Man ska ju sikta mot stjärnorna, som det heter. Med mjölksyran i mina lår är jag mest glad om jag kommer till övervåningen.

Det här med hybris verkar vara ett ganska starkt personlighetsdrag hos mig. Jag har inte vett nog att inse mina egna begränsningar, och det är ju bra. Emellanåt. Jag mjukstartade träningsåret lite fint förra veckan, två veckor senare än alla andra, med två löppass och två spinningpass. Jag kände mig givetvis som en maskin (utan hjul och utan däck och motorn den är väck), så det var ju inte utan att mitt självförtroende växte ohälsosamt mycket. Igår fortsatte det med ett intervallpass som visserligen gick bättre än på länge, men som knappast hade fått Madde 1.0 att brista ut i spontan applåd. Det ledde hur som helst till att jag imorses gick in på Actic-appen och bokade in mig på tabata cardio direkt efter mitt redan inbokade challengepass. Som om jag var oövervinnerlig. Till min kropps stora lycka ringde dock min syster och bad om barnvakt till sina avkommor, så jag fick ganska omgående gå in och avboka det där andra passet, och således nöja mig med challenge.

Det räckte, så att säga.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s