Om man fokuserar på det som gör ont så kan man psyka ner det och köra lite hårdare ändå.

För andra gången i världshistorien vaknade jag inte av Johans alarm imorses. Jag var väl en del trött det klart, men sovmorgon till kl sju fick räcka, man kan ju inte hålla på och sova bort hela dagarna. Jag hade tänkt ta en powerwalk, men sen kom det ikapp mig hur himla trökigt jag tycker det är att gå, så då blev det ännu en löprunda istället. En mil. Jag önskar jag kunde säga att jag såg pigg och spänstig ut, men det vore ju att totalt missbruka all form av trovärdighet jag kanske har. Det gick jättetungt. Jag försökte påminna mig om att njuta av varje steg och allt det där, men det var ju mest bara jobbigt hela tiden. Det enda som var gött var när jag kom hem igen. Men jag gjorde det. Jag är grym.

I eftermiddags fick jag med min snäppet sämre hälft till gymmet på det berömda cirkelpasset. Det var en del gnäll både före och under passet, men det är ingenting mot gnällfesten som råder nu efteråt. Han har fått middagen serverad och en dator i knät för besväret, jag är ju inte helt igenom ond. Det var extra jobbigt idag dessutom, 15 stationer varav ungefär ganska exakt 11 st bestod av benövningar. Det var så att man blev svettig, det var det. Jag tyckte att det var fantastiskt roligt, jag älskar träningspass som gör att man bara vill dö litegrann i sin egen svettpöl. Vi är bokade nästa vecka också. En frivilligt och en utan talan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s