Som Rocky, precis som Rocky.

Jag råkade berätta för mina arbetskamrater igår att jag har sprungit marathon, och att jag i ett ögonblick som enbart kan beskrivas som mycket svagt råkade anmäla mig till Stockholm marathon nu till sommaren. Det skulle jag ju inte ha gjort. Av någon anledning verkade de lite imponerade, rent av förvånade, och det föranleder ju såklart att pressen ökar markant. När jag då sa sisådär en och en halv timme innan hemgång att jag skulle ut och springa efter jobbet så kunde jag ju inte banga sen, även om det ösregnade och var nollgradigt. Jag fick lite fint åka hem, kasta i mig gröt och ge mig ut på en löprunda. Det var ju inte som alla andra rundor, det ska sägas. Det var ösregn, snöblandat regn och snöstorm, och det var ju kanske inte helt bekvämt en endaste gång under hela den där milen, men det gick bättre än på länge. Och jag mindes varför jag älskar att springa i dåliga förhållanden (förutom när det blåser, jag hatar att springa när det blåser). All press bara försvinner. Det finns ingen som kan förvänta sig bra tider och fjäderlätta steg när det ösregnar eller man springer i snömodd. Det är så lätt att hitta känslan då.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s