Det är ju ändå själva poängen med att träna, att man ska bli så slutkörd att man får kämpa för att plocka upp sig själv från golvet innan man går hem igen.

Det var precis sådär härligt kräkjobbigt som jag visste att det skulle bli. Passet var ännu bättre än förra veckan, och det är ju lite så, att ju mer man älskar musiken desto hårdare kör man. Så jag kom väl upp i någon slags maxpuls där i slutet, det märktes på hur jag plötsligt började fundera på hur man andas egentligen, och sen träffade jag kaklet nånstans i sista sprinten i sista låten. Den sprinten som i vanliga fall brukar utgöras av två sprintar separerade av en återhämtning. Andreas menade på att man ”måste ändra om lite ibland för att komma till en ny nivå”. Min nya nivå förde med sig extra mycket halsbränna, mjölksyra och andnöd. Men visst, jag köper resonemanget. Och andas kan man ju göra vid andra tillfällen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s