Jag sa ju det, det finns ingen hejd.

Nu tedde det sig så att jag kunde powernapa en stund innan cirkeln, så när det akuta magontet hade lagt sig nånstans där ungefär trettio sekunder in i tredje övningen, så stängde jag av och körde på. Benen var slut och jag hade konstant mjölksyra, men jag kände ingen direkt smärta iaf. Typ. Imorgon efter jobbet ska jag hämta mina skor, sen ska jag knåpa ihop ett spinningpass och sätta mig på instruktörscykeln igen. Hanna ska vara med så jag kan hämnas dagens pass hur mycket jag vill. Det blir väl ungefär en miljard extra motståndsökningar för att matcha cirkeln. Jag ska njuta av varenda en.

Annonser

Jag får göra som jag brukar, stänga av känseln och köra på vilja.

Jag jobbar dag idag. Slutar 16. Det innebär att jag hinner hem och iväg till cirkeln kl 17. Utifrån statusen på mina ben vet jag inte om det är bra eller dåligt. Jag återkommer om det. Hanna har dessutom redan börjat hetsen, ”ju mer du trycker på idag på cirkeln, desto hårdare kommer jag köra imorgon på din spinning”. Ja det fattades ju bara det. Ibland är det jobbigt att vara så jävla lätthetsad.

”den här låten är för din skull Madde”

Uppdateringstakten är ju skrämmande låg här för närvarande. Det beror på att jag jobbar. Och tränar. Resten av tiden spenderar jag på att ta mig till ställen. Idag jobbade jag till 16 och sen tog jag cykeln hem och började tagga för spinning. Dubbla pass. Andreas hoppade in och vikarierade på 55-passet efter sitt ordinarie 75, så jag var ju liksom nästan tvungen att stanna kvar och utmana (Johan fick också göra det, självklart helt frivilligt). Det var helt sjukt. Träningsvärken från helgens benpass var rent överjävlig och Andreas var ungefär i samma klass. Efter halva första passet ville jag mest att allt skulle ta slut, och när världens jobbigaste låt avslutade första backen vände jag mig till Lars och flämtade ”vad som än kommer nu så har vi iaf redan kört sandstorm”. Sen tog det tio minuter och vips så hoppade Gangnam Style på i högtalarna. Motståndsökningar hit och tempoväxlingar dit och sen var det slut och jag ramlade ut ur salen och tog Mathias till hjälp för att blanda aminosyror. Han ifrågasatte om jag verkligen skulle köra ett pass till, jag såg tydligen ”inte så vidare fräsch” ut, men det vet ju alla hur jag reagerar på sånt. Ja precis, jag kör ännu hårdare. Nästa 55 minuter gick som en dans (en ”smula” överdrivet kan jag kanske erkänna), och när vi var klara gjorde jag och Mia dagens hundra crunches och sen cyklade vi hem och nu har jag och Johan dött i soffan litegrann. Vi orkar inte riktigt prata med varandra utan kommunicerar mest genom blickar, pekningar och miner. Jag vill gå och lägga mig men jag orkar inte riktigt gå till sovrummet. Jag tänker att det finns en filt här. Och soffan är ju ändå lika skön som sängen.

Kan man få det där ”jag tar det lite lugnt” inplanterat på något vänster?

Som alltid när man väl kommer igång så trycker man ju på 110% oavsett om kroppen är med på det eller inte. Jag vann ju knappast någon cirkelmedalj idag dock, men jag kan ändå känna att jag är nöjd med min insats. Det brände och jag bet ihop, liksom. Mantrat ”kör på lite till, det är ju inte som att det kan hålla på gör evigt” gick på högvarv idag, och om det inte vore för att det var ungefär en miljon övningar idag så hade jag haft nedräkning. Hur som helst, bra jobbat idag mig själv, klapp på axeln. Nu får du vila ända till fredag morgon.

If you’ll be my bodyguard, I can be your long lost pal.

Jag fick med mig Johan till gymmet igår efter en dag med tvätt, matshopping och avkillifiering av lägenhet. Vi öppnade med cirkel, undrade vad fan vi gjorde där överhuvudtaget, och stod sen tappert med aminosyrorna i högsta hugg och väntade in spinningen. Det hade tydligen varit oklarheter angående längden på spinningpasset, men jag vill ju mena att det alltid, utan undantag, är 75 på måndagar. Johan blev det smärtsamt varse där nånstans fem minuter innan vi drog igång. Vi dog spinningdöden både två och tre gånger, sen gick vi hem och drunknade i soffan.

Idag förtjänade jag en tapperhetsmedalj när jag, helt utan sällskap, öppnade dagen med 60 minuter på crosstrainern. Fii faan vad trökigt det är, men vad ska man göra då när nya löparskorna inte har kommit än. Inga ursäkter vet ni.
I eftermiddag skulle jag ha sprungit intervaller med Victoria, men eftersom vi båda hade diverse svårigheter med det här med att överhuvudtaget gå normalt, så struntade vi i intervaller och körde styrka istället. Eller ja, Victoria körde styrka, jag hängde mest efter som en liten hundvalp och låtsades att jag fortfarande vet hur man gör. När Victoria, fina hon, hängt på ett gäng vikter på den redan alldeles för tunga stången, fick jag till slut invända med ett ”jag kan springa jävligt långt, men jag är fan inte stark alltså”. Victoria, uppmuntrande som hon är, skrattade precis som om hon trodde att jag skämtade, hängde på mer vikter och sa ”kör nu”. Herregud. Så jag körde. Men det var en härlig stund, och när vi väl kom fram till mina efterlängtade push downs (den enda övningen på programmet som jag faktiskt såg fram emot på förhand) så kändes det som om tiden hade flugit iväg och att jag utan tvekan hade gjort några fler set rotatorcuff i sidoplankan om Victoria hade sagt åt mig att göra det. Och jag hatar rotatorcuff i sidoplankan.

Vasaspinning.

Tre timmar. Fem instruktörer. 30 tappra deltagare. Det var förvånansvärt roligt (med tanke på att man ändå sitter på en cykel i tre timmar utan att komma framåt), precis så jobbigt som jag hade hoppats på och inte minst så var det så härlig stämning att jag nästan hade gått med på en etapp till. Men ändå inte. Efter jag kört min sträcka var jag lite mör i benen. Det råkade liksom bli ganska jobbigt (jag har ju inte kört på två månader, jag har helt förträngt vad som är en rimlig nivå). Andreas körde den avslutande sträckan och nånstans där under näst sista etappen tänkte jag mest att det måste vara slut snart för det finns ingenting kvar att ge. Men det fanns det ju såklart. Det finns alltid krafter att hämta till tonerna av Leila K.

Efteråt har jag mest varit hungrig. Och seg i benen. Jag har suttit ganska mycket på jobbet och imorgon när jag kommer hem tänker jag att jag ska ut och jogga lite. Om stormen lägger sig, vill säga. Mycket gör jag, men jag springer inte i storm. Jag hatar blåst.

Allting blir ju så mycket roligare när man utmanar sig själv.

Ja men alltså jag dog cirkeldöden, kom till cirkelhimlen och insåg att väl där finns det inget som kan stoppa en. INGET. Jag var urstark, hade skitroligt och ville på något masochistiskt sätt att det aldrig skulle ta slut. Jag vet att jag tjatar, men det är ju sjukt vad man kan göra om man bara ger sig fan på det. Det är ju bara att bestämma sig, inga ursäkter. Inte ta den enkla bekväma vägen. Bekvämt leder aldrig till utveckling vet ni, vill man upp en nivå måste det få göra lite ont ibland. Man måste flytta sina gränser. Gå på cirkelpass och svettas ihjäl och svälja maten en gång till. Det låter hårt och brutalt och kanske en smula överdrivet, men det handlar bara om att alltid ta i lite mer än vad man tror att man klarar av. Det handlar om att springa hundra meter extra, göra tre repetitioner mer eller hoppa lite, lite högre. Bekvämt kommer inte ta dig någonstans. Bekvämt gör att du stannar precis där du är.