Jag älskar när huvudet vinner över benen. Det är då blir man bättre.

Alltså, det bästa botemedlet mot träningsvärk är ju mer träning (även om man kan känna sig högst ifrågasättande sådär precis i början. Och mitten. Och slutet). Det var fruktansvärt jobbigt och smärtsamt och jag ville ju mest börja gråta ett par gånger i varje etapp, men det man inte har i benen får man ju ha i huvudet, så att säga. Så när benen var slut (i mitten av första låten) fick jag ju ta i med psyket resten av passet. Det var underbart ändå, det kan ju inte förnekas, mjölksyran sprutade och svetten rann, och även om jag ville att det skulle ta slut så att jag kunde börja fira min överlevnad, så ville jag mest stanna tiden ett par gånger. Det är nånting visst med en mörk spinningsal med alldeles för hög musik. Man kan hitta saker inom sig man inte trodde fanns. Lite som när man springer långt. Spinning är mitt substitut.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s