Så får det bli.

Jag skrev ett långt inlägg igår, det handlade om ångest och om rädslan över att våga vara lycklig. Om att det är så lätt att missa allt det fina i livet för att det som är skrämmande i att kunna förlora det tar överhanden. Om hur det nervösa och ängsliga har en tendens att kväva det som är härligt. Det handlade om hur jag inte kan relatera till människor som säger ”man tror ju inte att det kan hända en själv liksom”, eftersom jag alltid tror att det kan hända mig. Jag rentav väntar på att det ska göra det. Mitt katastroftänk är helt enkelt lite för välutvecklat för mitt eget bästa.

Jag publicerade aldrig det där inlägget. Det var nånting som gjorde att det inte kändes bra. Jag njöt istället av den bästa arbetsdagen jag har haft sedan jag började på Fenix. Jag blev hämtad efteråt av min fina kille, och vi flamsade och pratade och jag struntade i att det blev mitt i natten för det var så härligt alltihopa. Jag gick upp tidigt imorses och mötte min underbara vän Mia och sprang en morgonrunda. Sedan tände jag doftljus och lyssnade på Håkan Hellström och åt frukost i mitt eget fantastiska sällskap. Man kan nog säga att jag njöt av livet. Att jag tog tillvara på det som var vackert och inte tänkte på efteråt. För det är ju lite så, att när allt kommer omkring så är det ingen idé att oroa sig över saker som inte går att påverka. Det är bättre att vara glad så länge det bara går. Så jag ska nog inte publicera det där inlägget. Jag ska leva i nuet. Tänka att det nog inte händer mig trots allt.

Annonser

One thought on “Så får det bli.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s