Jajusteja

Jag har fått mina nya skor. Det var som att stoppa ner fötterna i en bomullsfabrik. Om jag kanske inte väntar ett år till nästa gång jag köper nya pjux igen då kanske.

Jag testade givetvis mina nya vänner imorses, men det gjorde de väl inte rättvisa kan jag känna. Låt oss säga så som såhär, att ingen dämpning, svikt eller komfort i hela världen hade kunnat göra det till en skön runda. Det var fruktansvärt, mina ben var som stockar och det gjorde bara ont. Överallt ont. Så jag tar nya tag på söndag. Nu ska jag cirkla.

Annonser

Ja det var ju just snyggt.

Det här med klassikern känns ju en smula motigt just nu, det ska jag villigt erkänna. Inte nog med att det kommer ruinera mig (det här med att äntligen kunna unna mig eftersom jag nu har en heltidslön får väl vänta till nästa år), det går ju helt emot allt jag tycker om. Det här med cykling är ju liksom inte riktigt min grej, spinning- ja, cykla i motvind- nej. Jag hatar vatten och undviker i största möjliga mån allt vad bad heter, så tre kilometer simning i en djup jävla å känns ju helt främmande. Det är inte ens skräckblandad förtjusning, det är bara skräck. Ren och skär jävla ångest. Lidingöloppet är ju det enda som kan liknas vid någonting jag tycker om att göra, men med tanke på hur det gick senast (vilket man kan läsa om HÄR) så känns det inte überlockande. Skidåkningen kan jag ju mest bemöta med ett ”HAHA!” eftersom jag inte stått på ett par skidor på 20 år. Nej, alla som har träffat mig vet ju vad det är jag egentligen vill ägna mig åt. Löpning. På asfalt. Jag vill springa maraton. Berlin sammafaller dessvärre med Skitlidingöloppet så det är ju inget alternativ i år. Men jag vill hitta ett annat. Det är ju löpning jag älskar, jag måste ju få ha ett mål jag faktiskt ser fram emot mitt i all ångest.

EDIT: Nu är det rätt länk också. Så det kan bli.

Jag sa ju det, det finns ingen hejd.

Nu tedde det sig så att jag kunde powernapa en stund innan cirkeln, så när det akuta magontet hade lagt sig nånstans där ungefär trettio sekunder in i tredje övningen, så stängde jag av och körde på. Benen var slut och jag hade konstant mjölksyra, men jag kände ingen direkt smärta iaf. Typ. Imorgon efter jobbet ska jag hämta mina skor, sen ska jag knåpa ihop ett spinningpass och sätta mig på instruktörscykeln igen. Hanna ska vara med så jag kan hämnas dagens pass hur mycket jag vill. Det blir väl ungefär en miljard extra motståndsökningar för att matcha cirkeln. Jag ska njuta av varenda en.

Jag får göra som jag brukar, stänga av känseln och köra på vilja.

Jag jobbar dag idag. Slutar 16. Det innebär att jag hinner hem och iväg till cirkeln kl 17. Utifrån statusen på mina ben vet jag inte om det är bra eller dåligt. Jag återkommer om det. Hanna har dessutom redan börjat hetsen, ”ju mer du trycker på idag på cirkeln, desto hårdare kommer jag köra imorgon på din spinning”. Ja det fattades ju bara det. Ibland är det jobbigt att vara så jävla lätthetsad.

Det känns som dan före dan före dopparedan kan man säga.

Det var en bra dag idag. Jag hade sovmorgon till åtta, tog ett gemensamt beslut med Mia om att vi just idag inte behövde vara några vikingar, och knallade sedan bort till gymmet för ett cardiopass inomhus istället för löprunda. Vi körde 45 minuter ct, 15 minuter promenad i lutning (8-15%) och körde våra hundra crunches. Variationen är slående, jag vet.

Efter träningen väntade mysfrukost med Johan, och sen lunkade dagen bara på. På ett sånt där bra sätt, ingen stress och inga måsten. Vi åt köttbullar, gjorde slingor i mitt hår och sen träffade jag Victoria och Mia på gymmet. Vi skulle köra intervaller hade vi bestämt. 3-2-1:or. Vi sprang och sprang, det kändes bra och härligt och glädjen över att springa var oändlig. Sen gick bandet sönder och mina 3-2-1:or fick ett abrupt slut. Som tur var delade Mia med sig av sitt band (eftersom det var tokfullt och kö till resten), så vi avslutade med ett gäng 1-minutare. Det var en fin avslutning på en fin dag. Precis vad jag behövde.

Imorgon kanske jag får mina skor. De var tydligen i Ljungby. Varken jag eller Johan kände för att åka till Hemköp 25 mil bort för att hämta dem, så det ordnade sig på så vis att de skickar hit dem. Det var ju snällt, med tanke på att de borde ha gjort det redan från början. Men det glömmer vi nu, snart ska jag få springa igen.

Om jag inte får springa snart så dör jag.

Jag är trött. Hela tiden, överallt. Jag försöker hitta vägar och samla energi, men jag lyckas nog mest gå vilse hela tiden. Jag tänker hela tiden att det ordnar sig när våren kommer. När vi får vår nya lägenhet och jag inte bor på två ställen.

Ja just det, träningsblogg. Jag körde cardio imorses, 60 minuter crosstrainer, 15 minuter promenad i lutning (8-15%) och dagens hundra crunches. Det gick bra men det är så tråkigt så jag dör. Jag vill ha mina skor.

Jag har varit vaken i nästan fyra timmar, nu måste jag snart sova lite igen.

Veckan då. Jag har varit helt väck. Sovit dåligt, tränat dåligt och jobbat dåligt. Men som ett led i det här med Irock2013 så har jag inte tyckt att hela jag är dålig på grund av det. Jag har struntat i träningspass, tagit ledigt och gått och lagt mig tidigt. Jag har försökt agera sådär moget som man ska göra när man är vuxen, och lyssnat på kroppen. Igår var jag själv hemma och gick och la mig strax efter 21. Det gjorde att jag inte var ett vrak när Johans klockan ringde 06.23 imorses. Jag var såpass pigg att jag orkade upp och träffa Mia för en morgonrunda vid halvåtta. Det var isande kallt och det bet i kinderna, men vi trotsade vädret och tog oss igenom hela rundan med en härlig känsla av att vara ostoppbara. Till och med duschen (vilket jag i vanliga fall mest ser som ett nödvändigt ont efter träningen) var skön efter det, för att inte tala om frukosten.

Nu ska jag snart göra mig redo för att traska bort till gymmet och köra ett pass tillsammans med Hanna. Jag önskade något med inte så mycket ben, men man vet ju aldrig med Hanna. Ibland är hon ju på det där humöret, då när man gör bäst i att hålla tyst för att inte avslöja dagsformen. Jag laddar med pwo, bara för säkerhets skull.