Hunger står för det mesta i mitt liv, både positivt och negativt.

Efter en del om och men och velande fram och tillbaka tog jag mig ut och sprang imorses. Eller ja, det var imorses när jag började fundera på det, man kan nog i ärlighetens namn säga att det var förmiddag när jag väl gjorde slag i saken. Som framgått tidigare i den här bloggen är jag ju ett fan av träning innan frukost, men det finns ju en ganska hårfin gräns mellan att vara lite jag-har-inte-ätit-sen-igår-kväll-hungrig och bara allmänt vrålhungrig. Jag märkte efter sisådär tre km att jag var det sistnämnda, och det var ju inte utan att jag förbannade mig själv lite för att jag velat så innan kom iväg. Men å andra sidan, är Madde hungrig vill Madde komma hem och äta, och det resulterade i att jag äntligen är tillbaka under 50-sträcket igen. Eller så var det det faktum att en av ungdomarna på jobbet igår frågade mig hur snabbt jag springer milen, och jag sa ”typ femtio”. Man kan ju inte hålla på och ljuga för ungdomar liksom, det var ju bara att bita ihop och springa lite fortare.

20130911-161851.jpg

Annonser

Det kanske finns någon slags form därinne nånstans trots allt.

Den där vilodagen i fredags gjorde ju sitt till kan man säga. Jag har känt mig OERHÖRT pigg och fräsch sedan dess, och morgonrundan med Mia igår morses gick ju som smort, som de säger. Vips så var vi tillbaka vid wienerbageriet där allting startade, och vi hade så mycket att säga att vi planerade in tacohäng på kvällen. Egentligen kanske det inte var så mycket vilodagen per se som gjorde att löpningen gick bra alltså, det kanske mer var det faktum att vi pratade konstant som gjorde att vi inte riktigt reflekterade över själva löpdelen i umgänget.

Idag vaknade jag av mig själv kl 06.37, med Törnrosa lite fint snarkandes bredvid mig. Tre timmars löst slumrande senare fick jag nog och hörde av mig till Mia, och ytterligare en timma senare stod jag redo på gymmet med gröten i magen. Vi körde funktionell styrka, 3 övningar, 3 varv, 3 omgångar. När jag kom hem vid halvett hade sjusovarn inte vaknat än, så jag fick köra den sedvanliga ”men vad faan, harunte gått upp ÄN?!!”, för att överhuvudtaget få lite lunchsällskap.

Efter lunch, flyttplanering och fikastund tryckte jag i mig en tallrik gröt och svidande om till löparoutfittan. Jag hade lovat mamma att hjälpa till med den nya telefonen, och hon hade lovat mat i utbyte. Vad vore väl bättre än att ta ett långpass dit då, tänkte jag, laddade hem runkeeper (eftersom jag givetvis glömt ladda klockjäveln (jo alltså jag hittar ju vanligtvis till mamma och pappa även utan gps, men jag är ju inte direkt den pålitligaste indianen i lådan)) och gav mig iväg. Det gick alla tiders minsann (så fort jag vant mig vid den där lite konstiga avdomnade känslan jag hade i vänsterfoten och upp till knät), och den där käcka damen i runkeeper var ju helfestlig. Det var som att ha sällskap men ändå inte, kan man säga. Med 300 meter kvar fick jag ännu mer sällskap då raggarn cruisade förbi och ropade hejaramsor. Vi var rörande överens om att jag var grym, och när vi kom fram (ungefär samtidigt, eftersom jag var snabb som vinden, och cruising inte går skitfort) så stod maten på bordet och jag slapp duscha eftersom Chelsea så vänligt slickade bort allt mitt svett. Bra söndag!

20130414-235751.jpg

Jag hoppas mest att gröten inte kommer upp. Å andra sidan får man en proteinshake av Hanna om man kräks på passet.

Efter hela decembers fika-bonanza var tanken att jag inte skulle äta något socker alls denna veckan, iaf inte förrns till helgen. Det höll sig ända tills idag. Mamma hade varit världens gulligaste och köpt glutenfritt fika på kb:s bara för min skull, så jag tackade och tog emot. Sen bakade vi julgodis och jag smakade inte mer än absolut nödvändigt, och nu är jag hemma igen och laddar för cirkeln. Med tanke på min nuvarande fysiska status är jag lite nervös faktiskt. Hetsar ju inte till tävling idag direkt, om man säger så.

Det sista alternativet var ju liksom aldrig riktigt aktuellt.

Jag bangade boxen och följde med mamma till mitt älskade Ica Maxi istället. Det finns ju liksom mat där. När jag kom hem fanns det tid för att mosa i mig en tallrik gröt och sen ta mig ut och kuta sju kilometer innan spinningen. Eftersom jag tröttnat lite på passet gjorde jag om det litegrann, och det var färdigt sådär tre minuter i sju. Gott om tid till godo alltså. Sen körde vi på allan, det var näst intill fullt i salen och härlig stämning, så jag blev ju lite sådär hetsig som jag kan bli ibland. La in lite extra motståndsökningar och så. Sen efter passet gjorde jag hundra repetitioner i magmaskinen (eftersom jag solidaritetshängde på Mias vad med sin brorsdotter, 100 situps om dagen fram till jul), innan jag äntligen åkte hem och tryckte i mig lite käk. Nu är kvällen snart slut och idag ska jag lägga mig tidigt tänker jag. Ska ju upp och leda lite spinning igen imorgon bitti, måste vara pigg då.

Då lägger vi oss och gör precis samma sak imorgon då. Fast omvänt.

Det har varit en sån där seg dag idag. Det går ju inte direkt i 120 ute på landet, och eftersom jag var supertrött redan innan jag kom dit så eskalerade det ju in absurdum. Jag och pappa tittade på nån halvkass film samtidigt som vi wordfeudade (givetvis med tillhörande psykningar, precis som sig bör), sen åt vi lunch och sen var det dags att åka hem. Powernapade (den klassiska timmen, vaknade av att någon Telenornisse ringde och var helt hejdlöst glad över att jag är kund hos dem, verkligen ofattbart glad var han. Han var så glad att han ville veta vad jag hade för bredband idag, för han ville erbjuds mig något alldeles särskilt. Jag sa att jag tyckte att det ju var jättelustigt att de var så glada över att jag är kund där, men att de ändå inte har koll på att jag redan har bredband hos dem. Sen två år. Då tackade han för det trevliga samtalet. Han sa så, ”tack för det trevliga samtalet”. Min intuition säger mig att han var ironisk.

Iaf, kastade i mig lite gröt och åkte sen bort till gymmet för att hetsa kvällens spinningdeltagare till att ta i lite mer än vanligt. Mjölksyran i benen är ju helt sjuk dock så det var ganska jobbigt idag. Men det är ju bara att ta nya tag imorgon bitti tänker jag. Det var ganska många bokade så förhoppningsvis blir det lite pepp i salen.

Ikväll har jag varit borta i sjukstugan en stund, tänkte att jag nog ändå redan var smittad (och jag blev lockad med mat, ni förstår ju), så vi får väl se hur bra mitt immunförsvar är. Fixar det det här så står jag nog emot det mesta. Jag tar en tugga ingefära och går och lägger mig. Frisk som en nötkärna.

Jag ska köra städcardio hela dagen på jobbet imorgon.

Jag har haft ont i höften hela dagen. Det har värkt från ländryggen ner till foten, och jag har inte ens kunnat tänka löpning utan att det strålar i hela baksidan. Jag har således inte tränat alls idag. Det känns inte alls roligt, för efter förra veckan är jag så träningssugen så att jag dör, men det är inte roligt att springa när det känns som att höftleden ska gå av och nånting sitter i kläm i sätet. Jag hatar den känslan. Lika mycket som jag älskar att springa, lika mycket hatar jag att inte göra det. Lika glad som löpningen gör mig, lika deppig blir jag av avsaknaden av det.

Imorgon blir det cirkelträning och spinning, och då ska jag köra 120% hade jag tänkt. Det är svårt att köra hårdare än vanligt när man alltid försöker maxa, men jag ska försöka. Sen blir det bara ett pass till i helgen, vilket gör att jag, om jag räknar efter, har kört nio pass på två veckor (varav ett visserligen var 4,2 mil löpning). Det är ju mindre än jag gör på en normalvecka i vanliga fall. Dessutom är kosten bananas den här veckan eftersom jag tydligen ”firar” mitt uppnådda mål med att äta allt som kommer i min väg, så ni kan ju förstå hur känslan i kroppen är. På måndag blir det back to normal. Träning som vanligt, ordentlig mat och inget socker förutom på lördagar. Det är ju så jag trivs som allra bäst. Hur kan ni alltid glömma att påminna mig om det?

If it makes you happy.

Jag är parkerad i kökssoffan hemma hos mamma och pappa. Vi har precis ätit kassler Florentine (efter vissa påtryckningar från, låt oss säga, den yngsta dottern i familjen) och min mamma påpekade just att jag kanske skulle behöva fotvård. Jag har sprungit 33 km idag och mina fötter kanske inte direkt är i bättre skick än innan, jag är väl medveten om detta. Mina tånaglar kanske har en suspekt färg och mina hälar kanske inte är som en bebisrumpa, men de fyller sin funktion. De är hardcore, helt enkelt. Mitt ass däremot, är marginellt bättre efter massagen i onsdags. Skulle behöva åka dit en gång till tror jag, det sitter som berget i sätet tydligen. Men iaf, 3,3 mil (två varv på volvorundan och sen raka vägen ut till Locketorp), tre timmars löpning, och jag känner mig hel igen. Jag fattar vad som betyder nåt, som Håkan hade sagt. Det är märkligt egentligen, hur mitt humör påverkas av om jag kan springa eller inte. Det är kanske inte, vad ska man säga, helt vuxet. Det är kanske inte min absolut bästa egenskap heller. Men det är ju så när man brinner för något. Vissa spelar fotboll, vissa spanar efter fåglar och andra stänger in sig i ett fyrkantig rum med ett flak jolt-cola och spelar datorspel hela nätterna. Jag springer. Det är min grej. Det är det som får mig att känna att jag lever. Som gör mig glad. Det är lite som att andas, kan man säga.

20120818-161553.jpg

20120818-161605.jpg