nu har jag fått både ett långpass med fint tempo och ett pass med hela Göteborgsvarvssträckan. Känner mig fortfarande väldigt mycket efter om jag jämför med förra året, men jag får helt enkelt lägga förväntningarna därefter.

Efter frukosten gick jag över till min lägenhet och fortsatte med utrensningen och flyttpackningen. Fruktansvärt roligt var det. Kastade allt som kastas kunde, och sen gick jag hem och kastade i mig ”lunch”. Efter yoghurten och mackorna racercyklade jag iväg till gymmet och körde ett snabbt och effektivt pass med funktionell träning. Fem övningar, fem varv.

I övrigt är det ett oorganiserat flyttkaos. Jag hatart. Men det är bara nio dagar kvar till flytt, jag får liksom bita ihop.

Så får det bli.

Jag skrev ett långt inlägg igår, det handlade om ångest och om rädslan över att våga vara lycklig. Om att det är så lätt att missa allt det fina i livet för att det som är skrämmande i att kunna förlora det tar överhanden. Om hur det nervösa och ängsliga har en tendens att kväva det som är härligt. Det handlade om hur jag inte kan relatera till människor som säger ”man tror ju inte att det kan hända en själv liksom”, eftersom jag alltid tror att det kan hända mig. Jag rentav väntar på att det ska göra det. Mitt katastroftänk är helt enkelt lite för välutvecklat för mitt eget bästa.

Jag publicerade aldrig det där inlägget. Det var nånting som gjorde att det inte kändes bra. Jag njöt istället av den bästa arbetsdagen jag har haft sedan jag började på Fenix. Jag blev hämtad efteråt av min fina kille, och vi flamsade och pratade och jag struntade i att det blev mitt i natten för det var så härligt alltihopa. Jag gick upp tidigt imorses och mötte min underbara vän Mia och sprang en morgonrunda. Sedan tände jag doftljus och lyssnade på Håkan Hellström och åt frukost i mitt eget fantastiska sällskap. Man kan nog säga att jag njöt av livet. Att jag tog tillvara på det som var vackert och inte tänkte på efteråt. För det är ju lite så, att när allt kommer omkring så är det ingen idé att oroa sig över saker som inte går att påverka. Det är bättre att vara glad så länge det bara går. Så jag ska nog inte publicera det där inlägget. Jag ska leva i nuet. Tänka att det nog inte händer mig trots allt.