Det positiva med att ha ont i vaderna är ju att jag inte känner av baksida lår längre.

Jag somnade om igår, fick en extra timme eller så, och sen gick jag ut och sprang. 16 km sprang jag, och trots att det var lite jobbigt så njöt jag av varenda steg. Jag älskar att springa. Jag hade ju planerat ytterligare ett träningspass, men sen blev det stan med mamma, kaffe hos Johans päron och middag hemma hos syrran och Samuel istället. Sånt som också är viktigt, som man inte får glömma bort.

Vi var hemma sent och jag livade Johan att vi inte behövde gå opp halvsju trots att jag alltid vaknar då. Det var ju bara för mig att försöka somna om imorses med andra ord. Tjugo i nio fick jag nog och började påtryckningarna. En timme senare var vi ute och trots att jag laddat för lugn jogg blev det något hetsigt sub fem-tempo och jag förlorade mitt sällskap vid milen. Jag hade ju utan tvekan kunnat ge mig där jag också, men så kände jag att det ju får vara nog med de där milsrundorna nu. Jag måste börja utmana. Så jag hamnade nånstans runt 14 och tänker att jag är fullt nöjd med det idag. Nu ska vi äta scones.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s