Jag känner mig ändå fantastiskt förståndig nu för tiden.

Jag började jobba igår efter vad som kändes som en fyra veckor lång lördag. Kom undan med blotta förskräckelsen kan jag tro. Hade massor att göra såklart (eftersom det alltid finns massor att göra på mitt jobb) men lyckades hålla mig till att bara jobba över en halvtimme. Jag ska sköta det där nu. Inte hålla på och slita ihjäl mig och böja mig baklänges för att komma hem och vara ett vrak på kvällarna.

Så när jag då slutade igår och tog promenaden hem (har börjat med det nu tänkte jag, blir ett fint sätt att koppla bort jobbet tills dess jag kommit hem) hade jag tillräckligt mycket ork för att cykla bort till gymmet. Jag ställde mig på höga-knän-crosstrainern (har ingen aning om vad en sådan heter egentligen) först, men eftersom jag höll på att kräkas av uttråkadhet så tog jag mig vidare till löpbandet och testade lite 1-minutsintervaller. Första gången på en miljard år, så mitt nya förnuftiga jag tänkte så smått att det är bättre att springa på lägre hastighet och orka alla än att få hyperventilera efter första. Det kändes bra faktiskt, lite ont i den där berömda baksidan hade jag ju, men det var ju inget att kliva av för direkt.

Idag kanske jag vilar. Eller så kör jag funktionell styrka tills jag dör litegrann. Vi får se lite.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s