Det har väl typ liksom legat i luften ett tag, men det är ju som med det där berömda plåstret, tänker jag.

Min uppdateringstakt här för tillfället är ju ungefär lika frekvent som mina dopp under badsäsongen, jag är väl medveten om det. Det är bara det att den här bloggen skapades av en galen träningsnarkoman vars främsta mål var att komma över mållinjen på Berlin maraton, med ett leende på läpparna och en känsla av att vara oövervinnelig. Och det blev så. Det var helt fantastiskt och jag älskade varje steg. Vägen dit var upp och ner, det var smärta och bit ihop och det var träningspass lika härliga som den ljuvligaste sommardag, men det som är gemensamt för alltihop är att det var förra året. Det var en satsning och det blev bättre än jag nånsin kunnat drömma om, men det är inte synonymt med resten av livet, även om jag kanske trodde det då.

Som en märklig slump hände en massa annat precis efter att den där maratondrömmen var uppfylld. Jag blev kär och jag fick ett fast jobb på ett ställe där svett och kosttillskott inte var det viktigaste av allt, och någonstans mitt i allt det där så ändrades mina prioriteringar. Det har varit en ganska omtumlande process och den här våren har varit en konstant jakt på förra årets resultat, men med en ovilja att göra samma uppoffringar. Jag har så smått börjat inse att jag inte tycker att det är värt det längre, de tidiga morgnarna, den strikta kosthållningen och de dubbla träningspassen. Det finns så mycket annat som jag vill lägga min tid på, saker som ger mig mer utifrån där jag är idag. Därmed inte sagt att jag har slutat träna, herregud, men istället för att ånga på som en elitidrottare har jag dragit ner till 6-7 pass/vecka. Lite som normala människor gör. Jag trodde aldrig jag skulle degradera träningen till ”inte viktigast”, men faktum är att jag känner mig oväntad nöjd över det. Sju kilo tyngre, och glad i själen. Jag tycker om löprundor utan klocka, vin på fredagar och tid till annat.

Träningen är liksom inte vägen till målet längre, den är någonting som bara finns med. Den är lustfylld och på mina premisser, och jag har slutat trixa och böja mig baklänges för att hinna med den. Ibland kör jag tre pass på en dag, ibland inga alls under flera dagar i rad.

Om jag ska ha en blogg som heter ”i huvudet på en träningsnarkoman”, så ska jag brinna för träningen på ett sätt som gör att jag gärna försakar andra saker. Det ska inte kännas som att jag gör uppoffringar och det ska inte vara svårt. Det är inte så längre, och bloggen hänger mest med som ett dåligt samvete över alla träningspass jag borde ha genomfört om jag var som förut.

Var sak har sin tid, liksom.

Så vad jag ville ha sagt var väl ungefär något i stil med att det slutar här. Eftersom jag älskar att skriva är risken ganska överhängande att jag dyker upp någon annanstans, tills dess finns jag på Instagram (madlin86) och Twitter (madlin86).

Annonser

En tanke på “Det har väl typ liksom legat i luften ett tag, men det är ju som med det där berömda plåstret, tänker jag.

  1. Så härligt att du hittat en ”ny” Madde. Du ska vara vara förbannat stolt över vad du åstadkom då. .Men som sagt när kärleken kommer in så får man kickarna på annat håll 🙂 Så glad för din skull

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s