Det är inte idag jag sprider glädje direkt, återkom gärna någon annan dag

Det är, av diverse anledningar, med tunga steg jag promenerar till jobbet idag. Jag är just nu precis en sån person alla älskar att jobba med, trött håglös och med en oförmåga att tänka en enda positiv tanke överhuvudtaget. Som pricken över iiit ska jag jobba ett dygn. Av diverse anledningar, men främst för att jag var så trött att jag mest mådde illa, tränade jag ingenting igår. Men tänk att jag har fortfarande träningsvärk sen i onsdags så det hör kanske inte så mycket. Jag kanske är bra ändå.

Annonser

Om femton timmar tar jag helg.

Kroppen är mör och det snöar, så jag kan ju känna att det var ganska bra timing med vilodag idag. Jag ransonerade in en tallrik gröt till frukost så jag tänker ändå att jag gör mitt bästa för att optimera mitt humör trots skitväder och ingen träning. En kanna kaffe på det också så är vi ju hemma. Typ. Förutom att jag längtar hem till soffan och fyra avsnitt av Hart of Dixie, men det förtränger vi lite fint.

Man kommer liksom inte hur långt som helst på lite kaffe.

Det frustrerande i att sitta på en jättebra föreläsning men vara så trött att det är fysiskt omöjligt att hålla ögonen öppna.
Jag kom hem, satte in två plåtar med knäckebröd i ugnen och gick och powernapade i en halvtimme, och nu är jag lite, lite mindre trött. Snart kommer Johan hem och sen ikväll får vi middagssällskap av Fia och Niklas. Färsfyllda paprikor blir det minsann, tänker att det ju kan bli en bra uppladdning för löprundan imorgon bitti. Nu får det vara slutvilat.

Jag har beställt lite fler löparpjux idag ock. Det kändes nödvändigt.

Tre dagar, sju träningspass. Det blev en mil på egen hand imorses, och förutom min IBS-mage så kändes det ganska bra. Jag hade solen i ögonen och nya skor, och sen kom jag hem och åt min fantastiskt goda frukost innan jag åkte till jobbet.

I eftermiddag hade jag dejt med Victoria. Vi skulle springa intervaller och jag fick bestämma vilka. Jag valde tvåminutare, enbart för att jag hatar dem så. Jag tänker att det är klokt att köra sånt där som är mentalt jobbigt när man ska träna med andra, för då kan man inte banga. Så vi sprang och sprang, och när alla tio intervaller var sprungna så tog vi oss bort till stretchen och kastade upp benen mot väggen en stund. Det var så härligt alltihop, till och med kräkintervaller blir roliga ihop med Victoria.

Som om det inte var nog bra redan så åkte vi ut till mamma och pappa och fick pappas hemmalagade gulaschsoppa till middag, och mamma hade varit en ängel om bakat glutenfria frallor till mig. Typ nästan en helt fulländad onsdag måste jag säga. Nu ska jag använda all den här energin till mitt dygnspass imorgon, sen tar jag påsk.

Vasaspinning.

Tre timmar. Fem instruktörer. 30 tappra deltagare. Det var förvånansvärt roligt (med tanke på att man ändå sitter på en cykel i tre timmar utan att komma framåt), precis så jobbigt som jag hade hoppats på och inte minst så var det så härlig stämning att jag nästan hade gått med på en etapp till. Men ändå inte. Efter jag kört min sträcka var jag lite mör i benen. Det råkade liksom bli ganska jobbigt (jag har ju inte kört på två månader, jag har helt förträngt vad som är en rimlig nivå). Andreas körde den avslutande sträckan och nånstans där under näst sista etappen tänkte jag mest att det måste vara slut snart för det finns ingenting kvar att ge. Men det fanns det ju såklart. Det finns alltid krafter att hämta till tonerna av Leila K.

Efteråt har jag mest varit hungrig. Och seg i benen. Jag har suttit ganska mycket på jobbet och imorgon när jag kommer hem tänker jag att jag ska ut och jogga lite. Om stormen lägger sig, vill säga. Mycket gör jag, men jag springer inte i storm. Jag hatar blåst.

Vilodag.

Fjorton timmars jobb och ingen träning, det är ungefär (ganska exakt) så min dag har sett ut. Imorgon fördelar vi om lite tänker jag, så så fort jag vaknar ska jag traska ner till gymmet och göra något bra. Funkar benen okej ska jag springa, annars får jag väl köra stakning i 60 minuter. Jag kommer ju springa i blotta förskräckelsen med andra ord, fattar ni hur tråkigt det är att staka längre än i 30 sekunder? Nä okej, men det är skittrökigt iaf.

Det är plogbil, kör undan snön, förstår?

Jag trodde att jag skulle somna ståendes igår. På H&M, när jag och en ny ungdom var och handlade kläder till honom. Jag blundade när jag väntade o kassan, och sen kände jag hur började vagga sådär fram och tillbaka ni vet. Så som man gör. Det var helt enkelt världens längsta dag. Och när jag väl somnade var klockan närmare 1. ”Jag har ju ändå sovmorgon”, tänkte jag i min enfald, ”ungdomarna sover och jag blir ju inte avbytt förrns klockan nio”. Det är bara det att ploggubbarna alldeles uppenbart INTE har det så det blev ju automatiskt fail på den när de började härja här nere på gården klockan sju. De är inte klara än.