Gott nytt år hörrni!

Mitt inlägg som jag skrev igår morses blev alltså inte publicerat förrän idag. Det är alltså inte så att jag helt missat hypen med nyår och firar idag, det var bara bloggen som failade. Idag börjar irock2013, och året inleddes med ett samtal till Mia där vi konstaterade hur snygga vi var. Nu är det bra att fortsätta då.

Annonser

Ja alltså det här med träning.

Imorgon blir det heldag på jobbet, 8-22.30, sen jobbar jag inte igen förrän på torsdag i nästa vecka. Det är ett ganska..behagligt, schema jag har just nu. På söndag åker jag och Johan till Gbg för att fira nyår med min brutta och bättre hälft Anna. Hon har utlovat rena lyxhotellkänslan med deluxefrukost och rena lakan, så det känns väldigt spännande vill jag lova. Jag ska givetvis vara lite småbakis på tisdag (och svulla hej vilt) och sen på onsdag så är det dags att ta tag i livet igen. Hej cirkelmys och hej igen formen. Blir grejer det.

Förslappad, men det känns helt okej faktiskt.

Tomten var snällare mot mig på julafton än vad jag har varit under hela året, TOTALT. Jag fick alltså en hel drös med julklappar som jag antagligen inte alls gjort mig förtjänt av, men vem är jag att tacka nej? Det har, även utöver det, varit en fantastiskt bra jul. Jag är mycket nöjd, så att säga.

Jag har tränat typ ingenting alls, och när det igår var dags för mitt och Hannas specialpass (cirkel+spinning) var det så sjukt jobbigt att jag spydde efteråt. För man kan ju inte ta ut sig lagom, såklart. Jag har en del träningsvärk idag. Nu blir det inte träning förrän på söndag igen, och sen drar jag igång på riktigt när det nya året börjar. Fresh start, liksom. Då är det dessutom dags för Irock2013. Inte en dag för tidigt.

Jag hoppas mest att gröten inte kommer upp. Å andra sidan får man en proteinshake av Hanna om man kräks på passet.

Efter hela decembers fika-bonanza var tanken att jag inte skulle äta något socker alls denna veckan, iaf inte förrns till helgen. Det höll sig ända tills idag. Mamma hade varit världens gulligaste och köpt glutenfritt fika på kb:s bara för min skull, så jag tackade och tog emot. Sen bakade vi julgodis och jag smakade inte mer än absolut nödvändigt, och nu är jag hemma igen och laddar för cirkeln. Med tanke på min nuvarande fysiska status är jag lite nervös faktiskt. Hetsar ju inte till tävling idag direkt, om man säger så.

Jag skulle behöva någon slags socker-intervention.

Alla djuren överlevde och päronen kom hem ordentligt. Slutet gott allting gott, liksom (så det där med att Chelsea höll hov halva natten är liksom bortglömt på något sätt. Plus att pappa inte riktigt är så..medgörlig..vad gäller kritik mot hans hund). Lördagen gick åt till att baka och umgås med mamma och pappa, och sen tog jag mig ut på en mil i löparskorna. Packad snö och kyla, inga hörlurar och så landet. Sprang mest och tänkte på hur fint det är med vinter. Sen kom syrran från Gbg och då sprang jag hem och plockade upp henne så tog vi drygt fyra km tillsammans också. Löpning följdes av fika, klassiker-taktik och pappas hockeytittande i soffan. Sen åkte jag och Johan hem till honom och gjorde tacopaj. För att det var lördag, och på lördagar äter man tacopaj.

Nu ska jag springa. Själv. I kylan. Med hörlurar. Efter den här helgens kosthållning är jag glad om magen pallar fem km.

Irock2013

Fit 2012 börjar lida mot sitt slut, och jag måste ändå säga att jag är väldigt nöjd över vad jag har åstadkommit under det här året. Jag är stolt över mig själv rent av, och jag tänker att 2013 ska handla om att det är helt okej att vara just det. Det ska handla om att börja se mitt eget värde, och att vara glad över att jag är just jag. Att inse att jag, istället för att vara otroligt självkritisk och alltid tycka att jag kan vara och prestera lite bättre, borde vara min egen bästa vän. När jag ser mig i spegeln ska jag alltså inte fokusera på fettet på magen utan på mina sjukt snygga ben.

Mitt fokus ska ligga på att känna mig nöjd med mig själv så som jag är, och inte ha mindervärdeskomplex utifrån vad jag tror att andra förväntar sig att jag ska vara. För det är ju lite så, man går genom livet och söker bekräftelse hos andra, medan den man egentligen mest behöver bekräftelse från är sig själv. Om jag bara kunde ge mig själv lite beröm, och om jag bara kunde tillåta mig själv att ta åt mig av andras uppmuntringar, vad mycket lättare mina steg skulle vara då. Det är så enkelt att bara höra det negativa, att avfärda det positiva och hitta omvägar till nånting dåligt. Jag ska lära mig att svara på en komplimang med ett enkelt ”tack”, och sluta med svar som mest bara ursäktar min existens.

Jag och Mia drog igång projekt ”älska-dig-själv” för ett par veckor sen, där vi mest skulle fokusera på hur fantastiska vi egentligen är. Sedan dess har jag gett mig själv komplimanger ungefär ingen gång alls. Däremot har jag tittat på mig själv i spegeln och kallat mig tjock. Jag har skällt på mig själv och jag har känt mig dum över saker som egentligen är helt naturliga. Jag har, i runda slängar, behandlat mig själv på ett sätt som jag aldrig skulle drömma om att behandla en vän. Allra minst en bästa vän. Så när Fit 2012 nu lider mot sitt slut ska jag se tillbaka på ett år där jag har åstadkommit saker jag aldrig kunnat drömma om, jag ska tycka att är hur grym som helst och sedan börja ladda för ett år där målet är att kunna ge mig själv en klapp på axeln utan att jag egentligen har presterat något.

Irock 2013. Vem vill vara med?