Alltid när man tror att man är slut så finns det lite kvar att ge. Man måste veta vart man ska leta bara.

Jag önskade de där tre övningarna. Kände mig stark och fick lite hybris. Så nu sitter jag i soffan och ångrar mig lite och försöker förmå mig till att byta om. Traska iväg. Peppa. Komma igång. Tokköra. Svälja gröten en gång till. Tro att jag är helt slut men hitta krafter inifrån och köra ännu hårdare. Stappla hem på darriga ben med en halsbränna utom denna värld. Det är ungefär så mina närmaste 1,5 timmar kommer se ut. Men det ska bli roligt alltså, missförstå mig inte. Jag älskar ju att träna.

No shit.

”Idag ska vi utmana lite, det kommer bli riktigt jobbigt”, inleder han med, ”jag heter Andreas förresten” kom det sen i förbifarten. Som om det enda som var viktigt var att poängtera hur fullkomligt fucked vi var allihopa. Jag väntade bara på att han skulle säga att dörrarna var låsta, men det kom aldrig. Det behövdes inte, han körde över oss mentalt så fort lamporna släcktes och han började le. Det var ingen som hade vågat så mycket som tittat lite längtansfullt mot dörren. ”Jag sa sex ökningar, men vi kör ÅTTA”, är ju lite talande för hela passet. Det var fruktansvärt jobbigt, det var så att man ville hugga av sig sina fastclipsade fötter och ta sig ut ur salen simmandes i sitt eget svett. Det var alldeles ljuvligt och jag älskar Andreas för att han kan få mig att ta ut mig såhär. Jag tänkte positivt, fokuserade bort smärtan i benen och tryckte på ännu hårdare trots att jag egentligen inte hade några krafter kvar. Man hittar ju alltid lite om man ger sig fan på det. Det svider fortfarande i ögonen efter all svett och illamåendet har sakta men säkert börjat lägga sig. Bara halsbrännan kvar nu. Men det är det värt. Tio gånger av tio.

Ett mindre träningsläger kan man säga. Älskar såna fredagar.

Intervallerna gick ju alldeles strålande. Det där med en dags vila gjorde tydligen under för benen. Who knew? Vi körde våra tio intervaller, utmanade med tempot och delade ut lite välförtjänta axelklappar efteråt, sen lämnade vi gymmet med konstaterandet att vi skulle dit igen fem timmar senare.

Cirkeln var ju precis lika kräkig som vanligt, och som vanligt var det precis det som gjorde passet så himla bra. Jag körde med Mia och jag vill ändå påstå att vi vann hela tillställningen. Vi gick sen från gruppträningssalen in i spinningsalen med orden ”vi här så bra hälfta vore nog”. Micke körde sitt fantastiska spinningpass med uthållighet och intervaller i en härlig blandning, och efter det har jag välförtjänt av varenda smula av den där hemmagjorda pizzan som jag och Johan knåpade ihop. Den där nyttiga bärpajen vi tänkte göra struntade vi i, till och med jag var för mätt för att förstå syftet med den.

Nu då? Nu blir det jobb i ett dygn, sen imorgon ska jag träna ihop med min syster. Det blir fint det.

Bruttanskapet 4 president.

Idag har min brutta varit i stan och hälsat på, så då fattar ju alla att det har varit en bra dag. Den började på gymmet, jag fick med Johan på lite löpning och efter en mil var det tillräckligt bra för att få gå hem och käka frulle. Sen gick jag och köpte mig en ny cykel, eftersom det är någon mindre begåvad människa som envisas med att ta mina hela tiden. Den nya cykeln är blå och vit och heter Glenn. Han är ju helt okej och så (för att vara en cykel utan vare sig blommor eller svalor) men han är ju ingen Svalan II direkt. Vi får väl jobba på vår relation antar jag, jag är ju inte jättebra på det där med förändringar, men jag får ju ge det en chans åtminstone.

Efter allt härligt bruttanhäng var det dags för Anna att premiära på cirkeln. Hon var lite nervös innan och sådär (speciellt som Hanna skrev och berättade hur jobbigt passet skulle bli), men det gick ju hur bra som helst. Trots att jag hade önskat baklängesburpies och Hanna tryckte in det för att göra mig glad. Det var lika helvetiskt jobbigt som vanligt, och mina ögon svider fortfarande av allt svett. Men det är ju precis så det ska vara. Jag älskar ju att ta ut mig så mycket att det känns som att själen lämnar kroppen ett slag för att göra plats för all mjölksyra. Underbart ju! Imorgon jobbar jag dygn så då blir det lite vila, men jag tänker att jag tar igen det med tre pass på fredag. Jag och Mia ska utmana.

Jag äter, tränar, vilar och tränar lite till. Lite för att det är det jag älskar.

Som vanligt på måndagar vankades det cirkel och spinning igår eftermiddag, och trots att jag var totalt opepp innan så tryckte jag ändå på ganska bra. Lite för att det är så jag gör. Jag kan inte gå till gymmet och köra på halvfart, jag hatar att känna att jag kastat bort 1-2 timmar på att känna efter och fjanta runt och vara bekväm. Så trots att jag kände på cirkeln att jag inte var mitt vanliga jag så tryckte jag på så gott jag kunde, och trots Hannas uppmaning före spinningen att jag skulle ta det iaf liiite lugnt så lät jag Andreas hetsa mig till tunnelseende. Lite för att det är sån han är. Jag kände mig lite ”småseg” imorses när jag vaknade, men jag pallrade mig ändå bort till gymmet och löpbandet. Tänkte att en mil var fullt godkänt, men när jag började hänga med huvudet och fundera på om det inte räckte med en kortare sträcka trots allt, så förlängde jag till 12 km. Lite för att det är så jag jobbar. Det gick ju vägen, och det var en mental seger. Nu i eftermiddag var jag tillbaka på gymmet för att köra lite cardio med Hanna. Jag fick sällskap i 30 minuter på crosstrainern, körde 15 på egen hand, och sen avslutade jag med 15 minuter på treadclimbern. Jag höll på att avlida i ren tristess, men jag tog mig såklart igenom alltihop ändå. Lite för att älskar att testa mina egna gränser.

Världens bästa helg.

När jag slutade jobbet igår så stod orientexpressen och väntade, fick skjuts till gymmet och råkade lova att jag skulle komma på chaufförens bandymatch på eftermiddagen. Sen sprang jag likt en gasell upp för trapporna till gymmet och vidare in i gruppträningssalen. Det vankades cirkelmys, och nivån på passet var ungefär såhär..

20130203-160144.jpg

Det var ASJOBBIGT. Jag hade inte sovit så mycket och jag var nära att snubbla på första stationen. Då ryckte Hanna in och bjussade på aminosyror inför sista varvet, och vips var jag som en helt ny människa. Jag är ju så lättlurad. En klunk av något som kan minska lite mental trötthet och jag hoppar runt som om jag vore en duracellkanin på speed. Jag dog cirkeldöden på en och två gånger och när avslutningsintervallerna var gjorda så kände jag mest oro för hur jag skulle orka ta mig hem. Jag hade ju dock bestämt redan innan att jag skulle springa efteråt, hur trött jag än var, så det var ju bara att pallra sig upp på ett löpband och köra. Jag ångrade mig efter 500 meter men sprang en mil, och sen gick jag hem och åt lunch. Efter det var det ju bara att stå mitt kast och börja promenera upp till berget. Strupen var isgata men jag lyckades ta mig hela vägen upp utan brutna ben, och sen såg jag en hel halvlek på bandyn. Hanna kom och mötte upp mig efter matchens slut och så tog vi en gemensam promenad hem igen. Sen såg mina händer ut såhär..

Kvällen avslutades på Glädje med några av de allra finaste av vänner. Det var god mat, massor med skratt och positiv energi.

Idag har det varit en dag utan klockor och utan stress, och det enda vettiga jag gjort är de där tio intervallerna jag sprang på gymmet nu i eftermiddag. Jag har dessutom ätardag idag så jag ska äta godis. Jo man tackar.