Mina fingrar är fnasiga efter allt rengöringsmedel och mitt tvångstvättande av händerna så fort jag nuddat en disktrasa.

Jag ställde klockan idag (rent tekniskt ställde jag den ju redan igår kväll, men, ja ni vet). Det låter kanske konstigt men jag har saknat att ställa klockan sådär lite för tidigt bara för att gå ut och springa. Det var precis så härligt som jag mindes det, jag var ute vid kvart i sju, den tiden då staden börjar vakna lite lätt men det fortfarande är mörkt ute. Jag älskar att springa när det är mörkt, det förstärker hela den där Rocky-känslan jag alltid strävar efter. Jag var ju kanske inte riktigt lika stark som Rocky idag dock, men jag sprang en mil iaf. Och jag hade positiva tankar hela tiden.

Idag är det för övrigt fredag, lägenheten är julfin, tvätten är tvättad och jag ska luncha med en kär vän. Dessutom ska jag och min kille på dejt ikväll. Det är ju det bästa faktiskt, att få hela middagsgrejen och göra sig fin och så, men ändå slippa hela det där nervositetstjafset. Perfekt.

Annonser

Man kan ju ändå säga att jag kört ett stepup-pass idag, med tanke på alla vändor till källaren.

Idag har jag inte tränat en enda gång. Jag har gjort något mycket, mycket viktigare. Den där dagen varje år när man går ner i källaren och rotar fram julpyntet kan ju vara en av de bästa på hela året. Från halvnio imorses har jag hållt på, det är gardinbyten, fönsterputsning, utplacering av tomtar och sen byten av placering på dessa tomtar. Det är blomsterarrangemang, lussekattbak och julmusik. Dessutom är det nerbärning av rosalila sittpuffar (som ju uppenbarligen inte går ihop med rött pynt) till källaren, och för att få plats med dem krävdes det ju ju först en ganska omfattande omorganisering av källarförrådet. It’s the most wonderful time of the year, liksom. Som en inte så god krydda på den här dagen så har jag tvättat också. Jättemånga maskiner. Alla vet ju hur mycket jag HATAR att tvätta, men precis som med allt annat tråkigt man kan sysselsätta sig med så blir det ju desto roligare om man gör det till en tävling. Jag har därför satt upp målet att hinna klart med all tvätt jag bara kan hitta. Eftersom tvättstugan är utrustad med endast EN tvättmaskin och ett torkskåp så innebär det minutiös planering över tvättning och torkning. Jag kan ju inte misslyckas med det här. Jag borde bli hemmafru.

Hard work, dedication. Det var han den där tränaren i BL som alltid sa så. Jag gillade honom.

Jag och Mia körde funktionell styrka i söndags. Vi la upp det som tabata-intervaller, gick igenom hela kroppen, såg till att det blev mycket puls och la av någon outgrundlig anledning fokus på ben. ”Man blir inte vältränad genom att vara snäll”, så höll vi på. Det gjorde ju att gårdagen blev lite ”kämpig”, om man säger så. Jag pallrade mig ner till yogaklassen när jag vaknade, och Ulrika la dagen till ära in lite fina statiska styrkeövningar, som om inte de sedvanliga balansövningarna vore nog. Det var en del gummiben på mig efter det, och det hade ju inte gjort något om det inte vore för att jag och Mia skulle testa Grit Plyo två timmar senare. Jag hörde mig för lite innan, och det skulle tydligen vara ett högintensivt pass med fokus på hopp och spänst. Ja. Det var det. Efter det var det kämpigt att ens ta mig uppför trapporna till lägenheten, o det hade ju inte gjort något om det inte hade varit för att det var måndag och det alltid betyder Andreas spinning. ”Du kommer döö idag”, så välkomnade han mig, och det var ju inte utan att jag visste att han hade rätt. Han hade tagit tillbaka Sandstorm i passet, jag bad det finaste jag kunde att han skulle ta bort den, sa att jag varken hade mental eller fysisk ork för den idag, men fick mest svaret ”du, det skiter väl jag i. Du behöööver den idag”. Okej. Jag vet inte riktigt vad som hände sen, för (och jag kanske har sagt det här förut) jag slet som ett jävla djur på den där cykeln. Tog alla tankar och tryckte ner dem i benen, och nånstans när det var som värst, då kände jag mig nästan som mitt gamla jag igen. Som körde på det där med att allt sitter i huvudet. För det gör ju det.

Idag vaknade jag och kände mig överkörd igen, som roadkill. Fast på ett bra sätt. Jag funderade på om jag skulle vila från träningen idag, men så tänkte jag att man blir ju inte vältränad genom att vara snäll, så då traskade jag ner till gymmet och körde 60 minuter crosstrainer. Man får inte bara kondition av det, man får mental träning också. Helt sjukt tråkig är den, den där maskinen.

Tonight I’m gonna bury that horse in the ground

Idag har jag fått hem mitt nya anställningsavtal på posten. Jag har varit hos en läkare som var uppdaterad när jag kom in i rummet och som lyssnade på mig, och jag har tagit mig ut på den där löprundan jag fantiserat om i flera veckor. Jag var trött och energilös sådär innan jag tog mig ut, men tänkte på vad den där läkaren sa. Han frågade om jag fortfarande håller igång med min träning, och när jag sa att jag försökte men att det är svårt när jag inte sover, så påtalade han att det är väldigt viktigt att jag gör det ändå. ”För dig är det en viktig del i måendet att du fortsätter träna”. Tänk att det skulle till en läkare för att få mig att inse hur mycket jag saknar löpningen, och hur glad den gör mig. Så jag snörade på mig skorna, tog på mig för mycket kläder (så som man alltid gör när det är +1 ute), startade gps-klockan och sprang iväg (man blir ju smärtsamt varse om hur länge det var sedan sist när det tar fem minuter för klockan att hitta gps-signaler). Det var helt fantastiskt. Det kändes redan vid första steget, som om löpningen saknat mig lika mycket som jag saknat den. Det blev dessutom bara bättre ju längre jag kom, och slask, motvind och uppförsbackar var bara en fantastisk del av en runda som fick mig att känna genuina lyckokänslor för första gången på flera månader. Det var som starkast efter 11km. Florence+ the machine skrek shake it out, och jag gjorde just det. Jag gjorde det så till den grad att jag för några sekunder (tills jag kom på att jag befann mig vid en av Skövdes mest trafikerade korsningar) grät en skvätt. 15 km blev det till slut, men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att jag kom ihåg varför jag har tillbringat så mycket tid i de där löparskorna. När jag jobbade på Actic var det en arbetskamrat till mig som alltid frågade om jag inte var framme snart. Hur långt kan man springa innan man känner att man är klar liksom. Men det är ju just det, jag kommer aldrig vara framme. Jag vill inte vara det.

Det är väl den där sparlågan som har satt in nu tänker jag.

Jag kan inte säga att ångrade mig, men jag har ju varit tröttare efter ett spinningpass än jag var i tisdags. Det var inte ”min kopp te”, ni vet. Däremot blir jag för varje pass jag går på mer och mer sugen på att börja köra själv igen. Det är ju himla roligt att sitta längst fram i en sal och hetsa andra människor till mjölksyra och blodsmak i munnen, när jag tänker efter.

Igår jobbade jag mellan 8-23, så träning var liksom aldrig riktigt ett alternativ. När jag kom hem bröt jag ihop av utmattning och la mig sen och stirrade i taket en stund innan jag somnade i ren tristess. Idag har vi som vanligt på torsdagar, möten. Hela dagen möten. Jag satsar på att orka springa lite ikväll, men man kan inte ha för stora förväntningar på torsdagar. Det är inte på torsdagar som man sätter nya världsrekord.

Nej jag är inte som en studsboll. Mer som en badboll med pyspunka.

Jag känner mig fortfarande som ett ursketet äpplamos, som de säger, men jag tänker mig spinning ikväll igen. Om inte annat så för att göra mig så utmattad att jag ska ha en chans till att somna ikväll. Johan menar på att om man bara är tillräckligt trött så somnar man. Newsflash, det gör ”man” inte alls. ”Man” ligger och försöker stänga ute virrvarret ”man” har i hjärnan i ett par timmar, tills ”man” slutligen slumrar till nog för att drömma om det man är stressad över. Fantastiskt är det, jag är som en studsboll på dagarna.

Nåväl, spinning. Jag ska testa en ny instruktör idag, jag gör det ibland. Oftast blir jag besviken och ångrar mig efteråt, men jag tänker att det ju måste vända någon gång. Det kan ju inte bara finnas tre skitbra spinninginstruktörer i hela världen eller?

Det är ju ändå själva poängen med att träna, att man ska bli så slutkörd att man får kämpa för att plocka upp sig själv från golvet innan man går hem igen.

Det var precis sådär härligt kräkjobbigt som jag visste att det skulle bli. Passet var ännu bättre än förra veckan, och det är ju lite så, att ju mer man älskar musiken desto hårdare kör man. Så jag kom väl upp i någon slags maxpuls där i slutet, det märktes på hur jag plötsligt började fundera på hur man andas egentligen, och sen träffade jag kaklet nånstans i sista sprinten i sista låten. Den sprinten som i vanliga fall brukar utgöras av två sprintar separerade av en återhämtning. Andreas menade på att man ”måste ändra om lite ibland för att komma till en ny nivå”. Min nya nivå förde med sig extra mycket halsbränna, mjölksyra och andnöd. Men visst, jag köper resonemanget. Och andas kan man ju göra vid andra tillfällen.